Känsla

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Känslor tar sig ofta fysiska uttryck, som exempelvis människors tendens att le när de är glada.

När en känsla uppstår hos en individ är det som en psykisk reaktion på något som föregått. Det är alltså alltid en händelse av något slag som utlöser en känsla. Känslan är vad man kallar, reaktiv. Den föregående händelsen kan ha varit, eller har lett till, en förnimmelse, upplevelse eller tanke hos individen. Känslor kan ofta ha fysiska uttryck som svettningar, rodnad, pirr i magen etc. Genom att de kan komma till uttryck har de funktionen att inducera och kommunicera något. En person som gråter vet vi är ledsen. Känslor kan också bidra till att förbereda oss för utmaningar, som att behöva fly i en hotande situation. Känslor är dels biologiskt medfödda, dels inlärda.[1] Emotion och affekt är andra uttryck som används synonymt med eller som aspekter av känsla. Stämningslägen skiljs ofta ut som något som liknar känsla men varar över längre tid.

Känslor innefattar ofta både egna upplevelser, fysiologiska förändringar och beteendetendenser. Olika känslor har ofta olika och speciella kroppsliga uttryck, oftast ansiktsuttryck. Med tanke på att dessa uttryck närmast är universiellt likadana anser många att de har en genetisk och biologisk grund. Vissa känslor anses ofta vara mer grundläggande än andra och de kallas grundkänslor.

Känslor bör skiljas från de närliggande, men distinkta, uppsättningen mentala tillstånd som brukar kallas stämningslägen. De senare skiljer sig främst genom att de varar över en längre tidsperiod och genom att föremålet för dem är oklarare. Två olika synsätt på känslors uppkomst bör också skiljas åt; det ena lägret betraktar dem som resultatet av kognitiva överläggningar som innefattar hänsyn till olika slags värden, tidigare erfarenhet och bedömning av handlingsalternativen. Det andra lägret ser de snarare som automatiska reaktioner som föregår det kognitiva överläggandet.


Beteendeförklaringar[redigera | redigera wikitext]

Känslor kommer ofta som reaktioner på händelser; händelsen är ett stimulus. Om ett stimulus är emotionellt relevant kallas det inducer eller förstärkare (reinforcer). Förstärkare delas upp i positiva och negativa, naturliga och förvärvade och mellan yttre och inre.

Även inom handlingsområdet spelar känslor enligt många en avgörande roll. Den skotske filosofen David Hume gick så långt som att hävda att utan emotioner ("passions" som han kallade dem) vore personer helt inaktiva, eftersom förnuftet i sig endast är och bör vara "passionernas slav". I och med att emotioner är knutna till handlingsdispositioner så leder de till att rikta våra handlingar mot utvalda mål, även om detta inte kan sägas gälla för alla emotioner. Ångest kan exempelvis snarare ha motsatt effekt, genom sitt desorganiserade av beteendet.

Mätning av känsla[redigera | redigera wikitext]

Känslor kan skattas i valens och arousal. Valens är graden av värdeladdning, huruvida stimulit upplevs attraktivt eller frånstötande. Valensen beror på aktiviteten i dopaminerga systemet och orbitofrontalkortex. Arousal är graden av påverkan inför stimulit, i vilken grad känslan mobiliserar personen. Arousal beror på aktivering av amygdala och retikulära aktiveringssystemet i mitthjärnan. Dessa båda parametrar, valens och arousal, har betydelse för hur känslan påverkar kognitionen, hur starkt stimulit kommer att bli ihågkommet, hur det påverkar uppmärksamheten, och hur intensivt det upplevs.[2]

Känsla enligt humanioran[redigera | redigera wikitext]

En känsla kallas tillstånd som rädsla, vrede eller sorg, som de flesta människor har erfarenhet av men som kan vara svåra att definiera. Ett allmänt kännetecken hos känslor är att de har ett föremål, det som känslan riktar sig mot. Känslor spelar en central roll inom psykologin, men även inom filosofin och kognitionsvetenskap.

