Albanien

För andra betydelser, se Albanien (olika betydelser).

Republika e Shqipërisë Republiken Albanien
Flagga Statsvapen
Valspråk: Ti Shqipëri më jep nder, më jep emrin shqipëtar ("Du Albanien ger mig ära, du ger mig namnet alban")
Nationalsång: 'Hymni i Flamurit'
Huvudstad	Tirana  41°20'N, 19°48'Ö
Största stad	Tirana
Officiellt språk	albanska
Statsskick	republik
president	Bamir Topi
premiärminister	Sali Berisha
Självständighet	från Osmanska riket
• deklarerad	28 november 1912
• erkänd	28 juli 1913
Yta	28 748 km² (139:e)
• varav vatten	4,7 %
Demografi
• folkmängd	2 831 741 (1 oktober 2011)
• befolkningstäthet	98,5 inv/km²
BNP (PPP)	(2010)
• totalt	$23,202 miljarder  (112:e)
• per capita	$ 7,246
Valuta	lek (LK)
Tidszon	UTC +1
Topografi
• högsta punkt	Korab 2 751 m ö.h.
• största sjö	Shkodërsjön 368 km²
• längsta flod	Drini 285 km
Nationaldag	28 november
Landskod	AL, ALB
Landsnummer	355
1Albaniens invånare är bland de mest polyglotta folken i Europa. Det är främst unga som talar engelska, och det är inte alls ovanligt att ungdomar i Albanien behärskar tre eller fyra språk flytande.

Albanien (albanska: Shqipëria), officiellt Republiken Albanien (albanska: Republika e Shqipërisë), är en republik i Sydeuropa, på Balkanhalvön vid Adriatiska och Joniska havet. Landet har en landgräns mot Montenegro och Kosovo i norr, Makedonien i öster och Grekland i söder. I väster har Albanien en kust mot Adriatiska havet och i sydväst mot Joniska havet. Mellan dessa hav ligger Otrantosundet som skiljer Albanien från Italien med endast 80 km. Huvudstad är Tirana. Befolkningen uppgår till 2,8 miljoner invånare och landets yta till 28 748 km².

Albanien hade sedan slutet av 1400-talet varit en del av det osmanska riket men utropade sin självständighet 1912 i samband med det första balkankriget och fick sina nuvarande gränser fastställda av stormakterna vid de efterföljande fredsförhandlingarna 1913. Stora grupper som ser sig som albaner hamnade då i grannländerna, vilket senare har spelat en roll i de jugoslaviska krigen i slutet av 1900-talet. Under första världskriget var Albanien ockuperat av sina grannländer, inklusive Italien som även behöll ett starkt politiskt inflytande under mellankrigstiden och annekterade landet i inledningen av andra världskriget. När Italien kapitulerade 1943 blev Albanien istället ockuperat av Tyskland, men redan 1944 kunde kommunistiska partisaner befria landet som därefter blev en kommunistisk diktatur. Denna hade starka band först till Jugoslavien, sedan till Sovjetunionen och därefter till Kina. Även dessa bröts så småningom och landet var under lång tid ett av de mest isolerade länderna i Europa. Det var även ett av de som dröjde längst med att dras med i järnridåns fall, det första fria parlamentsvalet ägde rum 1991.

Albanien har en ekonomi som präglas av en stor och omodern jordbrukssektor, hög arbetslöshet och utbredd korruption. Det har lett till att Albanien har Europas näst lägsta BNP per capita, följt av Moldavien. Ett antal reformer har dock genomförts, bland annat på det ekonomiska området, vilket har medfört att Albanien har erhållit status som potentiellt kandidatland av Europeiska unionen. Albanien är sedan den 1 april 2009 medlem i försvarsalliansen NATO.

Albanien är det land i Europa som har det högsta födelsetalet, 16,3 per 1 000 innevånare och år, ungefär dubbelt så högt som Tyskland som har det lägsta i Europa (siffror från FN 2005).

Etymologi

Kruja, Albanien.

