Häxprocessen i Katarina
Häxprocessen i Katarina är det vanliga namnet på den häxprocess som utspelade sig under det stora oväsendet i Katarina församling i Stockholm år 1676. Det är den mest berömda enskilda häxprocessen i Sverige och skildrar också upplösningen av de svenska häxprocesserna.
Bakgrund
Sedan 1668 hade häxprocesser spritt sig i Sverige och våren 1675 gick många rykten i Stockholm. I maj 1675 kom Johan Grijs (12 år) till Stockholm från Gävle för att bo hos släktingen hökare Lindh i Katarina efter att hans mor avrättats som häxa. Han talade så mycket om Blåkulla med kvarterets barn "att det var som om han var barnfödd där". Han beskrev Blåkulla och sade sig bli bortförd dit och låtsades svimma, "anfäktad" av attacker från häxor. Snart tog drabant Myras något äldre pigor, "myrapigorna" Annika och Agnes, efter honom samt de nio barnen till en ryttmästare Gråå. Ryktet spreds och fler barn påstod sig bli bortförda till Blåkulla om nätterna. Britta Sippel, Anna Sippel och Anna Månsdotter pekades ut som häxor.
Vuxna blev nu oroliga för barnen och upprättade vaktstugor för att övervaka dem om nätterna för att skydda dem från häxorna. Barnen låtsades bli attackerade av häxor, som tog sig in genom väggarna genom att sticka in nålar i dem och fick de vuxna att springa omkring och slå yxor i väggarna. Föräldrar lämnade in anmälningar om häxeri.
Första förhöret
Överståthållare Rålamb och borgmästare Olof Thegner ordnande ett förhör med Thegner som ordförande för att få stopp på ryktena och uppmanade föräldrarna att sluta med ryktesspridning. Johan Grijs påstod då inför rätten att det i själva verket var han som var häxan och bara förvandlat sig till Britta Sippel. Johan Grijs dömdes till döden men då barn inte kunde dömas till döden, tros detta vara ett sätt för rätten att förhindra en häxprocess genom att hålla honom i häkte.
Kyrkoherde Berelius i Katarina fick order att lugna ned församlingen genom katekesförhör. Istället samlade han in barnvittnesmål. Församlingen[källa behövs] uppmanade Svea Hovrätt att ta upp processen igen. Våren 1676 tvingas rätten återuppta häxprocessen.
Första domen
Den första person som stod inför rätta var Anna Månsdotter. Hon förnekade att hon kallat kyrkoherde Pontinus "den halte djävulen" men medgav att hon kände Britta Sippel men att denna var "både döpt och kristen". Hon anklagades för att ha gråtit över rykten men också för att inte gråta inför rätten och av barnen för att skava guldet av kyrkklockorna, ligga med Satan i Blåkulla under bordet och piska barnvittnen med flätade ormar.
Britta Sippel konfronterades med en hårtuss som ryttmästare Gråå huggit av henne då han huggit i väggarna med en yxa när hon attackerat en vaktstuga. Barnen säger att Satan piskat henne med ris och klubba. Två barberare och klockare Simonsson fann efter undersökning en röd fläck på hennes rygg. Två döttrar vittnade mot henne. Sippel hotade vittnena och en kniv påträffades på henne. Hon förklarade att hon hellre blev avrättad för mord än oskyldigt dömd för häxeri. Då döttrarna vittnade mot hennes syster Anna, anklagade hon själv systern.
Anna Sippel räknade upp sitt statusmässiga umgänge, som Margareta Remmer och sina kunder, som frun till Jean de la Valle och borgmästare Thegner, för vilka hon tillverkat mediciner. Hon friades i första instans. En piga påstod att hon velat ha hennes första menstruationsblod, en annan piga att hon badade ovanligt ofta och att en hund spökade på tomten och att hon blivit sjuk efter att hon lämnat sin anställning. Det påstods att Fan gett henne en tunna pengar varje torsdag och att en skräddare, som hon spottat på då hon fängslades, hade dött.
