Grönland

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 72°N 41°V / 72°N 41°V / 72; -41

Kalaallit Nunaat
Grönland
Flagga Statsvapen
Nationalsång: Nunarput utoqqarsuanngoravit
Huvudstad Nuuk (Godthåb)
Största stad Nuuk
Officiellt språk grönländska
Statsskick Monarki
 -  Monark Margrethe II av Danmark
 -  Landsstyreformand Aleqa Hammond
Självständighet (Autonomi) 21 juni 1979 
Area
 -  Totalt 2 166 086 km² (13:e)
 -  Vatten (%) 83,1%
Befolkning
 -   års uppskattning 56 375 (210:e)
 -  Befolkningstäthet 0,026/km² 
BNP (PPP) 2006 års beräkning
 -  Totalt 1,1 miljarder USD (190:e)
 -  Per capita 20 000 USD 
HDI (1998) 0,927[1] (hög) (n/a)
Valuta Danska kronor (DKK)
Tidszon UTC 0 till -4
Topografi
 -  Högsta punkt Gunnbjørn, 3700 m ö.h.
Nationaldag 21 juni
Nationalitetsmärke GRO
Landskod GL
Toppdomän .gl
Landsnummer 299

Grönland (grönländska: Kalaallit Nunaat; "Kalaallits land", där "kalaallit" är de grönländska inuiterna) är en ö belägen i norra Atlanten. Geografiskt och geologiskt ligger den i Nordamerika, politiskt i Europa. Det är ett självstyrande danskt territorium. Med sina 2,2 miljoner km² är Grönland världens största ö. Provinshuvudstad är Nuuk, på danska Godthåb.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Grönlands historia

Grönland har tidigt befolkats av människan, i förhistorisk tid (ca 2500 till 1800 f.kr) av jägarkulturer som vandrade från Ellesmere Island i Kanada till nordöstra hörnet av Grönland på jakt efter myskoxar. Mellan 200 och 1000 e.Kr. var Grönland i stort sett avfolkat, och vikingar som ankom till ön på det sena 900-talet möttes av ett människotomt land. Omkring 875 gick Gunbjörn, son till Ulf Kråka, i land på östra Grönland och kallade området Gunbjörnsskär. 982 flydde Erik Röde från Island och gick i land vid Grönlands sydvästkust. Han benämnde ön med nuvarande namnet. Från 1000-talet invandrade inuiter (thulekulturen) från övriga norra Nordamerika och bredde ut sig i norr och öster. Cirka år 1000 kom Leif Eriksson på missionsuppdrag från Norge, och många grönlänningar anslöt sig sedermera till kristendomen. Under 1100- och 1200-talen blomstrade den nordiska bosättningen, vilken som mest hade uppemot 4000 invånare. År 1261 erkände grönlänningarna Norges överhöghet. En präst från isländska kyrkan berättade 1350 att bosättningen övergivits, och denna försvagades vidare av oklara anledningar. Omkring år 1500 upphörde den sista vikingabyn.

Nästa viktiga punkt i Grönlands historia inträffade då köpmannen och missionären Hans Egede ankom 1721 och startade en ny bosättning, som lockade nya europeiska invandrare till Grönland. Bland annat lockades under 1700- och 1800-talet jägare från Nederländerna, Danmark och Tyskland till Grönland för att fånga valar. 1814 blev Grönland dansk koloni när Norge övergick från Danmark till Sverige, medan Danmark behöll de norska kolonierna.

