Borgmästare

Borgmästare Nicolaus Staar, Wittich, Berlin, början av 1800-talet

Borgmästare är en titel för lokala befattningshavare med olika innebörd i olika länder och under olika tider.

Borgmästare i olika länder

Sverige

Borgmästarämbetet infördes till Sverige från Tyskland, första belägget på en borgmästare är från Jönköping 1288, men beskrivs närmare först i Bjärköarätter från 1300-talet. Från att ursprungligen ha varit folkvald utsågs borgmästaren efter hand av rådet. Under 1500- och 1600-talet blev det allt vanligare att kungen själv tillsatte borgmästarna, vilket efter upprepade klagomål ledde till att man i lag fastslog, att magistraten och borgerskapet hade rätt att föreslå borgmästarkandidater. Enligt 1809 års regeringsform § 31 utnämnde Kungl. Maj:t till borgmästare en av de tre som föreslagits av stadens borgerskap. I Stockholm gällde det även rådmännen och magistratssekreteraren.

Med tiden kom borgmästarämbetet att förlora sin karaktär av bisyssla för näringsidkande borgare i städerna, och övertogs av juridiskt utbildade personer. Först 1749 kom dock föreskrifter om att borgmästarkandidater med akademiskt betyg skull styrka sina juristkunskaper. Ända fram till 1830 medgavs dock undantag från bestämmelsen.

Titeln fanns i Sverige till 1970, men avsåg då en domartjänst: borgmästaren hade domarkompetens och var ordförande i stadens magistrat och rådhusrätt. Borgmästaren tillsattes av regeringen på förslag av drätselkammaren.

Olika slags borgmästare

Det fanns förr även olika sorters borgmästartitlar såsom handelsborgmästare, ämbetsborgmästare, och byggningsborgmästare. I Stockholm fanns det som mest fyra borgmästare. Från och med den senare mitten av 1800-talet fanns det dock i Stockholm bara en borgmästare.

Det var förr dock vanligast med två borgmästare i många städer och det även i en hel del större landsortsstäder. Det var dels en justitieborgmästare, som var chef för rådhusrätten, dels en politieborgmästare, som ansvarade för stadens administration och ekonomi. Under 1800-talets senare hälft fram till 1900-talets början ersattes politieborgmästaren alltmer av den nämnda drätselkammaren.

Vid 1900-talets början var det endast Göteborgs stad som hade kvar två borgmästarämbeten. Där behölls nämligen en handels- och politieborgmästare ända in på 1960-talet, samtidigt som staden också hade en justitieborgmästare (mer om detta finns i artikeln om justitieborgmästare).

Under 1900-talet fram till 1960-talet fanns också i städer utan rådhusrätt och magistrat en kommunalborgmästare istället för magistraten. Denne borgmästare tog hand om magistratens uppgifter i dessa städer. Det kunde röra sig om chefsuppgifter och beslut polisärenden och vissa administrativa ärenden som uppbörd, utmätning etc. Detta gällde fram till att polisväsendet förstatligades 1965. Ungefär samtidigt inrättades också den nygamla kronofogdemyndigheten, som främst tog hand om utmätningsärendena.

Ämbetets avskaffande

Efter kommunalreformen 1863 minskade magistratens och därmed borgmästarens makt till förmån för den nyinrättade drätselkammaren, som successivt blev stadens egentliga styrelse. Under 1900-talet försvann allt fler borgmästartjänster i takt med att de mindre städerna lades under landsrätt och rådhusrätterna därigenom indrogs (borgmästarna blev då i stället häradshövdingar). År 1956 förlorade borgmästaren sina resterande kommunala befogenheter och 1971 avskaffades ämbetet officiellt.

Borgmästarna blev då istället lagmän i tingsrätterna som ersatte rådhusrätterna. De borgmästare som då var i tjänst kunde hos justitiedepartementet anhålla om rätt att, i sin tjänst som lagman, parallellt även fortsättningsvis använda titeln borgmästare. Många av dem utnyttjade denna rätt.

Titelns användning idag

Termen borgmästare används i svenska språket i dag framför allt om utländska förhållanden. Tyska "Bürgermeister", engelska "mayor" eller franska "maire" översätts oftast med borgmästare.

I dagens Sverige motsvaras den utländske borgmästaren närmast av kommunalråd eller borgarråd. Det påstås ibland att skillnaden mellan en borgmästare och ett kommunalråd, är att borgmästaren brukar vara direktvald. Det är en myt, då de flesta europeiska länder har borgmästare utsedda av fullmäktige, och dessa är oftast endast ordförande i kommunstyrelsen i likhet med de svenska kommunalråden.

Vissa kommuner i Sverige använder titeln borgmästare för någon av sina politiker. Detta saknar stöd i Kommunallagen och någon enhetlig praxis på området finns inte. I till exempel Linköpings, Vellinge och Växjö kommuner används titeln av kommunfullmäktiges ordförande, medan Solna kommun har använt titeln om kommunstyrelsens ordförande. Vanligare är att någon av dessa befattningshavare använder borgmästartiteln, vanligen då i form av engelskans mayor, i samband med internationella kontakter.

