Janitsjarer

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Janitsjar 1657; från Claes Rålambs turkiska dräktbok.
Janitsjarernas schorbadji-baschi 1657; från Claes Rålambs dräktbok.
Mehterhâne eller janitsjarmusikkår 1720
Bektashidervischer utgjorde janitsjarernas själavårdspersonal; från Claes Rålambs dräktbok.

Janitsjarer (från Ottomanska يڭيچرى yeniçeri betydelse "ny soldat", var elitinfanteri soldater som utgjorde den Ottomanska Sultanens personliga livgarde. Sultanen Murad I skapade styrkan år 1383. Den blev sedan upplöst av Sultanen Mahmud II år 1826 i vad som kom att kallas "Den Gynnsamma Incidenten".[1] De var en elitkår vars inre sammanhållning cementerades av strikt disciplin och utbredd ordning.

Tillkomst[redigera | redigera wikitext]

Moderna historiker daterar bildandet av Janitsjarerna till omkring 1365, under styrelse av Orhans son Murad I, den första Sultanen av det Ottomanska Imperiet.[2] Janitsjarerna blev den första Ottomanska stående armén varav Janitsjarerna ersatte styrkor som för det mesta bestod av stamkrigare (ghazis) vars moral och lojalitet inte alltid kunde garanteras.[2]

Från år 1380 till 1648 rekryterades Janitsjarerna genom ett system som kallas Devşirme, vilket avskaffades 1638 .[3] Detta utspelade sig på bortrövandet (förslavande) av icke-muslimska pojkar,[4] särskilt Anatoliens och Balkans kristna befolkning; judiska befolkningen blev aldrig utsatt för devşirme, inte heller barn från turkiska familjer. I det tidiga skedet av devşirme blev alla kristna inskrivna utan urskiljning. Senare föredrogs folk från Norra Grekland och Serbien.[5][6]

Janitsjarerna var kapıkulları (sing. kapıkulu), "dörrslavar", varken fria män eller vanliga slavar (Turkiska: köle).[7] De utsattes för hård disciplin och var den första armén inom Imperiet att bära uniform, men betalades löner och pensioner vid pensionering och bildade sin egna distinkta samhällsklass.[8] Som sådan, blev de en av de härskande klasserna i det Ottomanska imperiet, fullt i klass med den turkiska aristokratin. De mest begåvade av Janitsjarerna skickades till palatsets institution, Enderun. Genom ett system av Meritokrati fick Janitsjarerna mycket makt och inflytande inom Imperiet, varav dom stoppade alla försök till reformering av militären.[3]

Enligt militärhistoriker skulle de turkiska administratörerna genomsöka sina regioner (speciellt Balkan) var femte år för de starkaste sönerna av Sultanens kristna undersåtar. Dessa pojkar (vanligtvis i åldrarna 6 och 14) togs sedan från sina föräldrar och gavs till turkiska familjer i provinserna för att lära sig Turkiska språket och seder, samt reglerna för Islam. Rekryterna blev indoktrinerade in i Islam, blev tvingade till omskärelse och övervakades 24 timmar om dygnet av eunucker. De utsattes för svår disciplin, förbjudna att odla skägg, ha något annat yrke än att vara soldat, och giftermål. Som ett resultat av detta var Janitsjarerna extremt väldisciplinerade trupper, och blev medlemmar av Askeri klassen, första klassens medborgare eller militär klassen.[3] Janitsjarerna var näst efter Sultanen i rangordningen inom Imperiet.

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Janitsjar trupperna var utmärkande på många olika sätt. De bar unika uniformer, de betalades regelbundna löner för deras tjänster, marscherade till musik (mehter), levde i baracker och var den första kåren som omfattande använde skjutvapen. Att vara Janitsjar var en sammansvetsad gemenskap, i praktiken en soldats familj. Traditionellt sett, efter att Sultanen auktoriserat utbetalningarna till Janitsjarerna, skulle han själv besöka barackerna uppklädd i traditionell Janitsjar uniform, och fick betalt vid sidan om sina män. [9] De tjänstgjorde även som polismän, palatsvakter, och brandmän under fredstid.[10] Janitsjarerna fick ett mycket brett stöd i krigstider, de var mycket välorganiserade. Deras vapen och ammunition blev transporterade och återprovianterade av cebeci trupperna. De kampanjade med deras eget läkarteam av Muslimska och Judiska läkare och deras sjuka och sårade blev evakuerade till mobila sjukhus som hade satts upp bakom frontlinjerna.[9]

Dessa skillnader, tillsamans med imponerande disciplin och krigserfarenhet, blev Janitsjarerna ett föremål för intresse och studerande av väst även under deras egen tid. Även om begreppet modern armé till slut införlivades i väst och överträffade de flesta distinktioner av Janitsjarerna, blev de ändå en symbol för det Ottomanska Imperiet i det västerländska tankesättet. I mitten av 1800-talet hade Janitsjarerna tagit upp många yrkesroller och fick rätten att gifta sig och anmäla sina barn till Janitsjarkåren och mycket få fortsatte att leva i barackerna.[10] Många av dem blev administratörer och lärda män. Pensionerade och avfärdade Janitsjarer fick pensioner och även deras barn togs hand om. Denna utveckling bort från sin ursprungliga militära kallelse var den största orsaken till systemets förfall.