Från 1945 byggde USA militärflygplatsen Thule Air Base på Grönland. Kontrakten mellan USA och Danmark för gemensamt försvar av ön upprättades 1951. 1953 blev Grönland en del av Danmark och 1979 upprättades hjemmestyre – självförvaltning och autonomi (eget parlament och regering). Grönland följde Danmark in i Europeiska gemenskapen 1973, men gick ur efter en folkomröstning 1982. 2008 hölls en rådgivande folkomröstning om 1979 års hjemmestyre skulle ersättas med selvstyre. Ja-sidan vann med 75,54 % av rösterna[2] – i klartext ytterligare utökad autonomi men fortfarande i någon mån sammanhållet med Danmark. Bland de viktigaste nya kompensationerna var att Grönland fick del i ersättningen för underjordiska rikedomar som olja och uran. Detta trädde i kraft den 21 juni 2009. Hittills har det delats ut mer än 120 licenser för att prospektera, undersöka och utvinna mineraler.[3] Bland de stora gruvinvesteringar som planeras är järnmalmsgruvan Isua 150 kilometer nordöst om provinshuvudstaden Nuuk. Företaget London Mining vill investera 2,35 miljarder dollar i en öppen gruva. 200 miljoner ton is måste fraktas bort för att komma åt järnmalmen. Reserverna uppskattas till 1,1 miljarder ton.[3] London Mining vill använda kinesisk arbetskraft för att anlägga gruvan. När den är färdig kommer den att ge 500-700 jobb.[4]

Kustlinjens systematiska utforskning[redigera | redigera wikitext]

Grönlands västra kust har på initiativ av Frederik Johnstrup sedan 1876 upp till 74° 30’ nordlig bredd systematiskt och detaljerat undersökts på initiativ av den danska kommissionen för Grönlands geologiska och geografiska undersökning, vilka undersökningar bekostats av danska staten. Melville Bay norr om denna kuststräcka har utforskats av Eivind Astrup (1894) och mera utförligt undersökts av Ludvig Mylius-Erichsen och Harald Moltke (1903-04), medan landet norr om Kap York (76° n. br.) blivit bekant företrädesvis genom flera engelska och amerikanska expeditioner under John Ross, Edward Inglefield, Isaak Israel Hayes, Charles Francis Hall, George Nares, Adolphus Greely och i synnerhet genom amerikanen Robert Edwin Peary, som 1901 fastställde Grönlands avslutning mot norr.

Östra kusten upp till 66°Förbi orten Ammassalik (idag Tasiilaq), där Adolf Erik Nordenskiöld landade för första gången 1883, har 1883-85 undersökts av danska expeditioner, under Thomas Vilhelm Garde och Gustav Frederik Holm, samt sedermera av andra expeditioner. Sträckan därifrån upp till 70° har kartlagts av dansken Georg Carl Amdrup 1898-1900. Det av William Scoresby 1822 upptäckta fjordsystemet Scoresbys sund 70°-71° har undersökts av expeditioner under dansken C. Ryder 1891-92, under Alfred Gabriel Nathorst 1899 samt (upp till 72° nordlig bredd) av dansken Nikolaj Hartz 1900.

De stora fjordsystemen Kung Oskars fjord och Frans Josefs fjord 72°-73° 20’ blev undersökt och kartlagts under A. G. Nathorst 1899, medan kännedomen om sträckan från Frans Josefs fjord till Kap Bismarck (77°) utvunnits huvudsakligen genom den tyska expeditionen under Carl Koldewey 1869-70, som först upptäckte Frans Josefs fjord. 1905 lyckades Adrien de Gerlache för första gången att med fartyg komma in till kusten norr om 76°, varefter denna följdes till norr om 78°. Fullständigt undersökt blev denna kust först genom den danska expeditionen under Ludvig Mylius-Erichsen 1906-08, vars forskningar sträckte sig så långt, att de nådde Grönlands nordspets och området för Robert Edwin Pearys undersökningar från västra sidan.

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Urbanisering i Grönland

Grönland ligger mellan Nordamerikas fastland mot väst och öarna Island och Svalbard mot öst. Det har inga landgränser, men har maritima gränser mot Island, Kanada och Norge. Vattnen runt Grönland är Norra ishavet mot norr, åt öst mot Grönlandshavet och Danmarksundet, åt syd mot Atlanten och Labradorhavet och mot väst åt Davis sund och Labradorbukten. Grönland är världens största ö och är från dess nordligaste punkt (Kap Morris Jesup) till dess sydligaste (Kap Farvel) 2 650 kilometer långt och ungefär 1 000 kilometer brett. Landets yta är 2 166 086 km², nästan fem gånger så stort som Sverige. Landet har en 44 087 kilometer lång kustlinje. Huvuddelen av befolkningen bor på västkusten.

