Galileo Galilei

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Galileo omdirigerar hit. För andra betydelser, se Galileo (olika betydelser)
Galileo Galilei
Galileo Galilei, målning av Justus Sustermans från 1636.
Galileo Galilei, målning av Justus Sustermans från 1636.
Född 15 februari 1564[1]
Pisa [1], Hertigdömet Florens
Död 8 januari 1642[1] (77 år)
Arcetri[1], Toscana
Bosatt i Toscana
Forskningsområde Astronomi, fysik och matematik
Institutioner Universitetet i Pisa
Universitetet i Padua
Alma mater Universitetet i Pisa
Känd för Kinematik
Dynamik
Teleskop
Heliocentrisk världsbild
Månens faser, berg och kratrar.
(ur Sidereus Nuncius)
En replik av det äldsta bevarade teleskopet som Galilei använde. Utställt på Griffith Observatory.

Galileo Galilei, född 15 februari 1564 i Pisa i hertigdömet Florens, död 8 januari 1642 i Arcetri nära Florens i storhertigdömet Toscana, var en italiensk vetenskapsman. Han spelade en viktig roll i den naturvetenskapliga revolutionen.

Liv[redigera | redigera wikitext]

Galileos far Vincenzo Galilei, som var musiker, hade planer på att sonen skulle följa i hans fotspår. Under uppväxten försämrades dock familjens ekonomi och föräldrarna bestämde sig för att han istället skulle satsa på den medicinska banan vilken var mer inkomstbringande. Det visade sig däremot under hans uppväxt att han inte intresserade sig speciellt mycket för medicin. I stället var han mycket intresserad av mekanik och matematik.

Galileis stora intresse för naturvetenskap kan ha varit anledningen till att han vid ung ålder experimenterade med sin fars musikinstrument för att få olika ljud i dessa. Det fanns dessutom framstående matematiker tidigare i släkten.

Mot slutet av sitt liv var Galilei helt blind. Han ligger begravd i Basilica di Santa Croce i Florens. Vetenskapshistorikern Giovanni Targioni Tozzetti (1712–1783), sa att han den 12 mars 1737 skar bort bitar från Galileis lik och ”erkände att han hade tyckt det var svårt att motstå möjligheten att avlägsna kraniet från ett sådant extraordinärt geni”. De bortskurna kroppsdelarna innehades av olika samlare fram tills de försvann 1905. Ett finger har sedan tidigare permanent kunnat ses på Istituto e Museo di Storia della Scienza i Florens och den femte ryggkotan har funnits på Universitetet i Padua. En tand, en tumme och ett finger återfanns 2009 av en samlare.[2]

Forskning[redigera | redigera wikitext]

Galilei lade grunden till den experimentella vetenskapen och får ibland epitetet naturvetenskapens fader. Han var övertygad om att naturens lagar inte var så komplicerade som den katolska kyrkan och dåtidens naturvetare påstod. Han var övertygad om att man kunde bevisa hypoteser om naturen genom noggranna observationer och genom att göra experiment. Dessutom hävdade han att två sanningar inte kunde motsäga varandra. Tidens vanliga uppfattning att allt som stod i bibeln var absolut sant skapade motsättningar då Galilei var övertygad om att Bibeln hade fel i vissa utsagor om naturen och att dessa felaktiga utsagor istället måste tolkas symboliskt. Detta var en ståndpunkt som den katolska kyrkan inte tyckte om. En hel del av Galileis senare upptäckter kom att strida mot kyrkans lära.

Ett exempel, inte bara på Galileis sätt att se på vetenskap, utan också på hans sätt att tänka, var när han under sina studentår en gång satt i Pisas katedral under en mässa. Han lade då märke till att ett rökelsekar svängde fram och tillbaka och att tiden mellan svängningarna var densamma såväl vid stora svängningar som små. Därefter gick han hem och experimenterade med olika pendlar, och kunde snart formulera en regel om pendlars rörelse.

Efter sina studentår arbetade Galilei som universitetslärare och professor i matematik på universiteten i Pisa och Padua. Från och med år 1610 arbetade han åt storhertigen av Toscana.

Under tiden i Pisa undersökte Galilei också hur fort olika föremål faller. En tes om att han hade stått högst upp på lutande tornet i Pisa vid sina fallexperiment har inte kunnat bevisas, men han experimenterade i alla fall med olika fallande föremål. Förutom fritt fall experimenterade han med kulor som rullade i en sluttande ränna. Kulorna föll då olika fort för rännornas olika lutningar. Men oberoende av massan och hastigheten och rännans lutning visade sig alla fallsträckor vara proportionella med tiden i kvadrat; det vill säga efter 1, 2, 3 tidsenheter hade kulan flyttat sig 1, 4, 9 längdenheter. Från sina mätresultat kunde han också dra slutsatsen att den fallande kroppens massa inte hade någon betydelse för fallhastigheten. I vakuum, det vill säga när luftmotståndet är lika med noll, skulle alla föremål falla lika snabbt. En fjäder skulle då falla lika snabbt som en kanonkula.

