Blåkulla

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Blåkulla är den plats dit häxor enligt folktron flög på kvastar under skärtorsdagen för att fira häxsabbat med Djävulen. Orgierna sägs ha pågått till påskaftonen eller påskdagsmorgonen då "häxorna" for hem igen. Stora eldar tändes för att jaga iväg dem.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Ordet Blåkulla anses vara en försvenskning av det tyska Blocksberg, enligt sägnen hemvist för Satan.[1]

Blåkullafärden[redigera | redigera wikitext]

Häxan antogs fara till Blåkulla på en kvast, gren eller någon form av vardagligt redskap, eller på till exempel ett husdjur. Med hjälp av en nål kunde häxan öppna ett hål i en vägg om så skulle behövas, stort nog att ta sig igenom.

På färden tog hon ibland med ett barn som skulle värvas till Satans tjänst. Berättelser från barn eller vuxna som sade sig på detta sätt blivit bortrövade blev i häxprocesserna det enda beviset – och det enda som behövdes – när häxan skulle fällas.

Under tiden som häxan befann sig på Blåkulla kunde omgivningen inte märka att hon gett sig av, utan hon tycktes fortfarande befinna sig på sin vanliga plats.

Förutom påsken sades Blåkullafärder också äga rum på Valborgsmässoafton.

Beskrivningar av Blåkulla[redigera | redigera wikitext]

Under den stora häxjakten det stora oväsendet åren 1668-1676 spelade berättelser om Blåkulla en stor roll, då barn sade sig ha blivit bortrövade dit av häxor. Barnens vittnesmål gav oftast ett liknande vittnesmål om Blåkulla:

På Blåkulla festade man som på ett bondbröllop, man drack och åt och dansade och hade sex till ljuset av ljus som stuckit i kvinnors slidor medan Djävulen låg under bordet och skrattade så rummet dånade och helveteselden pyrde upp genom ett hål i golvet där man kunde se de pinade själarna i helvetet. Man dansade med ryggen mot varandra och gjorde allt baklänges mot hur man gjorde i verkliga livet, gifte sig med flera personer samtidigt och hade sex med Satan och djävlarna vars penisar var kalla och vars sperma var vatten och födde sedan grodor som sopades upp från golvet och maldes till smör. Då man sedan vaknade värkte kroppen, maten man åt hade försvunnit och gjort en hungrig och de gåvor man fått hade blivit spån.

Ett intressant fenomen var att barnen, förutom Satan och demoner, också sade sig ha sett änglar i Blåkulla. Vägg i vägg med Satans matsal låg änglarnas kammare Vitkulla, inredd med bänkar som i en kyrksal och helt och hållet i vitt från golv till tak, varifrån Gud i en grå kåpa och grått skägg ("precis som herr Olof i Mo") ropar till dem "Kommen hit i ären mina barn". Änglarna hade fågelklor till händer och fötter, några flög omkring och de var klädda i vitt linne, mässärkar och snäva byxor, och de slog satansmaten ur händerna på barnen, grät tårar stora som ärtor och bad dem bekänna så att häxorna kunde utrotas och sände med budskapet att människor inte skulle arbeta på torsdagskvällar, inte använda mössor med krusade tröjärmar och inte sälja tobak till överpris.

Barnen var ju inte endast offer för häxorna som tagit dem dit, i Blåkulla hade barnen också själva deltagit i sexuell synd och försvurit sig till Djävulen och ätit hans mat. Att änglarna försökte hjälpa dem var därför ett sätt för barnen att understryka att de i första hand hade varit häxornas offer, och "Blåkullas vita änglar" var populär bland vittnesmålen. Platsen kallades bland Vitkulla. Men domstolarna var aldrig särskilt intresserade av änglarna. Rätten frågade varför änglarna, om de hade försökt hindra dem från att äta av satansmaten, inte försökt hindra dem att göra värre saker, som att ha sex med djävlarna. Den första som nämnde en ängel var troligen Erik Eriksson.

Kulturella speglingar i Blåkullasägnen[redigera | redigera wikitext]

Många aspekter på Blåkullavistelsen bär spår av för-kristna eller hedniska ritualer och mönster. Det sägs i legender att "ingen syssla finns här hos oss, som inte finns där hos dem", på Blåkulla fanns alltså allt som hörde vardagen till. Dessutom utfördes handlingar som utgjorde rena motsatser till det tillåtna. De hedniska förhållanden som då återspeglas var inte de för-kristna nordiska utan exempelvis fruktbarhetsriter i Trakien som ska ha utförts på höjder och företrädesvis av kvinnor.

Det utomkroppsliga resandet som Blåkullafärden skildrar har också gemensamma drag med shamanistiska föreställningar.

Svenska omnämnanden[redigera | redigera wikitext]

I Västgötalagen räknas beskyllning om Blåkullafärder upp bland okvädingsord (alltså förolämpningar, vilket var en synnerligen allvarlig anklagelse). Yngre fornnordiska sagor nämner också häxfärder (kallade gandreið) till underjordiska fester.

Blåkullas namn i andra länder[redigera | redigera wikitext]

Platsen Blåkulla har olika namn i olika områden,

Tro på Blåkulla[redigera | redigera wikitext]

Under den sista större häxhysterin i Sverige, i Mockfjärds kapell i Dalarna 1858, vittnade mellan 80-90 personer från de 12 byarna vid Mockfjärden att de hade varit på Blåkulla.

Blåkulla använt om verkliga platser[redigera | redigera wikitext]

  • Ön Blå Jungfrun (ibland kallad bara Jungfrun), mellan norra Öland och Oskarshamn, är ett ställe som man trodde vara denna festplats.[2] Belägg finns för att sjöfarare utförde offerhandlingar på ön i förhistorisk tid.
  • De blå miljonprogramshusen i Hagalund i Solna kommun kallas även för Blåkulla.
  • Ett bostadsområde i västra Laholm har namnet Blåkulla.
  • Högsta toppen på Stora Brattön i Bohuslän heter Blåkulla.
  • Polishuset i Visby har kallats för Blåkulla.
  • En del av ett bostadsområde i Helsingborg heter Blåkulla.
  • Soptippen Blåberget, mellan Sundsvall och Matfors, kallas ibland Blåkulla.
  • Ett område i Västerhaninge söder om Stockholm
  • Stadshuset i Uddevalla i Bohuslän kallas Blåkulla

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Blåkulla”. Nordisk Familjebok. 1905. http://runeberg.org/nfbc/0435.html. Läst 18 april 2011. 
  2. ^ Nationalenceklopedin om Blå Jungfrun
  • Alf Åberg (1989). Häxorna.De stora trolldomsprocesserna i Sverige 1668-1676. Göteborg: Novum Grafiska AB. ISBN 91-24-16385-6 
  • Birgitta Lagerlöf-Génetay: De svenska häxprocessernas utbrottsskede 1668-1671, Akademitryck AB, Stockholm 1990. ISBN 91-22-01382-2.
  • [ http://userpage.fu-berlin.de/~alvismal/7sabbat.pdf ] Stephen Mitchell, "Blåkulla and Its Antecedents: Transvection and Conventicles in Nordic Witchcraft", Alvíssmál 7 (1997): 81–100.