Urban Hjärne

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Urban Hjärne.
Litografi av Otto Henrik Wallgren.
Urban Hjärne.
Kopparstick av Elias Brenner.
Byst av Urban Hjärne, Medevi brunn

Urban Hjärne, född 20 december 1641 i Nyen, Ingermanland, död 10 mars 1724, var en svensk läkare, författare och naturforskare, känd för sina insatser för att stoppa häxprocesserna i Stockholm under häxhysterin Det stora oväsendet 1668–76.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Urban Hjärne var son till kyrkoherden Erland Jonsson (Erlandus Jonæ) Hiärne och Christina Schmidt. Hjärne studerade först vid Gymnasiet i Strängnäs och sedan vid universitetet i Dorpat, men på grund av krig flydde han till Sverige, och började studera medicin i Uppsala 1658 där han blev lärjunge till Olof Rudbeck d.ä. och Petrus Hoffvenius, vilka han stödde i den cartesianska striden. Han var under en tid greve Claes Totts livläkare i Riga, men reste till Holland 1667. Under flera år besökte han norra Europas ledande forskningscentrum för medicin, och invaldes i Royal Society. 1670 blev han medicine doktor i Angers, Frankrike, med avhandlingen De obstructione lacteorum vasorum et glandularum mesenterii. År 1678 fann han i Medevi norr om Motala den mineralhaltiga källa han länge sökt. Medevi brunn blev under Hjärnes ledning den plats dit de förnäma kretsarna sökte sig för medicinering, rekreation och inte minst nöje. Han anlade där ett lasarett med 200 platser samt en kyrka.

Diktning[redigera | redigera wikitext]

Hjärne anses ha varit den som införde den bukoliska diktningen till Sverige, samt konstprosan. Redan under studietiden började Hjärne författa romaner, av vilka den självbiografiska Stratonice (1666–1668) var en herdeskildring som handlar om hans försök att förföra den tolvåriga adelsdamen Margareta Bielke. Stratonice blev den första romanen på svenska språket.

Av hans verk finns även tragedier och poem bevarade. Rosimunda, som också handlar om Margareta Bielke, är den första regelrätta tragedin som författats i Sverige. Stycket bygger på den gamla longobardiska hjältesagan om Rosamunda, som dräper sin make kung Alboin efter det att han dödat hennes fader kung Kunimund och tvingat henne att dricka ur en bägare, som var gjord av faderns huvudskål.

Rosimunda uruppfördes i Uppsala 1665 med Karl XI i publiken. Hjärnes pjäser uppfördes senare även i Lejonkulan och i Bollhuset vid Slottsbacken. Sven Stolpes åsikt är att Rosimunda "bör förbigås med en diskret tystnad", vilket också blivit fallet inom litteraturhistorien.

Vetenskaplig verksamhet[redigera | redigera wikitext]

Efter Hjärnes insatser i hydroterapin vid Medevi var han en berömd man, och han lät anlägga fler kurorter, bland annat i Sätra brunn. Hans upptäckter och behandlingsmetoder finns bevarade i flera skrifter, i vilka han visar stark påverkan av Paracelsus och alkemin. Hjärne blev i och med detta Sveriges första inhemske kemist, och anlitades av Bergskollegium som extra ordinarie assessor. 1684 inrättades Laboratorium chymicum (Kemiskt laboratorium) med kungens egna medel vid Bergskollegium, där Hjärne blev ordinarie assessor. Samma år blev han förste livmedikus hos Karl XI, och året därefter hos änkedrottningen Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp.

Hjärne, som började bli en förmögen man, lät även iordningställa ett privat laboratorium på Kungsholmen, i vilket han skapade egna läkemedel med hemliga recept, vilka han 1692 fick tillstånd att sälja. Elexir amarum Hjärneri såldes länge på apoteken. Vid sitt laboratorium skapade han även träfernissa.

Efter all framgång inom kemin och anatomin, började Hjärne sysselsätta sig med att nedteckna sin naturlära, men arbetet skulle inte helt fullbordas. 1702 var emellertid ett manuskript till en allmän naturlära i stort sett klar, men det publicerades endast styckvis. Den bygger på den platonska hermetismen i paracelsisk tradition, med elden och saltet som världens urkraft och urämne. Hans beundran för Paracelsus tog sig även uttryck i att han försvarade denne mot von Block i ett publicerat tal (1709), där han även erkänner sig till Pythagoras, kabbala och magi.

I egenskap av assessor vid Bergskollegium gjorde sig Hjärne bemärkt genom att han var en av ekologins pionjärer, och var övertygad om att växter väljer växtplats efter betingelser i jorden. Hans teorier om jordytans förändring var banbrytande, även om han var bibeltrogen.

