Malin Matsdotter
Malin Matsdotter (eller Mattsdotter), även känd som Rumpare-Malin, född 1613, död i Stockholm den 5 augusti 1676, var en kvinna som avrättades för häxeri i Stockholm, och en av de få personer i Sverige som avrättades genom att brännas levande på bål för trolldom. Hon är den enda person som brändes levande för häxeri vid Häxprocessen i Katarina under den stora häxjakten Det stora oväsendet mellan 1668 och 1676.
Innehåll |
[redigera] Bakgrund
Malin Matsdotter var enligt protokollen av finskt ursprung och beskrivs som barsk och stursk. Hon var änka efter en man avrättad för tidelag och man vet att hon åtminstone vid ett tillfälle tjänstgjorde som barnmorska. Hennes språksvårigheter uppmärksammades då hon hade svårigheter att läsa de böner kommissionen förstavades henne. Hon var en av de sista som anklagades och avrättades för att ha bortfört barn till häxsabbaten hos Satan i Blåkulla i häxprocessen i Stockholm, där sju kvinnor avrättades för häxeri, varav de mest kända är systrarna Britta Sippel och Anna Sippel: ytterligare två kvinnor begick självmord före avrättningen och blev indirekt offer för samma rättegång. Hon anklagades av sina egna vuxna döttrar, efter att hennes barnbarn sagt sig ha blivit bortförda av henne.
[redigera] Domen
I Sverige, till skillnad från i Danmark, Norge och andra länder, brändes häxor nästan aldrig levande utan halshöggs innan de brändes. Malin dömdes att brännas levande för att hon trots tortyr vägrade erkänna. Enligt ledamöterna i kommissorialrätten skulle hon dömas som ett varnade exempel för många och till skräck för sina complices som en av ledamöterna uttryckte det. Endast rådman Chronander var emot domen och hade sett att hon blev halshuggen innan hon brändes, de andra röstade för att hon skulle vara vid fullt medvetande såvida hon inte bekände. En annan häxa, Anna Lärka, hade också fått denna dom men den drogs tillbaka då hon slutligen erkände, men i Malins fall skulle domen utföras. Malin Matsdotter är den enda person som kunnat verifierats brännas levande för häxeri under den stora häxjakten mellan 1668 och 1676. På grund av detta har man trott att hon är den enda som bränts levande i Sverige för häxeri, men det är troligen ett missförstånd grundat på det faktum att de berömda häxprocesserna under 1668-1676 är de som är mest kända och diskuterade i historien. Detta straff utdömdes dock för andra brott ett par gånger i Stockholm i början av 1600-talet, hennes fall var dock det sista i huvudstaden att avrättas med denna metod och den näst sista i Sverige.
[redigera] Avrättning
Avrättningen utfördes offentligt på Hötorget i Stockholm den 5 augusti 1676 inför en stor brokig skara. Urban Hjärne yrkade att hon skulle torteras med glödgade tänger "nypas" innan hon brändes, vilket dock inte gjordes. Detta för att hon skulle bli medvetslös eftersom det skulle vara bättre än att hon blev levande bränd, (se källan Fogelström nedan). Enligt vittnesmål uppförde sig Malin under hela avrättningen med stor värdighet; hon "tycktes inte stort frukta sig för döden, stigandes friskt uppför bålet". Även exekutionsprotokollet förmäler detta, dock med tillägget att hon "var mycket hård" En påse krut band om hennes hals för att döden skulle komma snabbare. Hon talade lugnt med bödeln, "låtande sig av honom till händer och fötter järnslås", och kom med svar på tal då prästerna kom med sina förmaningar. Då en av hennes döttrar ut i publiken ropade till henne att bekänna sina brott "gav Malin sin dotter i den ondes våld och förbannade henne för evig tid. När man samtidigt försökte få henne att ta sin dotters hand för att försona sig med henne nekade hon. Sedan tändes bålet. Det sägs att hon dog utan att skrika och utan smärta, vilket togs som ännu ett bevis på hennes skuld, eftersom häxor inte troddes kunna känna smärta. Detta är med största sannolikhet färgat av sin tid och skrivet i intresse att rättfärdiga avrättningen.
Räkenskaperna för utförandet av avrättningen finns ännu bevarade där det framkommer att bålet bestod av plankor från rivningshus, näver och tomma tjärtunnor. Ett vittne beskrev avrättningen som fasansfull, ynklig och berättade vidare att ingen grät när hon bedyrade sin oskuld med onaturlig frimodighet. I de efterföljande kommissionsprotokollen när man började ifrågasätta barnvittnena framkommer det att Malins ena dotter, den 21-åriga Annika Eriksdotter förefaller sinnessjuk och att hon drömmer var natt att mamma ropar. I en av drömmarna ska utan ytterligare referenser den avrättade modern ha nypt henne i armen och bett henne "komma så fort som möjligt", eftersom dottern anklagat henne för trolldom.
[redigera] Efterspel
Efter avrättningen av Malin Matsdotter ändrade bland andra Hjärne och Erik Noraeus, präst i Storkyrkoförsamlingen, inställning till häxprocesserna. Hon blev den sista häxan som avrättades i Stockholm och den näst sista i Sverige. Hon är också en av de få som brändes (levande) på bål i Sverige; andra kända fall är kättaren Botulf Botulfsson i Gottröra år 1311 och Lars Nilsson, en samisk shaman.
[redigera] Se även
[redigera] Källor
- Peter Englund: Förflutenhetens landskap
- En bok om Söder (Per Anders Fogelström, 1953)
- Nättidningen Rötter- Avrättade personer
- Bengt Ankarloo: Satans raseri
- Jan Guillou, Häxornas försvarare , Piratförlaget 2002 (ISBN 916420037X)
- Alf Åberg: Häxorna. De stora trolldomsprocesserna i Sverige 1668-1676
- Jan Chrispinsson, Sekelskiften, Norstedts, 1999
- Per-Johan Ödman, Kontrasternas Spel, Norstedts, 1995
