Gotland

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 57°30′N 18°33′Ö / 57.500°N 18.550°Ö / 57.500; 18.550

För andra betydelser, se Gotland (olika betydelser).
Gotland
Landskap
Gotland vapen.svg
Gotlands landskapsvapen, motivet fungerar även som landskapsflagga.
Sverigekarta-Landskap Gotland.svg
Gotlands läge i Sverige.
Land  Sverige
Landsdel Götaland
Län Gotlands län
Stift Visby stift
Största sjö Bästeträsk 6,3 km²
Högsta punkt Lojsta hed 82 m ö.h.
Yta 3 183,7 km²
Folkmängd 57 161 (2013-12-31)[1]
Befolkningstäthet 18 invånare/km²
Hertiginna Prinsessan Leonore
Landskapsblomma Murgröna
Landskapsdjur
Fler symboler...
Igelkott
Socknar på Gotland. Socknars namn är skrivet i minst storlek, något större storlek är kommunerna som fanns mellan 1950- och 1970-talet. Dess forna gränser markeras i rosa.

Gotland (Gutlandgutniska) är en svensk ö i Östersjön, cirka 100 km från det svenska fastlandet.

Gotland är också, tillsammans med de omkringliggande öarna Fårö, Karlsöarna, Gotska Sandön, Östergarnsholm samt flera mindre öar, ett svenskt landskap och en kommun.[2] Vid behov att inom landskapet skilja mellan dessa öar och landskapet i övrigt benämns det övriga Gotland "Storön". Landskapet är även ett län, en kommun samt ett stift. Huvudön är till ytan 2 994 km², länet och landskapet är till ytan 3 151,4 km² medan ytan inklusive insjöar är 3 183,7 km²[3].

Under sommaren besöker mängder av turister Gotland, inte minst det världsarvsförklarade Visby, som är öns enda stad. På ön finns 92 medeltida kyrkor vilket gör Gotland till Sveriges kyrkotätaste kommun.[4]

Administration[redigera | redigera wikitext]

I likhet med andra svenska landskap saknar landskapet Gotland egen administrativ betydelse. Landskapet överensstämmer dock helt och hållet med Gotlands län och Gotlands kommun.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Gotland har fått sitt namn efter folkslaget gutar, vars förled gut- torde härröra från äldre urgermanska med betydelsen utgjuta, möjligen som en beteckning för män och är formellt helt identiskt med folknamnet goter. Det ursprungliga namnet på ön var Gutland,(a) kutlandi 1000-talet, med runskrift, vilket med latinska bokstäver blir a Gutlandi. På 1300-talet skrevs namnet som Gutland. Förledet betecknar gutar och efterledet är 'land'. Detta kan tolkas som 'område, rike' eller som 'ö'.[5] I såväl svenskt som danskt talspråk assimilerades "tl" till "ll" (jämför med Jutland/Jylland), vilket gav upphov till formen Gulland.[6]

Dagens svenska namn Gotland med o härrör, likt många andra namn längs Sveriges kuster, från lågtyskan genom a-omljud[6]. Till början av 1920-talet stavades Gotland med två t som Gottland.[7][8] Enligt SCB:s folkräkning från 1930 skedde ändringen av stavningen enligt ett regeringsbeslut den 12 november 1923.[9]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Gotlands historia

Gotland har varit bebott sedan mycket lång tid. Landskapet har 42 000 kända fornlämningar.

Redan under stenåldern var Gotland befolkat av säljägare och fiskare. En sådan boplats har varit grottan Stora Förvar på Stora Karlsö, en annan Ajvideboplatsen på Ekstakusten innanför Karlsöarna.

Ön har talrika lämningar från brons- och järnålder liksom från folkvandringstid. Stora gravfält finns exempelvis vid Trullhalsar och Gålrum. Talrika bronsåldersrösen, på gutniska kallade royr (= rör) finns runt om på Gotland; det största är Uggarderoyr i Rone. Även skeppssättningar från bronsåldern är vanliga.

Öns position mitt i Östersjön gjorde att gotlänningarna tidigt blev en sjöfararnation. Redan från tidig järnålder finns talrika fynd som visar på kontakter med fjärran länder.