En mycket stor del av öns yta är täckt av inlandsis. Runt 80% av öns yta är täckt av is och resten, omkring 341 700 km² är isfritt. Isen finns mest på öns inland. Isen är i genomsnitt 1 500 meter tjock men vid några punkter är tjockleken runt 3 000 meter. I inlandet förekommer det bara få bergstoppar. Bergstopparna som skjuter upp från isen kallas nunataker. De finns bara vid inlandsisens randområden. Isen flyttar vid kusterna till havet och kalvar stora isberg. Kusterna är markerade av sterila, steniga öar, många och stora havsbukter och fjordar, trädlösa toppar och glaciärer vid havets kuster.[5]

Högsta punkten är Gunnbjørn med 3 700 meter (se även Grönlands ytterpunkter).

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Efter Grönlands kommunreform 2009[6] finns numera endast fyra kommuner på Grönland. Den tidigare kommunindelningen (18 kommuner) finns på Lista över Grönlands kommuner före kommunreformen 2009.

På Grönland skiljer man mellan tätorter (byer) och övriga bosättningar/mindre samhällen, som kallas bygder. De gamla kommuncentra var samtliga tätorter.[7]

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Grönlands befolkning består till 88 procent av inuiter eller blandbefolkning (grönländare med blandat ursprung, främst inuitiskt, danskt, tyskt och norskt). Befolkningen är mer uppblandad i sydvästra Grönland än i övriga delar. De resterande 12 procenten utgörs av invånare utan inuitiskt påbrå, huvudsakligen etniska danskar. Mer än 20 procent av befolkningen är född utomlands, huvudsakligen i Danmark. Till följd av återemigrering från gruppen av europeiska invandrare är befolkningens storlek nästan konstant.

Till följd av att tyska missionärer under tidigare århundraden ofta gifte sig med grönländska kvinnor eller adopterade grönländska barn bär många av invånarna tyskklingande efternamn (s.s. Chemnitz, Kleist och Kreutzmann). Språkligt sett dominerar de två officiella språken, grönländska och danska, fullkomligt. Större delen av befolkningen är tvåspråkig och behärskar båda språken väl. Grönländska talas som modersmål av stora delar av inuit- och blandbefolkningen medan danska dominerar bland européerna. Det officiella undervisningsspråket i folkskolan är grönländska, med danska som första främmande språk. Utöver dessa språk förekommer i vissa fall engelska och andra språk.

Befolkningen är mycket ojämnt fördelad: Västgrönland hyser 91 procent av befolkningen, medan motsvarande siffror för Östgrönland är 6,3 procent och Nordgrönland 1,6 procent.

Grönland är mycket glest befolkad med 0,026 invånare/km² (1 per 38 km²). Räknas bara den isfria ytan blir ändå befolkningstätheten mycket låg, 56 375 på 341 700 km² gör 0,165/km².

Politik[redigera | redigera wikitext]

Grönlands statschef är Danmarks monark, för närvarande Margrethe II. Grönlands landsting har 31 ledamöter och väljer en premiärminister. Grönland är till skillnad från Danmark inte medlem av EU.

Grönland har haft "hemstyre", från den 1 maj 1979. Efter en folkomröstning 2008, där 76 % röstade för förändringen infördes "selvstyre", självstyre, den 21 juni 2009.