Under medeltiden kallades området Arberia eller Arbania, men det var även länge känt som Epirus, eftersom det motsvarade ungefär samma område som den antika grekiska staten vid detta namn. Ordet arban eller alban härstammar från den illyriska stammen Albanoi som nämns i romerska och helleniska skrifter. Stammen var bosatt i dagens Durrës, där albaner för första gången omnämns i bysantinska källor under 1000-talet. Albania betyder "det bergigaste landet". Albanerna själva kallar sitt land för Shqipëria eller Shqypnia, vilket betyder "örnarnas land". Detta går tillbaka på en gammal sägen, enligt vilken albanerna skulle härstamma från en svart örn. En svart dubbelörn på röd botten antogs som fälttecken redan på 1400-talet av Skanderbeg, vilket avspeglas i dagens nationalflagga. Skanderbeg ville förena alla illyrer som levde i söder under ett och samma namn, istället för att vara uppdelade i olika stammar. Detta blev "shqiptaret", nämligen örnens folk.

Albaniens namn härrör troligtvis från en antik folkstam vid namn albanoi. Turkiska källor hävdar att Albaniens namn härrör från folkstammen arberesjer.

Ett av de tidigaste, skrivna bevisen på användandet av ordet "Albanoi" som namn på en illyrisk folkstam i nuvarande nordcentrala Albanien, återfinns i ett verk av Tolomeo från 130 e.Kr.

"Albanopolis" (av Albani) är en plats på Ptolemaioskartan (3.12.20) och även namnet på en mycket gammal släkt, Epitaph vid Scupi, vilken har identifierats som tillhörande Zgërdhershkullefortet i närheten av Krujë i norra Albanien.

"Arbanon" verkar mer vara namnet på en region – "Mats slättland" har föreslagits – än en specifik plats. Förekomsten av ändelsen -esh i ortnamn kan tyda på en mycket tidig förflyttning från högre belägna områden och härrör troligen från latinets -enisis eller -esis. Dessa används som ändelse i ortnamn i området mellan Shkumbin och Mat, med viss koncentration till området mellan Elbasan och Krujë.

Begreppet "Albanoi" kan med tiden ha spritts till andra illyriska stammar och med tiden kommit att bli synonymt med "det albanska folket". Enligt den albanske forskaren Faïk bey Konitza var "Albania" inte helt liktydigt med "Illyria" före slutet av 1300-talet.

Ordet "Alba", eller "Arba" verkar ha samband med staden Arba (idag Rab i Kroatien), i förhistoriska tider bebott av de illyriska "liburnierna", vilka första gången omnämns år 360 f. Kr.. Ursprunget till detta namn finns i det illyriska "Arb", som betyder mörk, grön eller skogslik och återfinns i de antika namnen Arba, Arva och Arbia, vilka alla nämns av den tidens kartografer.

Avledningen av namnet "Albania" har avsevärd ålder och kan kanske härledas till det urkeltiska namnet "alb" ('kulle'; jämför alper) eller till det indoeuropeiska albh ('vit'; jämför albino). Uppskattningsvis ett tusen år senare använde bysantinska skrivare orden "Albanon" och "Arbanon" som beteckning för Krujëregionen. Under Angiò på 1200-talet betecknade namnen "Albania" och "Albaneses" hela landet och hela dess befolkning, vilket framgår av åtskilliga uråldriga, albanska verk av exempelvis Budi, Blanco och Pjetër Bogdani.

Det första som berättas om albanerna i deras ursprungsland, arbaniterna av Arbanon i Anna Komnenaområdet (Alexiad 4) är, att problemen i regionen orsakades av normander under ledning av fader Alexios I Komnenos (1081–1118). I "Historia" skriven mellan 1079 och 1080, är den bysantinske författaren Michael Attaliates först med att referera till albanoierna som del i revolten mot Konstantinopel 1043. Han refererar vidare till arbanitaierna (som föremål för hertigen av Durrachium).

De gamla albanska minoriteterna arberesjer och arvaniter (eller 'arberorer') i Italien och Grekland har benämnts vid olika namn under årens gång: arbënuer, arbënor, arbëneshë, arbreshë.

Det verkar inte finnas något tvivel om att roten alb- eller arb- är yngre än shqip-, till vilket statens nuvarande namn Shqipëria kan härledas, och som endast använts under tiden för det osmanska herraväldet.

Landets albanska namn, Shqipëria, betyder "Örnarnas land" – därav dubbelörnen på landets flagga och statsvapen – och påminner om den rika förekomsten av dessa fåglar i Albaniens bergstrakter.

Historia

Skanderbeg, en albansk folkhjälte som reste sina landsmän i ett framgångsrikt uppror mot starka osmanska stridskrafter.