Bildsten med motiv ur berättelsen om Völund (Gotland ca 700-800 e.Kr.).

Från 700-talet finns på Gotland ett stort antal unika bildstenar, som ofta visar seglande båtar med svärds- och sköldförsedda besättningar. På dessa framträder vikingens vardagsvärld i en bildrikedom som fått forskningen att kalla dem "forntida seriemagasin".[10]

Under vikingatiden blev Gotland ett av norra Europas rikaste områden. Gutniska handelsbönder, s.k. farmän bedrev omfattande och långväga handel mellan Väst- och Östeuropa. Gutniska bönder hade ett eget handelsfaktori i Novgorod, kallat Gutagård och ett i London. Bland annat hade gutarna i praktiken monopol på handeln med gråverk (ekorrens vinterpäls), som var mycket eftertraktad av kungahusen i hela Europa, och flera andra varor från österled bl.a bivax. Om handelsböndernas ofantliga rikedom vittnar det stora antal (guld-) och silverskatter (över 700 har hittats) som fortfarande grävs fram ur den gotländska jorden - fler än i något annat område i världen. Spillingsskatten, hittad 1999, innehöll 14 000 mynt. Den vägde totalt 67 kilo och är världens största vikingatida silverskatt. Ytterligare ett tecken på gutarnas rikedom är de 95 stenkyrkor (med prästgårdar och ofta kastaler) som gutarna uppförde och gradvis utvidgade från 1100-talet och 200 år framåt. 92 av kyrkorna är fortfarande i bruk.

Under 1100-talet började gutarna formalisera sina förbindelser med omvärlden, såväl inom handeln (flera handelstraktat ingicks med bl.a. tyska Lübeck[11]) som med den framväxande kyrkliga organisationen där man kom att ingå i Linköpings stift ca 1130.[12] Vid denna tid började man även ge ut egna mynt, med förebilder från tyska och frisiska samtida myntningar [13]

I mitten av 1100-talet började Visby växa fram som stad och handelsplats. Det tidigaste skriftliga omnämnandet av staden är dock först från ca 1225, i Henrik av Lettlands krönika [14] där ”Wysbu” omnämns som hamn för tyska pilgrimer. Staden var från början rent gutnisk men blev med tiden samlingsorten för "många folkslag", som företalet till Visby stadslag säger. Talrikast var tyskarna, och Visby blev medlem av Hansan. Under lång tid var Visby i handelspolitiskt avseende ledande för en stor del av norra Europa. Visby blev med tiden en farlig konkurrent för landsbygdens storhandel. Splittringen föranleddes också möjligen av Visbys stora andel tyskar, vilkas lojalitet, helt naturligt, låg hos sina tyska bröder snarare än hos den gutniska befolkningen. Visby ringmur, som började byggas cirka 1250, var framför allt ett skydd mot landsbygden. Konflikten mellan stad och land ledde 1288 till inbördeskrig.

I slutet av 1200-talet och början av 1300-talet försökte den svenska centralmakten ansluta Gotland till Svea rike. 1285 mötte Magnus Ladulås representanter för tjugotre hansastäder på Kalmar slott. En överenskommelse slöts om att Gotland skulle tillhöra Sverige. I praktiken var centralmaktens inflytande inte självklart. 1313 företog kung Birger Magnusson ett krigståg till Gotland för att tvinga allmogen att betala högre skatter. En gutnisk bondehär slog kungen i slaget vid Röcklinge backe i Lärbro socken.

Under 1300-talet började högkonjunkturen för Gotlands och Visbys handel att vika. Lübeck blev en allt viktigare handelshamn, och gutarnas handelsmonopol i österled bröts. Cirka 1350 drabbade digerdöden ön. 1361 landsteg den danske kungen Valdemar Atterdag på öns västkust, och krossade slutligen den dåligt utrustade bondhären vid ett oerhört blodigt slag utanför Visbys murar. Staden ska då ha öppnat sina portar och blivit hårt brandskattad, men de historiska fakta är osäkra. Klart är dock att kombinationen av digerdöd och krig minskade Gotlands befolkning mycket kraftigt. En lång nedgångstid för ön började. I slutet av 1300-talet blev Gotand tillhåll för sjörövare, de så kallade vitaliebröderna. Ön blev under lång tid en spelboll i den nordiska politiken. I olika omgångar erövrades Visby av Tyska orden, av drottning Margaretas unionstrupper, av Erik av Pommern, av Kristofer av Bayern och av Karl Knutsson. 1525 ska lübeckarna ha bränt en stor del av Visby.

