Heliocentrisk världsbild

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Geoz wb en.svg

En heliocentrisk världsbild är en beskrivning av solsystemet, där solen (på grekiska helios) ligger i centrum med alla planeterna rörande sig i banor runt om. En sådan heliocentrism är dock en tämligen modern företeelse, även om den inom astronomin skymtat fram då och då utan att vinna allmänt gillande.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Tidiga förespråkare i kronologisk ordning för en sådan världsbild var Yajnavalkya från Mithila, Herakleides från Pontos, Aristarchos från Samos, Martianus Capella, Aryabhata, Bhaskara, Nicolaus Copernicus, Giordano Bruno och Galileo Galilei. Dessa omfattar ett tidsspann på runt 2000 år och det har inte varit någon fortlöpande process. I västerlandet började det röra på sig när försokratikern Filolaos väckte tanken på en centraleld. Nästa steg mot Aristarchos’ hypotes gick via Herakleides' grepp att låta Merkurius och Venus kretsa kring solen. Aristarchos blev antagligen den förste som korrekt beskrev en heliocentrisk världsbild. Och likväl skulle vi få hålla till godo med Aristoteles' epicykler och vänta i 1800 år på denna bästa möjliga världsbild. Aristarchos fick nämligen inga lärjungar. Hans hypotes passade inte längre in grekernas föreställningsvärd, som hade lämnat den spekulativa perioden och gått in i ett mer auktoritetsbundet huvudstråksskede.

Aristarchos drabbades av ett problem som skulle gå igenom hela filosofihistorien - spänningen mellan konservatism och revolution, mellan vad man anser sig veta säkert och vad man inte kan veta - där den mest seriösa diskussionen inom modern vetenskapsteori har förts av Thomas Kuhn, Karl Popper, Imre Lakatos, Paul Feyerabend och senast även av svenske filosofen Sören Halldén. Aristarchos idé placerades i bakgrunden för att den ledde bort från det huvudstråk, som då hade stakats ut av de skolbildande giganterna inom filosofin: Platon och Aristoteles. Arkimedes tog dock till sig Aristarchos teori av matematiska skäl, när han skrev sitt verk Archimedis Syracusani Arenarius & Dimensio Circuli ("Sandräknaren"). På så vis kom den heliocentriska världsbilden att överleva och åter aktualiseras genom Nicolaus Cusanus.

Begynnande gehör[redigera | redigera wikitext]

Den teori som slutligen vann allmänt gehör lades fram år 1543 av Nicolaus Copernicus i boken "De revolutionibus orbium coelestium". Denne nämner själv Martianus Capellas 8:e bok (cirka 420) som sin inspirationskälla. Han vågade dock inte berätta om sina teorier och beräkningar på grund av den katolska kyrkan, som förespråkade den geocentriska världsbilden. Han gav ut en bok, men den publicerades först efter hans död. Det var inte förrän på 1600-talet, som Johannes Kepler bevisade att den heliocentriska världsbilden var bättre än den geocentriska.

Se även[redigera | redigera wikitext]