Under antiken beboddes dagens Albanien av illyriska stammar som albanerna anser sig härstamma från. Under en lång tid utgjorde Albanien en provins i romarriket. Efter romarrikets delning tillhörde området det östromerska riket. På 900-talet trängde slaverna fram norrifrån, särskilt serberna, som mot slutet av 1100-talet hade bildat ett mäktigt kungadöme, vilket bl.a. omfattade hela Albanien. Från mitten av 1300-talet sönderföll det serbiska riket genom osmanernas erövringståg.

Albanerna blev alltmer självständiga i och med att den serbiska statsbildningen blev allt svagare men de tvingades snart kämpa för sin självständighet mot osmanerna. Trots sin numerära underlägsenhet lyckades de under sin ledare Georg Kastriota, mera känd som Skanderbeg, genom gerillakrig hålla stånd mot turkarna ända till 1479. Efter den osmanska erövringen tvingades en tredjedel av albanerna på massflykt till södra Italien. Majoriteten av de som stannade kvar konverterade till islam. Dessa kom att spela en viktig roll i Osmanska rikets historia, vilket återspeglas i det faktum att inte mindre än 29 av de osmanska storvesirerna under åren 1482–1908 var albaner. Albanien var osmanskt i mer än 450 år och först 1912 uppnådde det sin självständighet. Drygt 50 procent av albanerna hamnade dock i grannländerna. Albaniens självständigheten skulle säkras av en internationell kontrollkommission, som 1914 satte preussiske prinsen Wilhelm av Wied, att styra landet, men ett folkligt uppror tvingade honom att lämna landet redan efter ett halvår.

Efter första världskriget hotades Albanien att ånyo delas upp, som dock var förvarnad och albanerna kunde avstyra detta vid en fredskonferens i Paris 1920. Efter interna stridigheter övertog Ahmet Zog, en klanledare från norra Albanien, makten 1925 med hjälp från bland annat Serbien. Han lyckades att deklarera Albanien till ett kungarike och gjorde sig själv kung 1928.

Under andra världskriget ockuperades landet av italienska och tyska trupper. De kommunistiska partisanerna under Enver Hoxha förde en befrielsekamp och i slutet av 1944 hade landet av egen kraft befriat sig från utländska styrkor. Albanien förvandlades till en socialistisk folkrepublik och det enda i tillåtna partiet var det albanska arbetarpartiet. Redan efter några år blev relationerna till Jugoslavien och Sovjetunionen mycket spända. På 1970-talet upprätthölls goda förbindelser endast med Kina, men dessa försämrades dramatiskt efter några år. Diktatorn Hoxha avled 1985 och kommunistregimen föll 1992. Flerpartisystemet återinfördes men drabbades av en kris efter rapporter om valfusk 1995. Konkursdrabbade investeringsfonder ("pyramidspel") utarmade 1997 en stor del av befolkningen och utbröt ett uppror i mars, som resulterade i total anarki och förde landet till randen av ett inbördeskrig och sammanbrott. Därefter har landet stabiliserats.

Enver Hoxha lät bygga hundratusentals bunkrar över hela Albanien för att försvara landet mot ett eventuellt framtida militärt angrepp från västvärlden.

Ekonomi

Albaniens ekonomi är omodern, vilket har fått många albaner att under senare år emigrera till Västeuropa. Det är Europas näst fattigaste land efter Moldavien. Hälften av befolkningen är lantbrukare och en femtedel av befolkningen arbetar utanför landets gränser. Omkring 17 procent av befolkningen lever på mindre än 16 kronor per dag. Albanien har hög arbetslöshet (14%), utbredd korruption på alla nivåer och utbredd organiserad brottslighet. Albanien mottar stöd från utlandet, främst från albaner bosatta i Grekland och Italien.

Albanien har en blygsam export av skor, textil, mineralolja, asfalt, krommalm och tobak. Exporten uppskattades 2007 av CIA World Factbook till 1 miljard US-dollar. Italien tar emot merparten av den albanska exporten (72 %). Albanien importerar betydligt mer för att klara sina behov, för 4 miljarder dollar 2007. Mest från Italien (28 %) och Grekland (15 %).

Japan är ett av de länderna som assisterat Albaniens ekonomiska övergång till en marknadsekonomi.

Remittering, hemsändande av pengar från albaner som lever utomlands, är en viktig del i ekonomin, som utgör minst en tiondel av Albaniens totala BNP eller med andra ord en miljard euro..