Man kan inom humaniora se känslan som:

  1. Fysisk upprördhet (subjektet erfar energiförändringar i kroppen, sinnestillstånd)
  2. Fysiska uttryck (typiska gester, ansiktsuttryck och kroppshållningar)
  3. Laddning (positiv eller negativ)
  4. Kulturellt, socialt och kognitivt sammanhang (av tankar om och värderingar av sammanhang)
  5. Intentionalt objekt (känslor handlar om något)
  6. Handlingstendens (rädsla är kopplat till flykt eller förlamning, ilska till aggression etc)

Grundkänsla[redigera | redigera wikitext]

En grundkänsla är en känsla som i någon mening är mer basal än andra känslor, som då betraktas som mer sekundära eller mer komplexa känslor. Grundkänsla är ett begrepp i bland andra den amerikanska psykologen Silvan Tomkins ( 1911-1991) teorier. Förutom sina teorier om grundkänslor är han också känd för sin skriptteori. Bland de psykologer som menar att det finns grundkänslor, finns det ingen definitiv enighet om exakt vilka känslor som är grundkänslor, man listar fem till tretton stycken. Vissa grundkänslor återkommer oftare än andra. De flesta är exempelvis överens om att ilska och rädsla är grundkänslor. Grundkänslorna är enligt Tomkins de följande:

  • Intresse/nyfikenhet
  • Glädje/stolthet
  • Förvåning
  • Ilska
  • Rädsla
  • Sorg/Ledsamhet
  • Skam
  • Avsky
  • Äckel/Avsmak

Det finns flera benämningar för grundkänslor, några är basaffekter, grundemotioner och grundaffekter. Flera emotionspsykologer kring grundkänslor, utgår från ansiktsuttryck i sina studier. Till exempel har Paul Ekman studerat känslouttryck bland människor från olika delar av världen, allt från isolerade naturfolk till små barn. Moderna studier har också till exempel med magnetröntgenkamera (MR-kamera) funnit att det finns unika aktiveringsmönster i hjärnan associerat med vissa grundkänslor. Just studier av barn har visat att det tycks finns medfödda biologiska "program" för affekter. Genom att filma spädbarn med höghastighetskamera har man visat att spädbarn uppvisar affekter som de inte kan ha någon erfarenhet av.

Här gör man en parallell till det lilla barnets gång. Tar man ett spädbarn som inte kan gå och håller upp det i en upprätt position så att fötterna rör vid underlaget kommer det att "gå", benen gör samma rörelser som om det gick. Det tyder på att det finns ett biologiskt "program" hos barnet för gång som successivt mognar fram och är klart att tas i bruk vid ca ett års ålder. Detta förhållande skulle också gälla affekter, de finns förprogrammerade. Affekterna är ett livsnödvändigt signalsystem för sociala varelser eftersom informationen vi ger varandra med våra affekter är omedelbar och gör att vi kan bli förstådda i våra behov.

Affektteoretiker antar man att vi människor i efterhand konstruerar förklaringar till våra känslor och handlingar, oftast för att vi inte är direkt medvetna om våra affekter, hur dom startas och hur dom påverkar våra beteenden. Bland efterföljarna till Tomkins bör nämnas Paul Ekman, Daniel Nathansson och Carroll Izard som alla arbetat vidare med affektteorin. Tomkins kom fram med sin teori vid en tid då samtiden var starkt påverkad av Sigmund Freuds teori om människans psyke. Han blev utskrattad då hans teori var allt för biologisk. Han kunde jämföra affekter hos människor med dem hos djur.

Exempel tas inom affektteorin kring djurs beteende, drivet av affekter. En flock hjortar där flocken skräms, ett djur som hoppar till och lyfter på sin svans visar med den vita undersidan att fara hotar och signalen leder till att alla hjortarna i flocken får en ökad chans att överleva. Skam är en känsla som gör att den som drabbas av skam drar sig undan, inordnar sig i leden, och att flockledaren inte behöver slåss för att hålla den sociala ordningen. Detta kan observeras hos sociala apor, till exempel schimpanser, men har samma funktion hos oss människor. Vi människor är inte heller alltid medvetna om hur en affekt automatiskt styr våra tankar. Det tog honom hårt och han publicerade sig först 30 år senare. Idag är hans teori en del av snart sagt all kognitionsforskning. Våra associationer och minnen bygger till stor del på affekters modulering.