Vid freden i Brömsebro 1645 blev Gotland svenskt. Wisborgs slott i Visby, som tidvis varit en utgångspunkt för sjöröveriet som bedrevs från ön, sprängdes och revs av danskarna när de för andra och sista gången avträdde ön till svenskarna 1679. Ön förde en tynande tillvaro även efter försvenskningen. Det svårt härjade Visby började återuppbyggas i slutet av 1600-talet, men dess roll som internationell storhamn var över sedan länge. Övriga delar av ön präglades av isolering och fattigdom. Under 1800-talet började jordbruket utvecklas. Öns vidsträckta myrar dikades ut. Mot slutet av århundradet påbörjades en viss industrialisering i Visby och järnväg drogs över ön. 1900-talet präglades först av den ökande industrialiseringen, men så småningom av den allt mer dominerande turismnäringen. Gotland började bli populär som turistort bland det sena 1800-talets societet genom prinsessan Eugénie som bodde i Västerhejde på västra ön sedan 1860-talet. Stora sommarvillor uppfördes på 1910-talet i badorten Ljugarn, och 1955 grundades Vitvärs semesterby som den första i sitt slag på ön.

Natur[redigera | redigera wikitext]

Satellitbild av Gotland.
Topografisk karta över Gotland.

Naturen på Gotland skiljer sig avsevärt från övriga Sverige. Det beror dels på öns isolerade läge och en senare rationalisering av jord- och skogsbruket än i övriga landet. Den viktigaste faktorn är dock den karga kalkstensberggrunden, som skapat förutsättningar för en mycket speciell artflora. Gotlandssnok, brun ögontröst och gotlandssippa är exempel på arter som endast finns på Gotland.[15]

Gotlands historia går cirka 400 miljoner år tillbaka i tiden, till den period som kallas silur. Vid denna tid låg Sverige nära ekvatorn, och Gotland var en tropisk korallrevmiljö i ett grunt och varmt hav, rikt på många djurarter, till exempel sjöliljor, armfotingar och trilobiter.

Runt reven lagrades under årmiljoner döda organismer och slam, som tillsammans med korallerna byggde upp en berggrund av framför allt kalksten och märgelsten. Den gotländska berggrunden är därför mycket rik på fossil.

Sin nuvarande form fick ön av is och vatten under och efter den senaste istiden. På öns västra sida reser sig på många avsnitt mäktiga klintstup. På några ställen finns dessa under vattnet och bildar så kallade pallkanter, utanför vilka djupet kan vara mycket stort. Den östra sidan är i huvudsak flack, med långgrunda stränder. Den högsta punkten är Lojsta hed mitt på ön, som ligger 83 meter över havet.

Ön har omväxlande alvar och hällmark, lågväxande tallskog och lövängar, odlings- och betesmark. Tidigare var ön starkt präglad av ett flertal mycket vidsträckta myrar. De flesta av dessa dikades ut under 1700- och 1800-talen och togs då i anspråk av jordbruket. Ett antal insjöar (kallade träsk) finns fortfarande kvar[16], bland annat Tingstäde träsk och Bäste träsk.

Havsstränderna utgörs av klapperstensfält, strandvallar och raukar, omväxlande med långa, populära sandstränder.

Växtligheten är artrik med bland annat många arter av orkidéer. Det milda klimatet gynnar många ovanliga växter. Öns blommande vägkanter är berömda.[17]

Fågellivet är intensivt. Bland annat finner man Östersjöns enda fågelberg på två öar utanför Gotlands västkust - Lilla Karlsö och Stora Karlsö.