Utbildning[redigera | redigera wikitext]

Skolan på Grönland kallas Folkskolan och har cirka 9 000 elever fördelat på 86 skolor över hela provinsen (1997). Hjemmestyret har haft ansvaret för skolan och läroplanerna sedan 1980. Det officiella undervisningsspråket är grönländska, men om så är behövligt används även danska. Skolplikten är på nio år i Folkskolan. För att bli behörig till gymnasiet behövs en tvåårig fortsättningsskola och även ibland en ettårig tilläggskurs. I Folkskolan finns två linjer med särskilda avgångsprov, allmän linje och en så kallad utvidgad linje. Den allmänna linjen inriktar sig helt på yrkesutbildning medan den utvidgade linjen innebär mer teoretisk utbildning. Istället för engelska är danska det första främmande språket de grönländska eleverna får lära sig.

På Grönland finns det tre gymnasier, vid examen från någon av dessa har man tillträde till Ilinniarfissauq (da. Grønlands Seminarium), Ilisimatusarfik (da. Grønlands Universitet) och högre läroanstalter i Danmark. Lärarutbildningen och utbildning inom det sociala ges i Seminariet och Universitetet undervisar i grönländska språket och kulturen, teologi, administration samt de övriga samhällsvetenskapliga ämnena. Övrig utbildning ges i Danmark. På alla orter i landet erbjuds alla en frivillig fritidsundervisning.

Geologi[redigera | redigera wikitext]

Ön Nûna öster om Upernavik söder om Aappilattoq

På sydvästra Grönland finns några av jordens äldsta bergarter, i form av Isuaformationen som är ca 3,8 miljarder år gamla. Bergarterna i Isuaformationen bildades, till skillnad från andra kända likåldriga bergarter, på jordens yta och kan därför bidra med en ökad kunskap om hur den tidiga jorden såg ut och förutsättningarna för liv under den perioden. Norra Grönland består till största delen av paleozoiska bergarter.

Klimat och miljö[redigera | redigera wikitext]

Glaciär på Grönland

Grönland har arktiskt klimat med undantag av några få platser som har subarktiskt klimat, till exempel Narsarsuaq. Vid västkusten är det lite mildare till följd av Golfströmmen. Temperaturen sespå inlandsisen har en minimum på –70 °C och når på sommaren nollgradigt. I fjordarna på sydvästra Grönland uppnår emellertid ofta dagstemperaturen omkring +20 °C under sommaren, vilket tillåter en förhållandevis rik ängs- och buskvegetation med lågvuxen björkskog på sina platser.

Natur[redigera | redigera wikitext]

Kustlinjer som är isfria är täckt av tundra. Djurlivet som fattar åtta landdäggdjur är typiskt för tundran med isbjörn, ren, myskoxe, fjällräv (som förekommer i två varianter, vit och blå), varg, hermelin, polarhare.[8]

Halsbandslämmel är den enda smågnagaren.[8]

Det har observerats omkring 180 fågelarter på Grönland, varibland 50 arter häckar på öarna. Bland de senare märks jaktfalk (en vit underart som endast förekommer på Grönland kallas Grönlandsfalk), pilgrimsfalk, havsörn, fjälluggla, islom, smålom, stormfågel, praktejder, ejder, fjällripa, stenskvätta, snösiska, gråsiska, snösparv, lappsparv sex arter gäss samt ett flertal måsarter. Därtill alla i Europa förekommande arter av alkor.[8]

Kräl- och groddjur saknas helt.[8]

Längs Grönlands kuster förekommer sex arter av sälar, sexton arter tandvalar och sex arter bardvalar. Dessutom omkring 100 fiskarter.[8]

För ungefär 200 miljoner år sedan var Grönland täckt med skog och klimatet var så varmt att sköldpaddor och jätteödlor levde där.