Häxprocesserna[redigera | redigera wikitext]

Mest känd är nog Hjärne för sina insatser under häxprocesserna i Stockholm 1676, den så kallade Häxprocessen i Katarina. Efter att inledningsvis ha förespråkat tortyr innan en av de dömda häxorna, Malin Matsdotter, brändes levande på bålet, ändrade han uppfattning, och insåg att det rörde sig om masshysteri och inte om trolldom. Han var emellertid själv övertygad om möjligheten att djävulen skulle kunna göra sådana saker med människan och att Blåkullafärder förekom, vilket framkommer av hans anteckningar. Denna omsvängning var han heller inte ensam om, utan delades av en stor grupp i trolldomskommissionen. Bland andra kaplanen Eric Noraeus hade redan tidigare kämpat för ett humanare och mera rättssäkert förfarande.

Ålderdom[redigera | redigera wikitext]

3 januari 1689 adlades han med bibehållet namn och introducerades vid Riddarhuset samma år. Bland hans sista berömda gärningar var rättstavningsstriden mot Jesper Swedberg, som blev så hätsk att landets censor fick ingripa. 1720 tog Hjärne med ålderns rätt avsked från alla poster, och förlänades titeln landshövding. De sista åren av hans liv präglades av religiösa grubblerier, och den nya regeringsformen efter Karl XII:s död.

Han var gift tre gånger. Första hustrun var Maria Svahn (d. 1690). Efter två år som änkling gifte han 1692 om sig med Catharina Bergenhielm, Johan Bergenhjelms dotter med Christina Stigzelia Lilljemarck, och 1703 med Elisabeth Cederström. Med dessa hustrur fick han 26 barn. Han begravdes med sina hustrur i Bromma kyrka.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Riddarhuset, Ätte- och vapenregister
  • Litteraturens historia i Sverige, Bernt Olsson och Ingemar Algulin, Norstedts förlag Stockholm 1991
  • Sten Lindroth, artikel i Svenskt biografiskt lexikon 91, Stockholm 1971
  • Sven Stolpe, Svenska folkets litteraturhistoria : Vasatid och stormaktstid, Askild & Kärnekull 1973
  • Pehr Henrik Törngren, artikel i Svenska Män och Kvinnor 3 G-H, Albert Bonniers förlag 1946
  • Den otidsenlige Urban Hiärne. Föredrag från det internationella Hiärne-symposiet i Saadjärve, 31 augusti - 4 september 2005, red. Stig Örjan Ohlsson & Siiri Tomingas-Joandi, Greif, Tartu 2008

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Andersson, P. Gunnar (1964). Svenska snillen: från Stiernhielm till Scheele. Stockholm: Natur och kultur. Libris 382564  s. 66-97.
  • Beskow, Bernhard von (1857). Minne öfver landshöfdingen, vice presidenten och förste arkiatern Urban Hjärne.. Stockholm. Libris 2559982 
  • Grip, Elias (1919). Svenska märkesmän: en kortfattad levnadsteckning. Stockholm. Libris 11638497 
  • Hiärne, Urban 1641-1724 (1916). Urban Hjärnes själfbiografi.. Biografier, Äldre svenska. 5.. [Uppsala]. Libris 2706917 
  • Ohlsson, Stig Örjan (1992). Språkforskaren Urban Hiärne: jämförande studier mot europeisk och skandinavisk bakgrund. Urban Hiärnes språkvetenskapliga författarskap, 99-1474315-3 ; 3. Lund: Ambla. Libris 8383678. ISBN 91-971740-3-3 (inb.) 
  • Ohlsson, Stig Örjan (1997) (på eng). Urban Hiärne and Cartesian phonetics. Urban Hiärnes språkvetenskapliga författarskap, 99-1474315-3 ; 4[Nordistica Tartuensia, 1406-6149 ; 2]. Lund: Ambla. Libris 7795142. ISBN 91-971740-4-1 (inb.) 
  • Tomingas-Joandi Siiri, Ohlsson Stig Örjan, red (2008). Den otidsenlige Urban Hiärne: föredrag från det internationella Hiärne-symposiet i Saadjärve, 31 augusti-4 september 2005. Nordistica Tartuensia, 1406-6149 ; 17. Tartu: Nordistica Tartuensia. Libris 10966914. ISBN 978-9985-4-0539-0 (köites) 
  • Schück, Henrik (1897). Från Urban Hiärnes ungdom.. S.l.. Libris 3039014 
  • Strandberg, Olof (1942). Urban Hiärnes ungdom och diktning. Stockholm: Geber. Libris 11781 
  • Åkerström, Åke (1937). Urban Hiärnes resa till Tyskland och Holland 1667.. Uppsala. Libris 3202797 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]