Janitsjarmusik[redigera | redigera wikitext]

Janitsjarerna hade alltid stora orkestrar med sig på slagfälten och på väg till strider. Orkestern spelade kraftfull, högljudd, militärisk musik (mycket hårda trumtakter och blåshorn) för att komma i extas och skrämma fienden. Denna janitsjarmusik, ofta kallad "turkisk musik", lade grunden till den moderna militära marschmusiken samt det som idag betecknas som balkansk eller romsk folkmusik spelad på mässingsinstrument likt den artisterna Goran Bregovic och Boban Marković är kända för.

Politisk kraft[redigera | redigera wikitext]

Osman II försökte upplösa kåren då deras stränga syn på islam, ökad prestige och inflytande i regeringen hotade hans makt, och han ansåg dem vara skyldiga för förlusterna i sultanens krig emot Polen, försöket kostade honom livet (1622). 1804 avrättade janitsjarerna alla serbiska adelsmän i centrala Serbien efter misstankar att de, tillsammans med sultanen, ville försöka upplösa förbandet. Detta ledde till början av den serbiska revolutionen vilken skulle avsluta det 300 år långa muslimska styret över landet.[11]

1807 revolterade janitsjarerna mot Selim den tredje när han försökte modernisera armen, hans följeslagare misslyckades att återinföra Selim till makten innan Mustafa IV fick honom avrättad och detta lyfte Mahmud II till tronen.[12] När janitsjarerna försökte få bort Mahmud från tronen så fängslade och avrättade han Mustafa IV och kom till en förlikning med janitsjarförbanden.[13]

Upplösning[redigera | redigera wikitext]

Mahmud II (1808-1839) lyckades dock upplösa janitsjarerna i vad som kom att kallas "den lyckliga händelsen". Ett reorganisationsförslag, vilkets syfte var att få janistjarerna att revoltera emot den nu förberedde sultanen, enligt vilket bland annat europeisk exercis infördes, medförde att janitsjarerna satte sig till motvärn (16 juni 1826). Sultanen lyckades med trogna trupper och kanoner anfalla, nedgöra och i kasernerna i Istanbul innebränna en stor del av dem. De som överlevde avrättades på öppen gata, vilket blev känt som De blodiga tornen i Thessaloniki . Kåren förklarades upplöst 17 juni 1826, och försök till motstånd av janitsjarerna i provinserna kvävdes.[14] Antalet dödade har uppskattats till 15 000 och antalet förvisade till mer än 20 000. Deras egendom tillföll sultanen.

Populärkultur[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
  1. ^ Kinross, pp. 456–457.
  2. ^ [a b] Kinross, pp 48–52.
  3. ^ [a b c] Hubbard, Glenn and Tim Kane. (2013) (2013). Balance: The Economics of Great Powers From Ancient Rome to Modern America. Simon & Schuster. sid. 152–154. ISBN 978-1-4767-0025-0 
  4. ^ Perry Anderson. Lineages of the Absolutist State (Verso, 1974), p. 366. http://books.google.com/books?id=f7Wz4b4JTC8C&pg=PA366&dq=Exceptionally,+in+Bosnia+the+devshirme+was+extended+to+local+Muslim+families.&hl=sv&sa=X&ei=G1AWUd6lM6f14QSg24H4BQ&ved=0CC0Q6AEwAA#v=onepage&q=Exceptionally%2C%20in%20Bosnia%20the%20devshirme%20was%20extended%20to%20local%20Muslim%20families.&f=false 
  5. ^ Kitsikis, Dimitri (1996). Türk Yunan İmparatorluğu. Istanbul,Simurg Kitabevi
  6. ^ Encyclopædia Britannica. Eleventh Edition
  7. ^ Shaw, Stanford; Ezel Kural Shaw (1976). History of the Ottoman Empire and Modern Turkey, Volume I. Cambridge: Cambridge University Press. p. 27. ISBN 0-521-21280-4.
  8. ^ Zürcher, Erik (1999). Arming the State. United States of America: LB Tauris and Co Ltd. pp. 5. ISBN 1-86064-404-X.
  9. ^ [a b] Uzunçarşılı, pp 66-67, 376-377, 405-406, 411-463, 482-483
  10. ^ [a b] Goodwin. J, pp. 59, 179-181
  11. ^ Slaughter of the knezes
  12. ^ Selim III
  13. ^ Mustafa IV
  14. ^ Auspicious Incident