Alla dömdes till döden. Barnen bekräftade för rätten att satan var förtvivlad men också glad för det värdiga motståndet.
Andra domen
De fortsatta rättegångarna gick mycket snabbare än de tre första fallen, som ägnats mest tid. De unga pigorna Margareta Matsdotter och Maria Jöransdotter anmälde frivilligt sig själva som häxor. Rättegångarna gick snabbt och deras och barnens vittnesmål, som början inte alls stämde överens, var inget problem. De anklagade sa bara att barnen säkert mindes bäst. De pekade ut den döda Karin Johansdotter och den gamla skepparfrun Anna Persdotter som läromästare. Anna nekade och dömdes därför först till att brännas levande men övertalades av sina meddömda att bekänna och blev därför halshuggen först. Att hon skulle lida tortyr innan avrättningen genom att tvingas hålla heta föremål såsom "eldkåhl" eller "hett jern" i händerna såsom flera av kommissionsledamötena föreslog enligt bevarade dokument verkar också ha avvisats. Dessa tre var de enda i Katarina häxprocess som bekände.
Hovrätten fick nu order att upprätta en häxkommission för Stockholm under ledning av hovrättsdomare Coyet, med sex präster och sju "världsliga" ledamöter. Bland ledamöterna fanns Urban Hjärne, kaplanen i Storkyrkan Eric Noraeus och Gotlands häradshövding Chronander.
Vittnena
Lisbet Carlsdotter blev från målet mot Britta Sippel, tillsammans med myrapigorna, processens ledande vittne. Kronvittnet Lisbet Carlsdotter sade efter avrättningen till myrapigorna, att om hon så ville, skulle det bara finns tre kvinnor kvar i staden. Till en anklagad hade hon sagt att denna inte skulle sticka upp: "ty vem Lisbet Carlsdotter är vet till och med grevarna, men vem fan är du?" Carlsdotter hetsades av sin mor och mottog många gåvor från personer som ville hålla sig väl med henne. Hon omnämns som ledaren i flera vaktstugor. Många barn vittnade om hur de i vaktstugorna plötsligt påstods ha varit i Blåkulla där de ska ha synda och att de var tvungna att hålla med. Om de vägrade, särskilt om de var äldre barn, sa de andra barnen att de snart skulle bli riktiga häxor istället för offer om de inte bekände och de vuxna hotade att anmäla dem.
Kerstin Jacobsdotter (11 år) uppmärksammades för sitt skickliga sätt att få krampanfall av häxornas attacker. Senare tvingades hon demonstrera inför rätten att hon tränats upp till detta av sin mor.
Lisbet Wellendorf och hennes storebror Mattis hade tvingats anklaga Anna Månsdotter av sin mor efter att denna tytt Lisbets lek med dockor - Mattis sade senare att detta hade gett honom mer fördelar från modern än någonsin.
Melcher Olsson påstod sig ha slagits med Satan i Blåkulla och fått med sig blad med namn på barn som förts dit och erbjöd sig att sälja bitarna med dessa namn till barnens föräldrar för att rädda barnens själar för en daler per styck. Han stal sedan en kyckling och skrev ned barnets namn på ett papper. Om det var felstavat skyllde han på att man i Blåkulla gjorde allt bakfram. Efter allt för mycket drickande togs han fast på bar gärning och dömdes till gatlopp.
Tredje domen
Anna Simonsdotter och Malin Matsdotter fälldes på vittnesmål från sina egna barn och avrättades. Matsdotter brändes levande för att hon vägrat bekänna, det enda kända fallet av levande bränning under det stora oväsendet.
Upplösningen
Stadskaptensfrun Margareta Remmer hade arresterats, anklagad av ryttmästare Gråås barn. Gråå hade tidigare fällts av stadskapten för smuggling. I en vaktstuga hade ett barn talat om grevinnorna de la Gardie, Maria Eufrosyne av Pfalz och Maria Sofia Oxenstierna.