På Grönland förekommer omkring 500 inhemska växtarter samt ett antal kulturspridda växter. Bland de inhemska arterna märks låga skogar av glasbjörk och ripvide. På sydvästra Grönland förekommer al, och i kustnära varma regioner förekommer rishedar med dvärgbjörk, odon, skvattram, lingon, stjärnblommor och lappspira. På tundran förekommer kantljung, ishavsvide, fjällsippa, grönländsk fjällsippa och fjällvallmo.[8]

Religion[redigera | redigera wikitext]

Religiöst sett fördelar sig befolkningen på 98 procent protestanter (95 procent evangelisk-lutherska bekännare), samt mindre grupper romerska-katoliker, baptister, Jehovas vittnen med flera. Bland invandrarna är 98 procent protestanter.

De traditionella grönländska religionerna, som inuiterna förr praktiserade, är inte övergivna, men har numera liksom religion i allmänhet begränsad betydelse.

Leif Eriksson sägs ha tagit med sig kristendomen till Grönland runt år 1000. Den trettonde maj 1934 döptes Grönlands just då sista vuxna icke kristna person i en närapå nybyggd kyrka i Qaanaaq. Han hette Nukagpiánguaq och var 41 år gammal. De flesta grönländare är numera formellt kristna och medlemmar i den danska folkkyrkan. Den kristendom som praktiseras där är evangelisk-lutherskt protestantisk. 1993 blev Grönland ett självständigt biskopsdöme.

Förutom den protestantiska kristendomen finns mindre främmande religiösa samfund, exempelvis katoliker, adventister, baptister och Jehovas vittnen. Vidare finns anhängare av Bahai och indifferenta sekulära.

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Grönlands ekonomi är liten och sårbar, vilket bland annat hänger ihop med att det är så liten befolkning. De två huvudsektorerna i ekonomin är fiskeindustrin, där merparten exporteras, och den offentliga sektorn. Stödet från Danmark är också mycket viktigt då omkring hälften av Grönlands intäkter utgörs av bidrag från Danmarks regering.[9]

Transport[redigera | redigera wikitext]

Det finns inga vägar mellan några samhällen, endast inom samhällena. På sina håll finns grusvägar kring samhällen och gårdar, mest för terrängfordon. Fjordar och älvar utgör hinder för vägbyggen.

Huvudtransportmedlet för persontransport är flyg. USA:s försvar har byggt en del flygbaser, som används som flygplatser, delvis illa belägna i förhållande till samhällen. En del orter har fått mindre flygplatser byggda. Många orter har helikopter som huvudtransportmedel. Flyg används även för frakt av till exempel dagligvaror.

Tyngre varor fraktas med båt. Nästan all frakttrafik hanteras av rederiet Royal Arctic Line. Det finns en passagerarbåtlinje, Arctic Umiaq Line, som går en gång i veckan. Kryssningsfartyg gör också besök på sommaren, i första hand i syd. Isförhållandena kan vara svåra på vintern.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”United Nations Island Directory”. Islands.unep.ch. http://islands.unep.ch/CTP.htm. Läst 6 september 2010. 
  2. ^ ”Klart ja til nyt grønlandsk selvstyre”. Politiken. 26 november 2008. http://politiken.dk/indland/article603097.ece. 
  3. ^ [a b] http://www.svd.se/naringsliv/dolda-tillgangar-pa-gronland_6474720.svd
  4. ^ http://www.arbeidslivinorden.org/artikler/kommentar/article.2012-09-11.5428198182
  5. ^ ”Howstuffsworks.com”. http://geography.howstuffworks.com/greenland/geography-of-greenland.htm. Läst 3 november 2010. 
  6. ^ Landstingslag nr 15, 5 december 2008 från grönländska Hjemmestyret | http://www.lovgivning.gl/gh.gl-love/dk/2008/ltl/ltl_nr_15-2008_kom_inddel/ltl_nr_15-2008_dk.htm
  7. ^ http://www.kanukoka.gl/data/82783/Nyekommunerarbejdsliste.pdf Hela kommunlistan efter reformen, med byer och bygder (på danska)
  8. ^ [a b c d e f] Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslag Grönland - Natur)
  9. ^ Government of Greenland. "About Greenland: Resources and Industry". Accessed 30 Apr 2012.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Grönland, 1904–1926.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]