År 1609 kom nyheten att optikern och linstillverkaren Hans Lippershey i Nederländerna hade uppfunnit ett ”spionglas” varmed man kunde på avstånd avslöja fientliga arméers förehavanden. Möjligheten att förstora något som var på ett långt avstånd väckte Galileis intresse, och efter en natts uppesittande hade han kommit underfund hur han kunde bygga en kikare. Hans konstruktion fungerade, en kikare med 3 gångers förstoring, som han började använda i augusti 1609. Efter en tids arbete hade kikaren 33 gångers förstoring, och den 7 januari 1610 riktade Galilei den förbättrade versionen mot himlen, där han på kort tid gjorde en rad epokgörande upptäckter.

Galilei såg att det fanns ett oräkneligt antal stjärnor, och att det töckniga vintergatsbandet på himlen också bestod av enskilda stjärnor. Han såg även planeten Venus olika faser, solfläckar, bergen och kratrarna på månen, utbuktningar på varje sida om planeten Saturnus, idag kända som Saturnus ringar, och fyra månar som kretsade runt Jupiter som han döpte till de Mediceiska stjärnorna för att hedra den toskanska härskardynastin Medici (idag benämnda de Galileiska månarna). Resultaten publicerade han efter bara ett par månader, i mars 1610, i boken Sidereus Nuncius (Stjärnornas budbärare).

År 1590 fick Galilei kännedom om Copernicus bok De revolutionibus orbium coelestium. Hans egna observationer gjorde honom alltmer övertygad om att det var Copernicus heliocentriska världsbild som var den korrekta.

Boken med titeln Dialog om de två världssystemen, som Galilei gav ut 1632, skapade kaos. År 1633 ställdes han inför inkvisitionens domstol, där han blev tvungen att avsvärja sig allt rörande den så kallade ”felaktiga läran”. Den katolska kyrkan lärde att det var jorden, som var världsalltets centrum (den geocentriska världsbilden enligt Ptolemaios och Aristoteles). Det sägs att han efter domen mumlat ”och väl rör hon sig!” (italienska E pur si muove!), men för detta finns få belägg. Tack vare den dåvarande påvens Urban VIII beskydd, och kanske även på grund av Galileis ålder och sjuklighet, blev det ett milt straff för Galilei. Han fick husarrest under resten av sitt liv. Men Galilei fortsatte sitt vetenskapliga arbete och gav år 1638 ut boken Samtal och matematiska demonstrationer om två nya vetenskaper, där han skrev ner sina fysikaliska teorier. Det var dessa som Isaac Newton senare skulle ha stor framgång med. I den boken föreslår Galilei också en metod att mäta ljusets hastighet.

År 1992 beklagade katolska kyrkan inkvisitionens dom genom ett uttalande av påven Johannes Paulus II, och år 2000 upphävde man domen.[3]

Svenska översättningar[redigera | redigera wikitext]

  • Breven om solfläckarna (Istoria e dimonstrazioni intorno alle macchie solari) (översättning Paul Enoksson) (Atlantis, 1991)
  • Dialog om de två världssystemen (Dialogo dove si discorre sopra i due massimi sistemi del mondo) (översättning Kajsa Zaccheo) (Atlantis i samarbete med Italienska kulturinstitutet, 1993)
  • Kopernikanska brev: om Bibelns auktoritet och vetenskapens frihet (Le lettere copernicane) (översättning Paul Enoksson) (Atlantis, 1997)
  • Samtal och matematiska bevis om två nya vetenskaper (Discorsi e dimostrazioni matematiche) (översättning Kajsa Zaccheo) (Atlantis, 2005)

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Sobel, Dava, Galileis dotter: vetenskap, religion och innerlig tillgivenhet : en levnadsteckning (Stockholm 2000) (ISBN:91-46-18245-4)

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] O'Connor, J. J.. ”Galileo Galilei”. The MacTutor History of Mathematics archive. University of St Andrews, Skottland. http://www-history.mcs.st-andrews.ac.uk/Biographies/Galileo.html. Läst 24 juli 2007. Okänd parameter medförfattare
  2. ^ Ritrovati due dita e un dente di Galileo Galilei, arezzoweb.it 2009-11-20 (Läst 2009-11-21) (italienska), (engelska)
  3. ^ ”Påven benådar Galilei”, Forskning & Framsteg, nr 5, 1993

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]