Janitsjarer

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Janitsjar 1657; från Claes Rålambs turkiska dräktbok.
Janitsjarernas schorbadji-baschi 1657; från Claes Rålambs dräktbok.
Mehterhâne eller janitsjarmusikkår 1720
Bektashidervischer utgjorde janitsjarernas själavårdspersonal; från Claes Rålambs dräktbok.

Janitsjarerna (Yeniçeri, vilket betyder "ny trupp" på turkiska) var elitsoldater i Osmanska rikets armé.

Tillkomst[redigera | redigera wikitext]

Janitsjarerna bildades under Orhans regering (1326-60) i stället för en av denne bildad äldre infanteristyrka att minska förlusterna bland egna befolkningen. De utgjorde kärnan i armén och satte skräck i de kristna genom sin kallblodighet mot den icke muslimska civilbefolkningen och i strid som de fick genom att de tvingades ägna hela sitt liv åt hårdför Islam och strid.

Rekrytering[redigera | redigera wikitext]

Småbarn rövades bort från kristna områden för att uppfostras för krigaryrket och islam, ett system som kallades Devshirme eller blodskuld på svenska. De tilldelades styckvis till officerer som slavar att indoktrinera den mest hårdföra av islams läror. Janitjarerna följde dervischernas läror och räknades som kapıkulu (dörrens slavar) - varken slavar eller fria män. Lärlingarna skickades oftast till områden där de rövades ifrån att slå ner på sina egna för att förtjäna namnet äkta janitsjar . Janitsjarerna utmärkte sig genom sin stränga disciplin och stränga iakttagande av religionen. Sultan Selim II gav janitsjarerna tillåtelse till giftermål 1566 vilket ansågs underminera lojaliteten till dynastin. Under 1700-talet övergavs det gamla rekryteringssättet och luckorna fylldes med frivilliga muslimer och tvångsrekrytering av janitsjarernas barn.

Organisation[redigera | redigera wikitext]

Kårens officerare och underofficerare bar benämningar efter kökssysslor (så förde till exempel dess ağa, eller ledare, titeln schorbadji-baschi, "förste sopputdelare"), och fältkitteln (kasan) hade samma betydelse som fanan för andra trupper. Janitsjarernas antal ökade för varje århundrade: den effektiva styrkan har uppgivits till 13 600 man 1574, 45 000 år 1595, 54 900 år 1678, 81 000 år 1727 och 110 000 år 1805. De fick inte bära det traditionella islamistiska skägget på grund av deras härkomst, utan fick endast ha mustasch. De var fördelade i 196 bataljoner (orta), samt särskilda avdelningar av rekryter (adjemi oglan); hela kåren kallades odjak(där orden ortak (kamrat)lever kvar än idag i Bosnien varifrån en stor del av janitsjarerna kom). Varje orta hade sin oda (kasern). Bågen var i början det viktigaste vapnet men senare kom beväpningen att bestå av ett långt gevär, pistol, kniv och en kort sabel.

Janitsjarmusik[redigera | redigera wikitext]

Janitsjarerna hade alltid stora orkestrar med sig på slagfälten och på väg till strider. Orkestern spelade kraftfull, högljudd, militärisk musik (mycket hårda trumtakter och blåshorn) för att komma i extas och skrämma fienden. Denna janitsjarmusik, ofta kallad "turkisk musik", lade grunden till den moderna militära marschmusiken samt det som idag betecknas som balkansk eller romsk folkmusik spelad på mässingsinstrument likt den artisterna Goran Bregovic och Boban Marković är kända för.

Politisk kraft[redigera | redigera wikitext]

Osman II försökte upplösa kåren då deras stränga syn på islam, ökad prestige och inflytande i regeringen hotade hans makt, och han ansåg dem vara skyldiga för förlusterna i sultanens krig emot Polen, försöket kostade honom livet (1622). 1804 avrättade janitsjarerna alla serbiska adelsmän i centrala Serbien efter misstankar att de, tillsammans med sultanen, ville försöka upplösa förbandet. Detta ledde till början av den serbiska revolutionen vilken skulle avsluta det 300 år långa muslimska styret över landet.[1]

1807 revolterade janitsjarerna mot Selim den tredje när han försökte modernisera armen, hans följeslagare misslyckades att återinföra Selim till makten innan Mustafa IV fick honom avrättad och detta lyfte Mahmud II till tronen.[2] När janitsjarerna försökte få bort Mahmud från tronen så fängslade och avrättade han Mustafa IV och kom till en förlikning med janistsjarförbanden.[3]

Upplösning[redigera | redigera wikitext]

Mahmud II (1808-1839) lyckades dock upplösa janitsjarerna i vad som kom att kallas "den lyckliga händelsen". Ett reorganisationsförslag, vilkets syfte var att få janistjarerna att revoltera emot den nu förberedde sultanen, enligt vilket bland annat europeisk exercis infördes, medförde att janitsjarerna satte sig till motvärn (16 juni 1826). Sultanen lyckades med trogna trupper och kanoner anfalla, nedgöra och i kasernerna i Istanbul innebränna en stor del av dem. De som överlevde avrättades på öppen gata, vilket blev känt som De blodiga tornen i Thessaloniki . Kåren förklarades upplöst 17 juni 1826, och försök till motstånd av janitsjarerna i provinserna kvävdes.[4] Antalet dödade har uppskattats till 15 000 och antalet förvisade till mer än 20 000. Deras egendom tillföll sultanen.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
  1. ^ Slaughter of the knezes
  2. ^ Selim III
  3. ^ Mustafa IV
  4. ^ Auspicious Incident