Kanadas premiärminister

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Prime Minister of Canada
Premier ministre du Canada
Canadian Coat of Arms Shield.svg
Stephen Harper G8 2007.jpg
Nuvarande
Stephen Harper

sedan 6 februari 2006
Residens Sussex Drive 24, Ottawa, Ontario
Mandatperiod Ingen
Inrättat 1 juli 1867
Webbplats www.pm.gc.ca

Kanadas premiärminister (engelska: Prime Minister of Canada, franska: Premier ministre du Canada) är landets regeringschef, leder regeringen och är vanligen partiledare för partiet med flest mandat i underhuset. Premiärministern får bära titeln the Right Honourable eller le Très Honorable ("den högvälborne"). Premiärministerns officiella residens, där alla premiärministrar bott sedan Louis Saint-Laurent 1951, är Sussex Drive 24 i Ottawa i Ontario. Kanadas nuvarande premiärminister är Stephen Harper.

Ämbetet inrättades den 1 juli 1867, i samband med skapandet av Dominionen Kanada.[1]

Kvalifikationer[redigera | redigera wikitext]

Alla kanadensiska medborgare över 18 år får kandidera till posten som premiärminister. Kanada är dock ett tvåspråkigt land och vanligtvis behärskar premiärministern såväl engelska som franska. Alla premiärministrar har dessutom haft en plats i parlamentets underhus med undantag för John Joseph Caldwell Abbott och Mackenzie Bowell som regerade från senaten. Om en premiärminister inte lyckas vinna en plats i parlamentet brukar vanligtvis en parlamentsledamot avstå sin plats för att möjliggöra ett fyllnadsval till partiledarens favör. I de fall då en ny partiledare som inte har en plats i parlamentet tillträder precis före ett val, brukar han eller hon vanligtvis vänta till nästkommande val med att kandidera till underhuset. Detta skedde till exempel då John Napier Turner var premiärminister under en kort period 1984 utan att sitta i underhuset - ironiskt nog lyckades han vinna en stol i det val som sedan ledde till att han fölorade regeringsmakten.

Tidigare var det tradition att monarken skänkte Kanadas premiärministrar riddarvärdighet vid tillträdandet och premiärministrarna kunde därför lägga ett "Sir" före sitt namn. Den ende av Kanadas första åtta premiärministrar som valde att inte acceptera adelskapet var Alexander Mackenzie. Sedan Nickleresolutionen 1919 utdelas inte längre titlar till kanadensare och efterföljande premiärministrar har avstått från adelskapet.

Ämbetstid[redigera | redigera wikitext]

Sir John A. Macdonald, Kanadas förste premiärminister (1867-1873, 1878-1891).

Premiärministern har ingen bestämd ämbetsperiod. Istället kan han eller hon när som helst avgå av personliga skäl, men tvingas bara att avgå om ett oppositionsparti vinner en majoritet av platserna i underhuset. Om premiärministerns parti förlorar en förtroendeomröstning kan premiärministern avgå för att låta ett annat parti bilda regering eller, vilket är vanligare, begära parlamentets upplösning för att åstadkomma ett nyval. Om valet leder till att ett annat parti får majoritet i underhuset erbjuds ändå i första hand premiärministern att fortsätta i regeringsställning genom att till exempel ingå en koalition. Koalitioner är dock ovanliga i kanadensisk politik och vanligt är istället att premiärministern väljer att avgå.

Allmänna val hålls minst var femte år, men det står premiärministern fritt att när som helst begära parlamentet upplöst om han eller hon önskar ett nytt val. Då en majoritetsregering sitter vid makten hålls val i allmänhet inom ungefär 3,5-5 år men kan också utlysas tidigare som en de facto-folkomröstning när en enskild fråga av särskilt stor betydelse är aktuell. Detta skedde till exempel då frihandelsavtalet med USA blev huvudfrågan i valet 1988. Om en minoritetsregering sitter vid makten kan den fällas genom en förtroendeomröstning i underhuset vilket brukar leda till nyval, till exempel då Joe Clarks minoritetsregering (1979-80) tvingades avgå efter bara nio månader. Jämfört med situationen i till exempel det brittiska parlamentet brukar den kanadensiska premiärministern sitta på sin post under relativt lång tid.

Uppgifter och befogenheter[redigera | redigera wikitext]

William Lyon Mackenzie King, Kanadas tionde premiärminister (1921-1926, 1926-1930, 1935-1948)

Den kanadensiska premiärministern är landets regeringschef men, eftersom han eller hon i praktiken innehar parlamentets mäktigaste post, kallas han eller hon ibland felaktigt för Kanadas statsöverhuvud. Kanadas statsöverhuvud är sedan 1952 Elizabeth II, drottning av Kanada. Hon representeras av Kanadas generalguvernör, sedan 2010 David Johnston. Formellt har monarken och dennas representant de mest omfattande maktbefogenheterna i landet och står också formellt högre i rang än premiärministern men spelar i praktiken en rent ceremoniell roll inte olikt Sveriges monark.

