Hypernova

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Eta Carinae en möjlig framtida hypernova

En hypernova är en extremt energirik variant av en supernova. [1] Orsaken till hypernovor vet man inte. Precis som supernovor så bildas hypernovor av olika anledningar. [2][3] De skulle kunna skapas när mycket stora stjärnor kollapsar vid slutet av sin existens[4] eller vid sammansmältning mellan svarta hål, mellan neutronstjärnor eller mellan ett svart hål och en neutronstjärna. [5] Resultatet blir ett svart hål och två extremt energirika plasmastrålar som vräks ut med nära ljusets hastighet, från dess magnetiska poler. Plasmastrålarna sänder ut intensiv gammastrålning och kan vara en förklaring till utbrott av gammastrålning i rymden. Sådana utbrott observerades för första gången av den militära satelliten Vela1960-talet och har studerats närmare sedan 1997.

Eftersom få stjärnor är så stora att de blir svarta hål, bör även antalet hypernovor vara litet. Några källor påstår att Eta Carinae[6][7] på 7 500 ljusårs avstånd kan bli en hypernova inom en miljon år. Det finns vidare hypoteser om att energin som sänds ut från en hypernova tusentals ljusår bort skulle kunna förstöra allt liv på jorden, men en majoritet av vetenskapsmännen håller inte med om detta.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Hamuy, M.; Deng, J.; Mazzali, P. A.; Morrell, N. I.; Phillips, M. M.; Roth, M.; Gonzalez, S.; Thomas-Osip, J.; Krzeminski, W.; Contreras, C.; Maza, J.; González, L.; Huerta, L.; Folatelli, G. N.; Chornock, R.; Filippenko, A. V.; Persson, S. E.; Freedman, W. L.; Koviak, K.; Suntzeff, N. B.; Krisciunas, K. (2009). ”Supernova 2003bg: The First Type IIb Hypernova”. The Astrophysical Journal (The American Astronomical Society) "703 (2)": sid. 1612-1623. http://iopscience.iop.org/0004-637X/703/2/1612/pdf/0004-637X_703_2_1612.pdf. Läst 16 oktober 2013. 
  2. ^ Iwamoto, K.; Nakamura, T.; Nomoto, K. I.; Mazzali, P. A.; Danziger, I. J.; Garnavich, P.; Kirshner, R.; Jha, S.; Balam, D.; Thorstensen, J. (2000). ”The Peculiar Type Ic Supernova 1997ef: Another Hypernova”. The Astrophysical Journal (The American Astronomical Society) "534 (2)": sid. 660-669. http://iopscience.iop.org/0004-637X/534/2/660/pdf/0004-637X_534_2_660.pdf. Läst 16 oktober 2013. 
  3. ^ Mazzali, P. A.; Deng, J.; Maeda, K.; Nomoto, K.; Umeda, H.; Hatano, K.; Iwamoto, K.; Yoshii, Y.; Kobayashi, Y.; Minezaki, T.; Doi, M.; Enya, K.; Tomita, H.; Smartt, S. J.; Kinugasa, K.; Kawakita, H.; Ayani, K.; Kawabata, T.; Yamaoka, H.; Qiu, Y. L.; Motohara, K.; Gerardy, C. L.; Fesen, R.; Kawabata, K. S.; Iye, M.; Kashikawa, N.; Kosugi, G.; Ohyama, Y.; Takada-Hidai, M.; Zhao, G. (2002). ”The Type Ic Hypernova SN 2002ap”. The Astrophysical Journal (The American Astronomical Society) "572 (1)": sid. L61-L65. http://iopscience.iop.org/1538-4357/572/1/L61/pdf/1538-4357_572_1_L61.pdf. Läst 16 oktober 2013. 
  4. ^ Gal-Yam, A.; Leonard, D. C. (2009). ”A Massive Hypergiant Star as the Progenitor of the Supernova SN 2005gl”. Nature "458 (7240)": sid. 865–867. http://hubblesite.org/pubinfo/pdf/2009/13/pdf.pdf. Läst 16 oktober 2013. 
  5. ^ Fraley, G. S. (1968). ”Supernovae Explosions Induced by Pair-Production Instability”. Astrophysics and Space Science (NASA Astrophysics) "2 (1)": sid. 96–114. http://articles.adsabs.harvard.edu/cgi-bin/nph-iarticle_query?1968Ap%26SS...2...96F&data_type=PDF_HIGH&whole_paper=YES&type=PRINTER&filetype=.pdf. Läst 16 oktober 2013. 
  6. ^ van Boekel, R.; Schöller, M.; Herbst, T. (18 november, 2003). ”Biggest Star in Our Galaxy Sits within a Rugby-Ball Shaped Cocoon”. European Organisation for Astronomical Research in the Southern Hemisphere (ESO). http://www.eso.org/public/news/eso0336/. Läst 16 oktober 2013. 
  7. ^ Milan, Wil (7 mars, 2000). ”Possible Hypernova Could Affect Earth”. space.com. http://www.space.com/scienceastronomy/astronomy/milan_eta_carinae_000307.html.  Citat: "...What causes all this strange behavior in Eta Carinae is very simple: It’s enormous, more than 100 times the mass of our sun....at 7,500 light-years it’s still close enough to do some damage. However, the likely damage is not to humans directly, but to satellites and the upper atmosphere..."