Affekt[redigera | redigera wikitext]

En affekt eller sinnesrörelse är upplevelsen av en känsla. Den är ett kortvarigt förlopp inom känslolivet, vilket karakteriseras av att känslor får uttryck genom beteendet. Delvis anses det att det är karakteristiskt att en eller flera känslor stegras till en abnorm styrka och även rubbningar framkallas inom de kroppsliga funktionerna; det råder dock ingen enighet om huruvida det behövs en stark eller till och med abnorm stegring av känslor för att uppfylla kriterierna för begreppsdefinitionen.

Känsla och motivation[redigera | redigera wikitext]

Många forskare ser det idag som att hjärnan omfattar två skilda system. Den emotionella sidan och den rationella. Den emotionella är styrd av känslor. Om inte känslan är med i en handling kan det vara svårt att genomföra vad vi bestämt oss för. Känslan kan dessutom lätt få övertaget och få oss att göra saker vi i efterhand förstår inte är så förnuftiga. Att ta hänsyn till båda sidorna om man vill åstadkomma förändring är därför viktigt. [3]

Medkänsla och meditation[redigera | redigera wikitext]

Richard Davidson, professor i psykologi och psykiatri, har ägnat en del av sin forskningstid på om meditation kan påverka medkänsla. Han menar att så lite som tre månaders meditation kan påverka grundläggande mentala funktioner. Han har bland annat studerat hur meditation kan påverka ett fenomen kallat neural synkronisering. Begreppet innebär att nervceller över ett större område i hjärnan skickar iväg sina impulser samtidigt. Något som ligger bakom många högre mentala processer, som perception och uppmärksamhet. Davidson och hans team studerade munkar som mediterat under mycket lång tid och jämförde dem med en kontrollgrupp av studenter. Deras uppgift var att meditera över medkänsla. Han fann en mycket högre gammaaktivitet hos munkarna än vad som någonsin rapporterats tidigare i den vetenskapliga litteraturen. Ju längre dessa hade mediterat tidigare, desto högre gammasynkronisering fann man. Även studenterna visade upp en något förhöjd gammaaktivitet. Gammavågor är högfrekventa hjärnvågor som ligger bakom högre mentala aktiviteter. [4]

Emotionell stil[redigera | redigera wikitext]

Davidson har funnit att vi alla har en viss emotionell stil som kan delas upp i sex grundläggande dimensioner. De kan beskrivas som vara ett steglöst spektrum eller skala, där man kan befinna sig någonstans utmed detta spektrum mellan två ytterändar. Dimensionerna är: Inställning, Kan beskrivas som att personer vid ena ytteränden är positiva, och de vid den andra ytteränden negativa. Social intuition, Kan beskrivas som att personer vid den ena änden är socialt intuitiva och i den andra änden vilsna. Självkännedom, I den ena änden finns de som är känsliga för inre signaler och i den andra de som är avtrubbade. Lyhördhet för sammanhang, I den ena änden finns de som har lätt för att passa in, i den andra anpassar de som har svårt att anpassa sig. Uppmärksamhet, I den ena änden finns de som fokuserar och i den andra finns de som är ofokuserade. [5]

Att uppmärksamma sina känslor[redigera | redigera wikitext]

Anna Kåver är leg. psykolog och skrivit flera böcker om känslor. Hon möter i sitt arbete ofta personer som har svårt att identifiera sina känslor, särskilja dem eller namnge dem. Hon föreslår en rad olika mindfulness-övningar för att bättre lära känna igen sina känslor. Att gå på känslospaning kallar hon det och jämför med hur fågelskådaren går tillväga. Eftersom känslor vill få oss att agera kan man öva sig i att först betrakta dem och se vad de vill få oss att göra. Går det att sätta namn på dem? Vad har de för funktion? Är de hjälpsamma? Syftet är att bättre kunna hantera sitt känsloliv, och därmed ha ett bättre liv. [6]