Premiärministerns ämbete finns inte omnämnt i Kanadas författning, förutom i en nytillkommen klausul som påbjuder möten med provinsernas premiärministrar. I dagens Kanada är premiärministerns uppgifter ungefär de som författningen beskriver som generalguvernörens (som i praktiken bara är en galjonsfigur). Premiärministerns maktbefogenheter, förpliktelser och ansvarsområden etablerades 1867 efter brittiska förebilder då Kanada blev en av det brittiska Samväldets självstyrande dominioner. Sedan dess har premiärministerns post genomgått ett antal förändringar som gjort den till ett ämbete med mer omfattande personlig och absolut makt än någon annan vald ledare i någon annan verklig demokrati i världen.

Premiärministern har en mycket framträdande position vad gäller parlamentets lagstiftande roll. Nästan alla lagförslag i parlamentet kommer från regeringen, vars ministrar premiärministern brukar välja ut bland sina trogna partikamrater i parlamentet. För att vara beslutsmässigt måste ministären var enig, men i praktiken är det premiärministern själv som avgör om enighet råder bland ministrarna. Regeringens propositioner, som kallas Government Bill och numreras enligt modellen "C-18", brukar alltid få stöd bland regeringspartiets representanter i underhuset och det är sällan senaten har invändningar mot den folkvalda kammarens beslut.

Alla ledamöter i underhuset har rätt att lägga egna lagförslag men dessa motioner har mycket små chanser att gå igenom. Under exempelvis det trettiosjunde parlamentets andra sittning vann bara fyra av 471 framlagda motioner kungligt gillande. Ytterligare några lyckades överleva manglingen i överhuset, men de som till slut blev lagar förändrades alla i grunden trots att de som ursprungligen la förslagen lagt ned mycket tid och energi på att utforma dem innan de ens presenterat dem för underhuset. Några av parlamentsledamöternas förslag kan dock antas av regeringen som presenterar dem som en av sina propositioner.

För mycket makt?[redigera | redigera wikitext]

Till skillnad från parlamentsledamöter i flera andra parlamentariska system är alla valda representanter i Kanada underställda en strikt partidisciplin och om en ledamot i underhuset röstar mot partilinjen har partierna auktoriteten att utesluta vederbörande som i praktiken blir en persona non grata. Ledamoten kan då sitta kvar i underhuset som en oberoende ledamot men som sådan kommer personen att sakna medel för sitt arbete och ha små möjligheter att framföra frågor i parlamentet. Detta hände då den liberale ledamoten John Nunziata röstade mot 1995 års budget och premiärministern Jean Chrétien uteslöt honom ur partiet. Uteslutna parlamentsledamöter har små chanser att få ställa upp för sitt parti igen och om de går till val som oberoende kandidater kommer de ha stora svårigheter att finansiera sin valkampanj. Att rösta mot partiet i mindre viktiga frågor kan göra att man går miste om chansen att få en plats i regeringen eller någon av parlamentets kommittéer (motsvarande utskotten i Sveriges riksdag). Ett mer diskret sätt att markera sitt missnöje, som sällan leder till disciplinära straff, är att avstå från att rösta. Men det vanliga är att ledamöterna i underhuset följer partilinjen och garanterar att premiärministerns vilja bokstavligen "blir lag".

Den förre premiärministern Pierre Trudeau, som mer än någon annan före honom koncentrerade makten kring sitt eget ämbete, kallade nedsättande, innan han blev medlem i det liberala partiet, sina partikollegor i underhuset "tränade sälar" och oppositionens ledamöter för "nobodies när de befinner sig 50 yards från underhuset". Under en paus under G8-mötet 1998, då premiärminister Jean Chrétiens mikrofon lämnats påslagen, beklagade han sig över att USA:s president Bill Clinton i princip var maktlös och saknade befogenhet att lösa internationella problem (i sammanhanget en dispyt mellan länderna angående laxfiske) eftersom han var tvungen att rättfärdiga sig inför den amerikanska kongressen.

Det kanadensiska parlamentariska systemet har sålunda den fördelen att saker kan bli snabbt gjorda och att ansvarsfrågan alltid är lätt att avgöra. Systemet har naturligtvis sina kritiker och de brukar påpeka att maktkoncentrationen gör att Kanada saknar maktdelningens säkerhetsventiler.

