Interkontinentala cupen 1961 var den andra upplagan av Interkontinentala cupen som avgjordes i två matcher, samt en avgörande match, mellan de europeiska och sydamerikanska mästarna i fotboll. Europa representerades av Benfica från Lissabon, Portugal som vann Europacupen 1960–61.[1] Sydamerika representerades av Peñarol från Montevideo, Uruguay som vann Copa Libertadores 1961.[2] Lagen möttes vid tre tillfällen. Peñarol vann cupen efter två vinster på Estadio Centenario i Montevideo.
Bakgrund
Revanschsuget Peñarol
Peñarol hade året innan förlorat i Interkontinentala cupen 1960 mot spanska Real Madrid med slutresultatet 5–1. Peñarols dåvarande president Gaston Guelfi var dock säker på att laget skulle ta sig till följande cup:
| ”
|
Nästa år kommer vi att återigen bli mästare i Amerika och då kommer vi att slå européerna i Interkontinentala cupen. Peñarol kommer att bli världsmästare.
|
„
|
| – Gaston Guelfi[3]
|
Med ett sådant tungt löfte gjorde klubben viktiga spelarköp i form av José Sasía från Boca Juniors och peruanen Juan Joya från River Plate. I finalen av Copa Liberatdores 1961 mötte laget Palmeiras från Brasilien. Den första matchen spelades den 4 juni i Montevideo och vanns av Peñarol med slutresultatet 1–0, efter ett mål av ecuadorianen Alberto Spencer. Det andra matchen spelades den 11 juni i São Paulo och slutade oavgjort 1–1. Nyförvärvet José Sasía gjorde lagets enda mål vilket gjorde att laget återigen lyckades kvalificera sig till Interkontinentala cupen.[2].
Revolutionerande spelsystem
Los Carboneros fick inte spela mot de spanska klubbarna Real Madrid eller Barcelona, bägge lagen favoriter till att vinna Europacupen 1960–61, med favör till Real Madrid som hade vunnit de fem tidigare upplagorna. Barcelona med spelarna Ladislao Kubala, Luis Suarez och Sándor Kocsis hade slagit ut Real Madrid i turneringens första omgång.[4] Den 31 maj 1961 spelade Benfica mot Barcelona, som överraskade och vann med slutresultatet 3–2 på Wankdorfstadion i Bern. Benficas tränare var Österrike-Ungern-födde Béla Guttmann, en av grundarna av spelsystemet 4–2–4[5] Till sitt förfogande hade Guttmann spelare som Mário Coluna, José Augusto och António Simões, samt den Moçambique-födde 17-åringen Eusébio (som dock ej var ordinarie i startelvan), samtliga kom senare att ingå i Portugals trupp vid VM 1966 i England där laget tog en tredjeplacering.[6]
Guttmann kom senare att bli tränare för Peñarol under 1962.
Matchresultat
Match 1
Den tekniskt skicklige Mário Coluna gjorde matchens enda mål på Estádio da Luz i Lissabon, som sågs av 40 000 åskådare.
Match 2
I den andra matchen, som spelades 13 dagar efter det första mötet, insåg Peñarols tränare Roberto Scarone att något måste ändras för att stoppa Benficas anfallsspel. Han flyttade ner Ernesto Ledesma för att kunna punktmarkera Mário Coluna, och därmed slå ut Benficas mest kreativa spelare. Ändringen var lyckad, samtidigt som Peñarols anfallare fick mer bollar tilldelade.
Returmatch
Då bägge lagen hade vunnit en match vardera fick man spela en tredje avgörande returmatch i Montevideo. Målskillnad räknades ej in, då man enbart räknade på antalet poäng efter två matcher. José Sasía gjorde Peñarols bägge mål, och Eusébio gjorde här sitt första mål vid en internationell turnering.[3]
Se även
Källor
Noter
Peñarol
60′