  • Landskapsväxt: Murgröna (Rind - gutamål)
  • Landskapsfisk: Piggvar (Butte - gutamål)
  • Landskapsfågel: Halsbandsflugsnappare

Sälkolonier finns norr om Fårö och på Lilla Karlsö. Många vanliga däggdjur, som älg, grävling och vessla, saknas på Gotland. För närvarande finns inte heller någon viltlevande vildsvinsstam på ön. Privatpersoner har inplanterat rådjur, och ön har idag en kraftigt växande stam.

Länet[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Gotlands län

Gotlands län är ett av få som helt och hållet överensstämmer med det historiska landskapet, detta beroende på den naturliga avgränsning som det insulära läget skapar. Notera dock att länet inte sammanfaller med ön, utan inkluderar flera närbelägna öar, däribland Fårö.

Socknar[redigera | redigera wikitext]

Gotland indelas traditionellt i 92 socknar.

Kommunen[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Gotlands kommun

Ön utgör huvuddelen i Gotlands kommun tillsammans med Fårö och flera andra mindre öar som Gotska Sandön. Sedan den 1 januari 2011 benämner sig kommunen Region Gotland. Eftersom det inte finns några andra kommuner i länet saknas landsting. 1863 ombildades varje socken i länet till en landskommun plus Visby stad, totalt 92 kommuner. Vid kommunreformen 1952 reducerades antalet kommuner till 13. Dessa lades 1971 samman till Gotlands kommun, varvid även landstinget upphörde.

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Vägumeviken, med cementindustrin i Slite i bakgrunden.

Gotland är en stark jordbruksbygd. Den agrara sektorn tillsammans med turismen sysselsätter flest människor (bortsett från den offentliga sektorn). Främst odlas vete och sockerbetor, dock är sockerbetsodlingen på nedgång sedan Danisco lade ner sockerbruket på ön. Dessutom finns det en vingård på södra delen av ön, och det pågår även försök med framställning av rom från sockerbetor. Det finns även en lång tradition av fåravel och boskapsskötsel på ön.

Turismen är idag Gotlands kanske viktigaste näring, och därtill en näring som oavbrutet växer sedan mer än 100 år tillbaka. Antal besökare ökar hela tiden, och med dem får allt fler personer möjlighet att försörja sig, helt eller delvis. Bland försörjningsområdena kan nämnas transportföretagen, hotell, campingplatser och inte minst den mycket omfattande privatuthyrningen av bostäder. Vidare restauranger, livsmedelsbutiker, museer och andra turistmål, nöjesliv inom alla områden samt mängder av konsthantverkare och konstnärer som säljer större delen av sin produktion under sommarperioden.

Gotlands näringsliv har dominerats/domineras av sten-, cement-, livsmedels- och elektronisk industri. Tidigare var Försvarsmakten vid sidan om Gotlands kommun den största arbetsgivaren på ön på grund av öns läge mitt i Östersjön, nära dåvarande Sovjetunionen, men försvarsmakten avvecklade sina resterande verksamheter på ön helt 2005. Elektronikindustrin försvann till större delen när storarbetsgivaren Ericsson/Flextronics lade ner sin fabrik i Visby i början av 2000-talet. I stället har på 2000-talet tjänsteföretag vuxit kraftigt, bland dem Payex och Svenska Spel.

De flesta företag på ön är idag små. Bara 20 av öns samlade företag hade år 2009/10 fler än 100 fast anställda. Den i särklass största arbetsgivaren är Gotlands kommun, med 6 340 anställda (inklusive drygt 500 med visstidsanställning). I storleksordning därefter kommer ett antal företag med cirka 400 anställda: Rederi AB Gotland, Payex, Svenska Spel och Cementa.[18]