Under mitten av 2000-talet (decennium) låg tillväxten på i medel 6 procent årligen men bromsades under Finanskrisen 2008–2009. Dock hade Albanien som ett av få länder i Europa fortfarande positiv tillväxt.

Demografi

Albanien
Årtal	Befolkning
1945	1 122 000
1950	1 218 900
1960	1 626 300
1969	2 068 100
1979	2 590 600
1989	3 182 400
2001	3 069 275
2011	2 831 741

Folkräkningen 2011 gav ett resultat på 2 831 741 invånare, en nedgång med 7,7 procent (eller 237 534 invånare) sedan folkräkningen 2001. Som förklaring till nedgången anges omfattande emigration och en nedgång i födseltalen.

Befolkningen i landet utgörs till övervägande delen av albaner. Enligt en folkräkning uppgick de till 98 % av befolkningen vilket gör Albanien till ett av Europas mest befolkningsmässigt homogena länder. Minoritetsinslagen utgörs av i söder av greker och ett mindre antal slaver, i huvudsak makedoner som återfinns i östra Albanien, vid gränsen mot Makedonien. En del romer finns också samt judar. Dessa lever i Albanien på grund av att Albanien var det enda land i Europa under andra världskriget som vägrade samarbeta med att utlämna judarna till ockupationsmakten.

Spädbarnsdödligheten är med europeiska mått hög.^{[källa behövs]} På 1990-talet var medellivslängden för män 68,5 år; för kvinnor 74,9 år. Nativiteten var 2,7 barn/fertil kvinna.

Den albanska befolkningen är uppdelad i två huvudgrupper: geger i norr (ned till floden Shkumbin) och tosker i söder. Gegerna utgör två tredjedelar av befolkningen. Blandning med andra folkgrupper är inte lika vanligt förekommande hos dem som hos tosker. Gegerna har ofta ljusare hudfärg än toskerna och har oftast blont hår och grå ögon. Gegerna och toskerna talar varsin dialekt av albanskan: gegiska respektive toskiska.

Geografi

Albanien består främst av mycket bergig terräng. Det högsta berget är Korab med 2 751 meter över havet. Kustslättens klimat är av medelhavstyp med het, torr sommar och sval, regnig vinter. Bergsområdet har stora variationer i fråga om såväl temperatur som nederbörd. De högsta delarna får ofta över 2 000 mm regn och snö årligen. Bergen är delvis skogbeklädda. Karavasta är en lagun i södra Albanien.

Administrativ indelning

1 Berat 2 Bulqizë 3 Delvinë 4 Devoll 5 Dibër 6 Durrës 7 Elbasan 8 Fier 9 Gjirokastër 10 Gramsh 11 Has 12 Kavajë

13 Kolonjë 14 Korçë 15 Krujë 16 Kucovë 17 Kukës 18 Kurbin 19 Lezhë 20 Librazhd 21 Lushnjë 22 Malësia e Madhe 23 Mallakastër 24 Mat

25 Mirditë 26 Peqin 27 Përmet 28 Pogradec 29 Pukë 30 Sarandë 31 Shkodër 32 Skrapar 33 Tepelenë 34 Tiranë 35 Tropojë 36 Vlorë

Infrastruktur och kommunikation

Väg- och järnvägsnätet är relativt väl utbyggt, men bergsområdena, speciellt i norr, är fortfarande 2010 svårtillgängliga.

Vägnät

Vägstandarden är låg, speciellt utanför städerna. En av orsakerna till detta är att bilar inte var tillåtna för privatpersoner under den gamla kommunistregimen. Privatbilism är tillåten sedan 1991, men cyklar och mulor är 2010 fortfarande viktiga transportmedel. Albanien har ett antal mil motorvägar. Myndigheterna har satsat på att förbättra vägnätet, och 2002 öppnades en väg mellan Grekland och södra Albanien. Motorvägsbyggen är planerade och en del har redan påbörjats. Den nya regeringen lägger mycket stor vikt i byggandet av vägen mellan Tirana och Kosovo. Landet anslöt sig 2006 till Europavägssamarbetet.