Ledamöterna Noraeus, Leufstadius och Sparrman visade nu skepsis mot häxprocesserna. Chronander ville ta ställning till straffet först och skulden sedan, vilket enligt den tidens praxis innebar att man kunde ge ett mildare straff, eftersom man alltid måste döma till döden om personen var bevisad skyldig, medan man annars kunde döma till "halv skuld".
Margareta Matsdotter "Duvan" torterades till bekännelse, men återtog den då tortyren upphört. Hennes fall var föremål för häftig debatt. Man tog upp att den var framkallad av tortyr och att barnvittnen var otillförlitliga. Coyet ville bekräfta dödsdomen, Noreaus, Rålamb, Leufstadius och slutligen Hjärne ville upphäva den. Chronander ifrågasatte barnvittnen och medanklagades vittnesmål. Man beslöt att vara skeptisk mot barnvittnesmål.
Den 11 september 1676 var vändpunkten. Vittnet Annika Thomsdotter (15 år) väckte misstankar om ekonomiska kompensationskrav med sitt vittnesmål om att hon piskats så hårt i Blåkulla att hon förlorat sin plats som piga och pressades till dess hon erkänt att hon lärt sig allt av myrapigorna. Tillfrågad om hon kände till fler menedare nämnde hon Kjerstin Jönsdotter, som också erkände och pekade ut myrapigorna och Lisbet Carlsdotter. Sjutton barn erkände sig ha begått mened: 9 efter att alla ledamöter utom Hjärne, Coyet, läkare Olaus Bromelius och Noraeus lämnat rätten efter att den dragit ut på tiden. Det är under dessa förhör som Urban Hjärne, förut inte särskilt aktiv som ledamot, gör sin största insats.
Myrapigorna vägrar erkänna och fängslades. Lisbet Carlsdotter bekände gråtande efter att ha lovats straffimmunitet att hon ljugit tvingad av Johan Grijs och myrapigorna och hållit fast vid lögnen för sin mor och sina morbröders skull. Rätten identifierade Grijs, Carsldotter, myrapigorna och två andra pigor som de drivande menedarna. Carlsdotter övertygades av sin mor att ta tillbaka erkännandet och rymde från fängelset, vilket upphävde straffimmuniteten. Alla de anklagade friades.
Ryttmästare Gråå och hans familj lämnade staden. Johan Grijs dödsdom bekräftas och han avrättas. Carlsdotter och myrapigorna avrättades 20 december 1676, "starkt ropande till Gud om sina synder till straff". Ytterligare en del vittnen piskades: Annika (15 år), som vittnat mot sin mor Bitta Sippel och sin moster, dömdes att piskas tolv gånger fyra dagar i rad, kyrkoplikt och ett års tukthus, men dog av piskningen.
De avrättade
- Britta Sippel, "Näslösan", avrättad 29 april 1676.
- Anna Sippel, avrättad 29 april 1676.
- Anna Månsdotter, "Vipp-upp-med-näsan", avrättad 29 april 1676.
- Karin Johansdotter, "Smeds-Karin" , begick självmord i fängelset.
- Maria Jönsdotter, "Ängsjöpigan", avrättad i maj 1676 (angav sig själv och erkände)
- Margareta Matsdotter, avrättad i maj 1676 (angav sig själv och erkände)
- Anna Persdotter, "Lärkan", avrättad i maj 1676 (erkände)
- Malin Matsdotter, "Rumpare-Malin", avrättad 5 augusti 1676 (angiven av egna barn)
- Anna Simonsdotter Hack, "Tysk-Annika", avrättad 5 augusti 1676 (angiven av egna barn)
- Margareta Staffansdotter Remmer, frikänd
- Karin Ambjörnsdotter, dömd till döden men frigiven
- Margareta Matsdotter, "Dufvan", dömd till döden men frigiven
Källor
- Jan Guillou: Häxornas försvarare (ISBN 916420037X) Piratförlaget (2002)
- Alf Henrikson: Sveriges historia - volym 2,Bonniers (1982)