Dialekten[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Gutniska

Gutniska är på Gotland det ursprungliga egna språket. Det utgör en separat gren av de nordiska fornspråken jämte den fornvästnordiska (isländska, färöiska, norska) och den fornöstnordiska (svenska och danska) avdelningen. Gutamål är ett gammalt talspråk och dialekt. Ordet gutamål skapades av gotlänningen Carl Säve, professor i nordiska språk 1859-1876. Förebild för ordet var forngutniska guta mal som betyder 'gutarnas språk'.[19] Gutamålet har sitt ursprung i gutniskan, men det har, bland annat på grund av Gotlands politiska tillhörighet, inte status som språk, utan räknas som en dialekt av svenska. Dialekten har på senare tid, liksom de övriga i Sverige, påverkats kraftigt av rikssvenskan. Olika områden har emellertid påverkats olika mycket. Det råder således kontinuerliga övergångar mellan öns olika dialekter, från de mest ålderdomliga till de som mest påverkats av svenskan.

Äldre territoriell indelning[redigera | redigera wikitext]

Redan Gutasagan omtalar en indelning i tredingar: Nordertredingen, Medeltredingen och Sudertredingen. I den kyrkliga organisationen var tredingarna prosterier, idag kallade kontrakt: Nordertredingens kontrakt, Medeltredingens kontrakt respektive Sudertredingens kontrakt.

Varje treding bestod av två settingar (sjättedelar). De har ibland jämförts med Svealands skeppslag och kan bland annat ha haft uppgiften att utrusta skepp för den kungliga ledungen. Vid den svenska tidens inledning (1645) fungerade settingarna som rättskretsar.

Den grundläggande (minsta) rättskretsen kallades på Gotland ting. Ön var indelad i tjugo ting under ledning av varsin tingsdomare. Tingen hade betydelse även för fördelningen av skatter. Vid inledningen av den svenska tiden hade tingen redan börjat spela ut sin roll.

Ett gemensamt ting, det så kallade gutnaltinget fanns dessutom. Gutnaltinget betyder "gutarnas (gotlänningarnas) allting". "'All'" betyder här gemensam (all = hel). Tinget sammanträdde på platsen där klostret Roma kloster senare förlades (strax utanför tätorten Romakloster).

Socknen var grundenheten i den kyrkliga territoriella organisationen. På Gotland fanns under medeltiden 94 landssocknar och över ett halvdussin socknar i Visby stad. Några av dessa socknar har slagits samman med andra. Ödekyrkor kvarstår av sockenkyrkorna Elinghem och Gann i Nordertredingen och Bara i Medeltredingen. Av Visbys medeltida sockenkyrkor kvarstår endast Vårfrukyrkan (Sankta Maria). År 1681 indelades Gotland i två härader. Nordertredingen och Kräklinge setting i Medeltredingen blev Gotlands norra härad. Sudertredingen och Hejde setting i Medeltredingen blev Gotlands södra härad.

Större orter[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Visby

Det har aldrig funnits mer än en stad på Gotland, nämligen Visby. Dess ålder är inte helt fastställd, men den äldsta kända byggnaden är uppförd omkring 1150. Den var en egen kommunal enhet fram till 1971, då Gotlands kommun bildades. Även i dag är Visby den helt dominerande tätorten, med omkring 40 % av öns befolkning. Den näst största orten, Hemse, har knappt en tiondel av Visbys folkmängd. För information om de olika tätorternas befolkning se Gotlands kommun.

Klimat[redigera | redigera wikitext]

Öns klimat är maritimt. Temperaturen är relativt stabil över året tack vare läget i Östersjön med svala vårar men milda höstar och vintrar. Gotland hör till de solsäkraste svenska områdena. Visby är den ort som vunnit SVT:s solliga över soltimmar sommartid flest gånger under de senaste 20 åren (7 gånger av 20)[20].

Årsmedeltemperaturen är omkring +6,5 °C. Gotlands alla tiders högsta och lägsta temperaturer, 35,2 °C samt -32,8 °C, har avlästs på samma plats, nämligen i Buttle nära öns mitt.

Kommunikationer[redigera | redigera wikitext]

Bilfärjan M/S Gotland tillhör Destination Gotlands flotta.
Rälsbusståg vid Visby station 1960.