Järnväg

Järnvägar finns i Albanien men även de är bristfälligt uppbyggda. Tågen är också gamla och hårt nedslitna. Under 1960- och 1970-talen köptes det in tåg tillverkade i Kina. De är idag helt utslitna och har ersatts med begagnade tåg från framförallt Italien och Österrike. Dessa var i dåligt skick redan när Italien och Österrike sålde dem och de har sedan dess ytterligare slitits hårt. Det albanska järnvägsnätet har endast en anslutning med övriga Europa. Från början var det albanska järnvägsnätet helt isolerat från övriga länder och ingen bana nådde ut över gränsen. Under 1980-talet byggdes en bana från Shkodra som går över gränsen till Montenegro och slutar i Podgorica. När denna bana öppnades för trafik tilläts inte persontåg att trafikera den, vilket innebar att järnvägen i Albanien fortsatte att vara isolerad. Endast godståg har trafikerat linjen och trafiken stoppades 1997 men återupptogs 2002. En öppning av persontrafiken på banan till Montenegro skulle kunna vara en möjlighet att öppna Albanien för fler turister.

Elektricitet

Den elektriska spänningen i Albanien är rent teoretiskt 220 volt växelström, men den är betydligt lägre i småstäder. Om man använder en dator eller något annat lika känsligt redskap är det mycket möjligt att den förstörs om strömmen bryts av, då Albanien har ett väldigt omodernt elektriskt system. De elektriska uttagen i väggen är normalt av samma modell som i övriga europeiska länder men äldre typer kan också förekomma. Dessa äldre modeller har då två hål som är mycket nära varandra. De är ovanliga på hotell.

Internet

I nästan alla storstäder i Albanien har allmänheten tillträde till internet. Man hittar där ett förhållandevis stort antal internetcaféer. Eftersom telenätet är underutvecklat och följaktligen för långsamt, sker anslutning till internet via satellit. Oavsett typ av system ligger priset per åtkomsttimme omkring 150–200 LEK i dessa caféer.

Kultur

Albanien har under långa perioder lytt under olika härskare varför den albanska kulturen har blivit hårt trängd, men trots detta har albanerna kunnat bevara sin kulturella identitet.

Den albanska kulturen är rik på gammal mytologi och sagoväsendet i den albanska folkloren är mycket omfattande men är litet känd för den västerländska publiken.

Kulturen i Albanien undertrycktes av den kommunistiska regeringen, som även förföljde albanska författare och intellektuella. Ur detta uppstod ett litterärt och kulturellt vakuum i syfte att skapa en ny nationell identitet baserad på den kommunistiska ideologin.

En urgammal albansk tradition som än idag lever kvar är blodshämnd. Traditionen infördes av den nordalbanska klanledaren Lekë Dukagjini som var en av Skanderbegs samtida. Reglerna förmedlades muntligen från generation till generation och nedtecknades av en munk, Shtjefen Gjeqoui, 1929 och översattes till italienska 1941.

Det har framhållts att denna tradition säkert hjälpte folk att inte ljuga, stjäla eller förolämpa varandra och skapade sålunda ett slags solidaritet inom de enskilda klanerna och mellan klanerna. Å andra sidan kunde en enda orätt utvecklas till långvarig blodsfejd, som kunde sträcka sig över flera generationer.

Världsarv

• Butrint, en gammal ruinstad
• Gjirokastër, en gammal osmansk stad

Mat

Många av det albanska kökets lokala maträtter är typiska för Balkan och Medelhavsområdet men några är albanska specialiteter. Det traditionella albanska huvudmålet är lunchen som vanligtvis äts tillsammans med en sallad på färska grönsaker: tomater, gurka, grön paprika, oliver, vinäger och salt.

Konsthantverk

Albanskt broderi är präglat av turkiskt inflytande. Karakteristiskt är broderi med guld- och silvertråd och kulörta pärlor.

Besa

Besa är ett kulturellt albanskt hedersord, som direkt översatt betyder "tro" eller "att hålla löftet" och "hedersord". Ordet kommer ursprungligen ifrån Kanun av Lekë Dukagjini, som är en samling av albanska traditionella seder och kulturella sedvänjor. Besa är en viktig del av en albansk familjs ståndpunkt. Ordet används ofta som ett exempel på "albanianism". Den som bröt sin Besa kunde bli avvisad ifrån individens samhälle.

Sport

Fotboll och basket är de två stora sporterna i Albanien.

• Albaniens herrlandslag i fotboll
• Albaniens damlandslag i fotboll
• Albaniens herrlandslag i basket

Statsskick och politik

Statsöverhuvudet kallas president och väljs av folkförsamlingen som heter kuvendi på albanska. Folkförsamlingen innefattar 140 deputerade, varav 100 väljs direkt genom absolut majoritet av rösterna och 40 tillsätts av partierna enligt proportionalitetsprincipen. Presidenten utser dess ordförande, premiärministern. De andra ministrarna nomineras av presidenten efter ordförandens rekommendationer. Ministerrådet måste slutligen godkännas av folkförsamlingen.