Kända svenska borgmästare

• Adolf Hasselgren, Kungsbacka (med 50 år på posten en av dem i Sverige som innehaft detta ämbete längst)
• Carl Lindhagen, Stockholm
• Johan Lorentz Munthe, Eksjö
• Jakob Pettersson, Södertälje (med 50 år på posten en av dem i Sverige som innehaft detta ämbete längst)
• Mårten Sjöqvist, fiktiv borgmästare i Grönköping

Svenska politiker som använt titeln borgmästare

• Anders Gustâv, Solna
• Göran Holm, Vellinge

Finland

I Finland var fram till 1993 borgmästaren (finska: Pormestari) chef för rådstuvurätten, på motsvarande sätt som gällde för svenska rådhusrätter före 1971. Även där ändrades titeln till lagman när tingsrätter infördes.

Numera kan en kommun enligt 24 § kommunallagen antingen ha en kommundirektör, stadsdirektör eller en borgmästare. Alla dessa väljs av fullmäktige, men kommun- eller stadsdirektören anses som en tjänsteman och kommunens högste tjänsteman och är inte politiker och tillhör därför inte fullmäktige. Väljs en förtroendevald politiker till posten som chef för förvaltningen ska denne kallas borgmästare och samtidigt vara ordförande för kommunstyrelsen. En tidigare kommundirektör ska när borgmästares mandatperiod börjar få en annan tjänst inom kommunen.

Norge

I Norge fanns det före 1939 borgmästare (norska: borgermester) i kommunerna. Borgmästaren var den person som ledde kommunens förvaltning och verkställde fullmäktiges beslut. Sedan 1939 och idag kallas denne tjänsteman istället rådmann (norska för "rådman") i nästan alla kommuner i Norge utom två, Oslo och Bergen. De norska rådmännen motsvarar alltså Finlands kommun- och stadsdirektörer.

Se vidare om rådmännen i Norge i artikeln rådman, där också Oslos och Bergens system utan rådman beskrivs.

Danmark

I Danmark motsvaras svenska kommunalråd i alla kommuner av en borgmästare (danska: Borgmester). Innan amtskommunerna lades samman till regioner 2007, fanns dessutom en amtsborgmästare (amtsborgmester) i varje amtskommun, som ordförande i amtskommunens verkställande styrelse. Liksom i Tyskland och Österrike finns det en överborgmästare (overborgmester) i Köpenhamns kommun, samt flera underordnade borgmästare med olika ansvarsområden, ungefär som ministrarna i en regering eller som det flertal kommunalråd och borgarråd, som finns i större svenska kommuner.

Tyskland, Österrike och Schweiz

I Tyskland och Österrike används titeln Bürgermeister. I Schweiz användes titeln fram till mitten av 1800-talet. Ämbeten som ungefär är synonyma med titeln idag är exempelvis Gemeindepräsident, Stadtpräsident, Gemeindeamtmann och Stadtamtmann. I Tyskland och Österrike är överborgmästare (Tyska: Oberbürgermeister) den vanligaste titelvarianten för borgmästaren i en större stad, där underordnade borgmästare ansvarar för olika områden, ungefär som ministrarna i en regering eller som det flertal kommunalråd och borgarråd, som finns i större svenska kommuner.

Beroende på de system de olika delstaterna i Tyskland väljer, är borgmästarna ibland direktvalda och tillhör ibland inte något parti.

Italien

I ett antal kommuner i Lombardiet finns ett ämbete vars titel är Borgomastro eller Sindaco-Borgomastro.

Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Demokratiska Republiken Kongo

Burgemeester på nederländska, Boargemaster på västfrisiska och Bourgmestre på franska, är titeln på en partipolitisk post i Nederländerna och Belgien. Posten tillsätts av och svarar inför det regionalt valda styret. I teorin står ämbetet över partierna men i praktiken är det en partipolitisk post och fungerar som det lokala styrets främste ledamot. Den franska titeln Bourgmestre används även i Luxemburg, där titeln även benämns Buergermeeschter, och i Demokratiska republiken Kongo.

Polen

I Polen finns ämbetet Burmistrz vilket är en borgmästartitel som härstammar ifrån tyskan. Det tyska ämbetet överborgmästare översätts ofta till Nadburmistrz.

Ryssland

I Novgorod förekommer borgmästartiteln Posadnik vilket är ett lokalt ämbete.

Storbritannien och Frankrike

Motsvarigheten på franska och engelska till den ursprungligen tyska titeln borgmästare är maire respektive mayor eller lord mayor ("lordborgmästare"). Engelskans mayor uttalas som franskans maire, det vill säga 'mä:r'. Dessa ord i båda språken har sitt ursprung i latinets māior eller mājor, som betyder "större, överordnad, viktigare".

I Frankrike finns det en sådan borgmästare (maire) i varje kommun. I Storbritannien finns det oftast en vanlig mayor i städerna, som kallas town, borough eller city. De sistnämnda är städer med citystatus, som om staden inte redan har en sådan status, kan få det av monarken. Istället för mayor kan det i vissa städer med citystatus finnas en lord mayor. Dessa städer har antingen sedan urminnes tid haft denna rätt att kalla sin borgmästare lord mayor, eller senare av monarken fått rätt till det. En lord mayor finns bland annat i City of London, i City of Leicester etc. I Skottland kallas motsvarigheten till lord mayor för lord provost; provost har samma ursprung som svenskans prost, det vill säga i latinets praepositus, som betyder föreståndare.

Se även

• Borgmästarepartiet
• Måsfågeln vittrut - som ibland benämns borgmästare.

Referenser

Källor

Delar av artikeln baseras på information från engelska wikipedias artikel Burgomaster, läst 2010-02-07

Externa länkar

Linköpings borgmästare