Båt[redigera | redigera wikitext]

Den första reguljära ångbåtstrafiken med tidtabell från Visby till fastlandet inleddes 1866.[21] Idag bedriver Destination Gotland färjetrafiken mellan Nynäshamn-Visby och Oskarshamn-Visby på uppdrag av staten (Trafikverket).[22] Fyra snabbfärjor trafikerar linjerna. Resan från och till destinationerna tar cirka tre timmar. Tidigare har även Grankullavik (på Öland) och Västervik trafikerats. Visby–Västervik trafikerades senast från 1963 till 1988.[23][24] Visby-Grankullavik trafikerades 2007-2009. Under 2010 transporterade Destination Gotland 1 652 932 passagerare, 498 010 personfordon och 728 671 längdmeter gods mellan Visby och fastlandet.[25] Vidare bedrives båttrafik i turistsammanhang kring ön, bland annat så går båten M/S Stora Karlsö mellan Klintehamn och Stora Karlsö.[26]

Flyg[redigera | redigera wikitext]

Visby flygplats som ägs av Swedavia ligger strax norr om Visby där Gotlandsflyg och Direktflyg är några av bolagen som trafikerar flygplatsen. Flygets betydelse för Gotland gör att Visby flygplats har en strategisk roll och i mars 2009 beslutade regeringen att Visby flygplats skulle ingå i det nationella basutbudet av flygplatser[27]. Under 2010 flög totalt 308 000 personer till/från Visby flygplats.[25]

Buss[redigera | redigera wikitext]

All kollektiv trafik på ön utgörs av bussar som bedrives på 4 linjer i Visby och med 15 linjer på landsbygden. De första linjerna startades av på 1920-talet och öns olika järnvägsbolag kom att bedriva de flesta linjerna. Efter förstatligandet av järnvägarna bedrevs trafiken av SJ Buss, senare Swebuss och sedan 2009 bedrivs trafiken av Gotlandsbuss AB.[26][28]

Järnväg[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Järnvägar på Gotland

I dagsläget är Gotland det enda länet i Sverige som saknar kommersiell järnvägstrafik, så har det emellertid inte alltid varit. Under årens lopp har det funnits järnvägstrafik på linjerna Lärbro-Visby-Roma-Burgsvik (GJ), Visby-Västerhejde (VVJ), Hablingbo-Klintehamn-Roma (SGJ och KlRJ), Slite-Roma (SlRJ) och Ronehamn-Hemse (RHJ). Trafiken på RHJ lades ned 1918 och på VVJ 1940, övriga linjer förstatligades 1948 efter att ha bedrivits som ett statligt bolag i ett år. Hablingbo-Klintehamn-Roma och Slite-Roma lades ned 1953 följt av Lärbro-Visby-Roma-Burgsvik 1960. Sedan 1978 finns museijärnvägen Gotlands Hesselby Jernväg på en bit av gamla SlRJ.[26]

Sport[redigera | redigera wikitext]

På Gotland utövas ett antal traditionella gutniska sporter, främst pärk och varpa. Den gutniska femkampen består av ränn' i kämp (löpning), längdkast me' stain (längdkast med stenvarpa), haug-stikel (höjdhoppning), stangg-störtningg (stångstötning) och ryggkast. Man tävlar också i spark' blaistre (sparka ögla) och rövkrok (benkrok).

Den stora kraftmätningen i gutniska sporter är Stångaspelen, en fyradagars tävling som hålls varje sommar i Stånga på mellersta Gotland. Gotland var värdö för Internationella öspelen 1999.

Övrig sport[redigera | redigera wikitext]

Hertigar och hertiginnor av Gotland[redigera | redigera wikitext]

Kultur[redigera | redigera wikitext]

Filmer inspelade på Gotland[redigera | redigera wikitext]

TV-serier inspelade på Gotland[redigera | redigera wikitext]