Albanien har befunnit sig i ett politiskt dödläge sedan valet i juni 2009 då Sali Berisha utropade sig som segrare . Socialistpartiet förlorade valet knappt. De vägrar delta i arbetet i parlamentet, eftersom Demokratiska partiets ledare, premiärminister Sali Berisha vägrar gå med på Socialistpartiets krav på att rösterna räknas om . I slutet av april 2010 inledde 22 av Socialistpartiets folkförsamlingsledamöter samt ett 100-tal anhängare en 19 dagar hungerstrejk i protest mot det politiska dödläget . EU-parlamentariker försöker nu medla mellan de olika politiska partierna. Det politiska dödläget hindrar Albanien i dess strävan att bli EU-medlem och att uppnå visumfrihet till Schengenområdet.

Religion

"E mos shiko kisha e xhamia/ feja e shyptarit eshte shqyptaria" ("Och se ej på kyrka och moské / ty albanens tro är albanskhetens idé")

"O moj shqypni", Pashko Vasa

Albanien är ett av de få länderna i Europa med en muslimsk majoritet^{[källa behövs]}. Men bland albanerna finns också kristna minoriteter och människor som inte tillhör någon religion. Vid folkräkningen 1945 bekände sig ungefär två tredjedelar av befolkningen till islam, en sjättedel var ortodoxt kristna och en tiondel var katoliker.

Kristendomen introducerades under perioden 50-100 e.Kr. Under det osmanska väldet kom en majoritet av befolkningen att övergå till islam, förutom de katolska albaner som på 1400-talet flydde till Italien. Där kallas de än idag för arbëresher och talar en ålderdomlig albanska. Senare kom olika dervischordnar till Albanien, däribland bektashi, som fick ett starkt fäste i landet. När Turkiets förste president Kemal Atatürk förbjöd alla dervischordnar 1925 flyttade bektashiledarna sitt högkvarter till Albaniens huvudstad Tirana. Enver Hoxha, som styrde landet mellan åren 1944 och 1985, levde upp till Pashko Vasas motto på ett bokstavligt sätt genom att 1967 utropa Albanien till världens första ateistiska stat, och därmed förbjöds all offentlig religionsutövning. Religionsförbudet upphävdes 1990.

Turism

Albaniens turism är på ett tidigt stadium i utvecklingen och turismen utgör en relativt liten del av Albaniens ekonomi. Landet är i sin helhet oexploaterat som turistland, men landets klimat, natur och kulturarv har lockat fler och fler turister sedan landets gränser åter blivit öppnare efter kommunistregimens fall.

Under den kommunistiska tiden var Albanien länge stängt för turism. Det grundades ett turistdepartement, men detta betjänade främst affärsmän och officiella tjänstemän och särskilda tillstånd krävdes för utländska besökare som vistades i landet. Efter den kommunistiska tidens slut besöktes Albanien av ett ökat antal turister. Under 1990-talets senare år minskade dock åter turismen kraftigt på grund av oroligheter och Kosovokriget.

Under 1990-talet började regeringen inse turismens betydelse som inkomstkälla. Den albanska staten vill marknadsföra landet som turistmål, bland annat i Sverige. Regeringen har tagit flera initiativ för att locka fler turister. Nya hotell av internationell standard byggs, men utanför de större städerna är standarden på de boenden som finns i regel enkel och vägarna är ofta dåliga. De flesta turister i Albanien kommer från grannländerna och den inhemska turismen, men det har även gjorts försök att organisera turer från Västeuropa.

Den vidsträckta albanska kusten är en av de mest attraktiva delarna i Albanien och är 479 km lång och i stort sett oexploaterad av turismen. Den albanska staten är engagerad i att utveckla turismen längs kusten. De nordalbanska bergen och den albanska landsbygden uppvisar potential för vintersportturism respektive agroturism. Albanien kan även erbjuda friluftsliv i orörd natur och många kulturella sevärdheter, som medeltida borgar och antika lämningar. Unesco har satt upp tre albanska historiska sevärdheter på sin världsarvslista, Butrint och städerna Berat och Gjirokastërs historiska centrum.