Känslans hemvist i hjärnan[redigera | redigera wikitext]

I dagligt tal säger vi ofta att känslor hör hemma i hjärtat, men numer vet vi att det är hjärnan som är känslornas hemvist. Hjärnans utveckling har skett i takt med varje arts. De övre och främre områdena, hjärnbarken, tillhör de yngre områdena medan det finns äldre områden, längre ner och längre bak, som är av allt äldre ursprung. Människans hjärbark är helt unik, men det finns vissa delar som vi har gemensamt med däggdjuren. Äldre områden har vi gemensamt till och med med reptilerna. Här ligger de mer basala överlevnadsfunktionerna som bland annat hunger, mättnad och lust. När våra mer basala känslor aktiveras är det i ett litet mandelformat område i dessa äldre delar som kallas amygdala. Amygdala är en slags sambandscentral för våra sinnen. Om man exempelvis oförsiktigt skulle gå ut på en gata och plötsligt se en bil komma, är reaktionen att sätta sig i säkerhet mycket snabb. Hjärnan kopplar inte ens in hjärnbarken och vårt tänkande, som hör hemma där, utan känslan av fara tar en genväg och ser till att vi för oss så snabbt som möjligt i säkerhet upp på trottoaren. Dessa ursprungliga känslor har vi gemensamt till och med med en ödla, som också direkt reagerar med rädsla när den är hotad, och söker sin trygghet.

Att känslor har företräde framför tankar är ändamålsenligt i sådana situationer när vi inte har tid att stanna upp och analysera situationen. Skulle vi ta oss tiden att göra det skulle värdefulla sekunder gå förlorade och vi skulle löpa betydligt större risker att skada oss i prekära situationer. Trots att det skulle kunna vara rimligt att tänka: "Titta där kommer det en bil, och jag noterar att den kommer med hög hastighet i riktning mot mig. Min erfarenhet säger mig att om jag inte flyttar på mig snabbt kan det gå mig illa. Därför måste jag göra det nu," så skulle det ta alldeles för lång tid.

Att känslorna har "förkörsrätt" är också något som ställer till det för oss. Vi kan drabbas av ögonblicklig ilska vid ett tillfälle som ovan som skrämt upp oss och göra oöverlagda saker på grund av det. Som att dänga väskan med den värdefulla datorn i motorhuven på bilen och skälla ut föraren. Den gamla hjärnan får oss att känna och vilja saker snabbt, oreflekterat och intensivt, den nya hjärnan ger oss möjlighet att reflektera om känslor vi får verkligen ska följas eller inte. Och om det finns andra sätt att hantera situationer som dragit igång en känsla av något slag. [7]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Se Egidius, Henry, Psykologilexikon
  2. ^ Se introduktionen i Kuhbandner C, Zehetleitner M (2011) Dissociable Effects of Valence and Arousal in Adaptive Executive Control. PLoS ONE 6(12):
  3. ^ Se Heath
  4. ^ Se Davidson, sid.237-265
  5. ^ Se Davidson
  6. ^ Se Kåver, sid. 159-204
  7. ^ Se Kåver, sid. 28-34

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Heath, Chip; Heath, Dan (2010). Byt spår: skapa förändring genom att bryta invanda mönster. Lind&Co. ISBN 978-91-7461-050-5 (inb.) 
  • Davidson, Richard J.; Begley, Sharon (2012). Hjärnans emotionella liv: Om hur unika mönster i hjärnan påverkar dina tankar, känslor och upplevelser - och om hur du kan förändra dem. Ica Bokförlag. ISBN 978-91-534-3623-2(inb.) 
  • Kåver, Anna (2009). Himmel, helvete och allt däremellan (Första utgåvan). Stockholm: Natur & Kultur. ISBN 978-91-27-11897-3(inb.) 
  • Högre Cerebrala Funktioner Block 4 Textkompendium kurs i fysiologi för läkarstuderande Göteborgs Universitet ÅV 2008
  • Tomkins, Silvan S. and Carroll E. Izard (1965), Affect, Cognition, and Personality: Empirical Studies New York: Springer

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]