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Bibliografier[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Folkmängd i landskapen den 31 december 2013”. Statistiska centralbyrån. http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Befolkning/Befolkningens-sammansattning/Befolkningsstatistik/25788/25795/Helarsstatistik---Forsamling-landskap-och-stad/373922/. Läst 18 augusti 2014. 
  2. ^ ”Gotland | Nationalencyklopedin”. http://www.ne.se/Gotland. Läst 11 februari 2014. 
  3. ^ Statistisk årsbok för Sverige 2009
  4. ^ http://www.gotlandia.info/gotlandskyrkor/
  5. ^ Svenskt ortnamnslexikon 2003, s. 92
  6. ^ [a b] Wessén, Elias (1969). " Nordiska folkstammar och folknamn. En översikt." i Bo Gräslund och Ingrid Swartling: Fornvännen årgång 1969, Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag AB, sid. 20.
  7. ^ Visby i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1921)
  8. ^ Gottland i Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (första upplagan, 1922)
  9. ^ SCB Folkräkningen 1930 del 1 sida 40 anm. till Gotlands län not 1
  10. ^ Nylén, Erik; Lamm, Jan Peder (2003). Bildstenar. Värnamo: Gidlunds. sid. 16-17. ISBN 91 7844 352 0 
  11. ^ Blomkvist, Nils. 2005. The Discovery of the Baltic. The reception of a Catholic world-system in the European north (AD 1075-1225), ss 415ff.
  12. ^ Schück, Herman. 1959. Ecclesia Lincopensis: studier om Linköpingskyrkan under medeltiden och Gustav Vasa, s 49
  13. ^ Myrberg, Nanouschka. 2008. Ett eget värde: Gotlands tidigaste myntning, ca 1140-1220.
  14. ^ Bauer, Albert. 1959. Heinrici Chronicon Livoniae. Originaltext samt tysk översättning 1959, kap VII §2; s 27 not 1
  15. ^ Almqvist, Lena (2009-02-12). ”Hotade arter”. http://www.lansstyrelsen.se/gotland/amnen/Naturvard/natur_hotad/. Läst 2009-09-08. 
  16. ^ Gotland.net - Här kan du bada algfritt
  17. ^ Eliasson, Sara; Sjöswärd, Ulla (1996). Gotlands blommande vägkanter. Länsmuseet på Gotland. ISBN 9188036197 
  18. ^ Fritz, Staffan. ”Öns 100 största arbetsgivare”. Gotlands Näringsliv #1 2010 (Gotlands Media AB): ss. 4-5. 
  19. ^ Gutamålet - inledning till studium, Herbert Gustavson 1977, s. 7
  20. ^ Alla solligor sedan 1990 Sveriges Television
  21. ^ Hallberg, Maria (20 maj 2008). ”Borgarstaden 1830-1920”. Region Gotland. http://www.gotland.se/imcms/37574. Läst 29 januari 2012. 
  22. ^ ”Korttidsavtal för Gotlandstrafiken klart”. Trafikverket. 2011-10-10. http://www.trafikverket.se/Pressrum/Pressmeddelanden1/Nationellt/2011/2011-10/Korttidsavtal-for-Gotlandstrafiken-klart/?si=B69DFA3A0DE38733EA47F38436B32AFF&rid=2145406847&sn=trafikverketse. Läst 20 september 2012. 
  23. ^ Från hjulångare till katamaran”. Västervikstidningen. 2010-02-02. http://www.vt.se/ovrigt/historia/?articleid=5244930. Läst 2013-03-15. 
  24. ^ ”Motion 1990/91:T630 Återupptagande av färjeförbindelsen Västervik-Visby”. Riksdagen.se. 24 januari 1991. http://www.riksdagen.se/webbnav/?nid=410&doktyp=mot&rm=1990/91&bet=T630&dok_id=GE02T630. Läst 16 november 2011. 
  25. ^ [a b] Holm, Ulrika, red (2011) (PDF). Gotland i siffror 2011. Region Gotland. sid. 29. http://www.gotland.se/imcms/1353. Läst 14 juni 2012 
  26. ^ [a b c] Med Nynäsbanan till Gotland - Kenneth Landgren, Stockholm Nynäs Järnvägs kamratförening Nynöshamn 2009 ISBN 978-91-633-5010-8
  27. ^ Johansson, Lena (27 mars 2009). ”Gotlandstrafiken nu och då”. http://www.gotland.se/imcms/34274. Läst 20 november 2011. 
  28. ^ Region Gotlands hemsida

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]