I Lonely Planets lista över de tio bästa resemålen för år 2011 listar man Albanien som etta.

Utbildning

Den 9-åriga grundskolan (6–14 år) är gratis och obligatorisk. För vidare studier finns gymnasium, fackskola, yrkesskola och flera högskoleutbildningar. Universitetet i Tirana grundades 1957.

Analfabetismen i Albanien som länge har varit hög, sänktes dramatiskt av kommunisterna. I början av 1990-talet beräknades runt 10 % av befolkningen vara analfabeter. Skolgång är obligatorisk för barn mellan sex och fjorton års ålder. 1990 gick 96 % av alla barn i skolålder i grundskolan och 70 % valde att vidareutbilda sig. Albanien har flera universitet, däribland Tiranas universitet (grundat 1957). Kommunisterna uppmuntrade utbildning för kvinnor och 1990 utgjorde kvinnor 45 % av de som vidareutbildade sig (i jämförelse med 40 % 1970) och 50 % av studenterna vid högre utbildning (i jämförelse med 33 % 1970). Under kommunisternas styre var utbildning också ett sätt att indoktrinera studenterna i den kommunistiska ideologin. Innan man började i gymnasiet var man tvungen att arbeta ett år. När man var klar med sin utbildning var man tvungen att arbeta ännu ett år för att sedan göra militärtjänst. När kommunistregimen föll tog man bort den politiska och ideologiska skolningen från utbildningarna och ämnen som demokrati och mänskliga rättigheter tillkom. Dock fick skolorna fortfarande stora stöd från staten. Man tog också bort arbets- och militärtjänstgöringskraven.

Vård

Enligt Euro Health Consumer Index 2009 är det lättare att komma i kontakt med en läkare i Albanien än i Sverige Standarden på sjukvård i Albanien utanför de större städerna och på akutsjukvården är dock jämförelsevis låg.

Storalbanien

Storalbanien är en albansk nationell strävan att grunda en nationalstat som inrymmer alla albanska invånare på Balkanhalvön.

Galleri

• 

  Saranda

• 

  Butrint, Unesco

• 

  Apollonia, Unesco

• 

  Butrint, Albanien.

• 

  Ali Pashas slott, Albanien.

• 

  Petrela Slottet, Tirana, Albanien.

• 

  Saranda

• 

  Saranda

• 

  Elbasan.

• 

  Ksamil, Sarandë

• 

  Ruinerna efter ett dopkapell

• 

  "Syri i Kaltër" är en underjordisk källa där vattnet bubblar upp och bildar ett mörkblått öga.

• 

  Joniska havet i Saranda.

• 

  Skanderbegs mausoleum

• 

  Strand i Vlora

• 

  Vlora

• 

  Moske i Vlora

• 

  Centrala Vlora

• 

  Hamnen i Vlora

• 

  Vlorë enligt historisk karta, ritning av Simon Pinargenti 1573.

• 

  Tiranas centrum, ekonomiska hjärtat av Albanien

• 

  Albanska flygplatsen i Tirana, Tirana Internationella Flygplats Nënë Tereza

• 

  Bild på staden Gjirokastra

• 

  De små öarna i turistorten Ksamili

• 

  Ruiner av antika staden Apollonia

Internationella rankningar

Organisation	Undersökning	Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal	Index of Economic Freedom 2009	62 av 179
Reportrar utan gränser	Pressfrihetsindex 2009	88 av 175
Transparency International	Korruptionsindex 2009	95 av 180
United Nations Development Programme	Human Development Index 2006	69 av 179

Se även

Albanienportalen

• Albaner i USA
• Albanien 1 Euro
• Piazza Albania
• Albaniens försvarsmakt

Referenser

Källor

• Encyclopaedia Britannica Online, artikeln "Albania", läst 23 december 2008
• CIA World Factbook, "Albania", rev. 2008-12-18 (engelska)

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Albanien
  Bilder & media
• Wikimedia Commons världsatlas har kartor relaterade till Albanien
  Kartor
• National Tourism Organization Albaniens regerings officiella webbplats för turism- och reseinformation om landet.

• Vitomir Dolinski, Stanford University, intervju med academic prof. Dr. Kaplan Resuli-Burovich The Albanian racism towards the neighbours is based on historical falsifications från FreeRepublic.com. Datum för intervju: 15 februari 1996.
• Nyheter om Albanien på svenska via nyhetsorganet Newsbrook