I praktiken är det också premiärministern som avgör tillsättningen till fler än 3 000 viktiga poster, bland annat alla ministrar i regeringen (kan bytas ut när som helst), vakanta platser i högsta domstolen och senaten, chefer vid alla statliga företag (kan bytas ut när som helst), alla ambassadörer, generalguvernören och många fler.

På sistone har några kanadensare och ett antal ledamöter i underhuset börjat ifrågasätta den makt som författningen koncentrerar på premiärministerns ämbete. De önskar en omdaning av det ineffektiva underhuset för att få till stånd en mer parlamentarisk tillsättning av landets senat och federala domare. Andra pekar istället på faran med att försvaga premiärministerns ställning: 2003 tvingade till exempel en partirevolt Chrétien att avgå.

Premiärministerns makt kringskärs dock av den annars maktlösa senaten. Till exempel drabbades Brian Mulroneys skatt på varor och tjänster och Chrétiens försök att stoppa privatiseringen av Torontos internationella flygplats av kraftiga förseningar sedan senaten, som dominerades av senatorer som föregående regeringar tillsatt, förhalat behandlingen av lagarna. Båda premiärministrarna svarade med att tänja på det konstituionella ramverket genom använda sitt informella men avgörande inflytande.

En annan begränsande faktor är det faktum att Kanada är en starkt decentraliserad federation; mycket av makten ligger hos provinsernas premiärministrar. Alla konstitutionella ändringar måste godkännas i provinserna och alla lagförslag som berör provinsernas jurisdiktion, till exempel sjukvård och utbildning, måste föregås av möten med provinsernas premiärministrar.

Lista över Kanadas premiärministrar 1867-idag[redigera | redigera wikitext]

  Liberala partiet
  Liberal-konservativa partiet, Konservativa partiet (historiskt), Unionistiska partiet, National Liberal and Conservative Party, Progressiv-konservativa partiet
  Konservativa partiet

Förkortningar:
AB: Alberta, BC: British Columbia, MB: Manitoba, NS: Nova Scotia, ON: Ontario, QC: Québec, SK: Saskatchewan

Premiärminister
(parti)
Period Val Valkrets, provins
JaMAC.jpg
1. John Macdonald
(Liberal-konservativa partiet)
(1:a perioden)
1. juli 1867−
5. november 1873
utnämnd 1. juli 1867
vald aug.−sep. 1867
omvald juli−okt. 1872
avgick 5. nov. 1873
(Pacific Railway-skandalen)
Kingston, ON
Alexander mackenzie.jpg
2. Alexander Mackenzie
(Liberala partiet)
7. november 1873−
8. oktober 1878
utnämnd 7. nov. 1873
vald 22. jan. 1874
Lambton, ON
Johnamacdonald.jpg
John Macdonald
(Liberal-konservativa partiet)
(2:a perioden)
17. oktober 1878−
6. juni 1891
vald 17. sep. 1878
omvald 20. juni 1882
omvald 22. feb. 1887
omvald 5. mars 1891
avled i ämbetet
Victoria, BC (från 1878)[2]
Carleton-Lennox, ON (från 1882)
Kingston-Carleton, ON (från 1887)
Kingston, ON (1891)
SirJohnAbbott1.jpg
3. John Abbott
(Liberal-konservativa partiet)
16. juni 1891−
24. november 1892
utnämnd 16. juni 1891
avgick 24. nov. 1892
(pensionerad)
senator[3]
JohnSDThompson.jpg
4. John Thompson
(Konservativa partiet)
5. december 1892−
12. december 1894
utnämnd 5. dec. 1892
avled i ämbetet
Antigonish, NS
Mackbowell.jpg
5. Mackenzie Bowell
(Konservativa partiet)
21. december 1894−
27. april 1896
utnämnd 21. dec. 1894
avgick 27. april 1896
(pensionerad)
senator[4]
Charles Tupper face.JPG
6. Charles Tupper
(Konservativa partiet)
1. maj 1896−
8. juli 1896
utnämnd 1. maj 1896[5] Cape Breton, NS
WilfriedLaurier.jpg
7. Wilfrid Laurier
(Liberala partiet)
11. juli 1896−
6. oktober 1911
vald 23. juni 1896
omvald 7. nov. 1900
omvald 3. nov. 1904
omvald 26. okt. 1908
Québec-Est, QC
RobertLBorden.jpg
8. Robert Borden
(Konservativa partiet,
Unionistiska partiet)
10. oktober 1911−
9. juli 1920
vald 21. sep. 1911
partibyte 12. okt. 1917
omvald 17. dec. 1917
avgick 9. juli 1920
(pensionerad)
Halifax, NS (från 1911)
Kings, NS (från 1917)
ArthurMeighen.jpg
9. Arthur Meighen
(N.L.C.)
(1:a perioden)
10. juli 1920−
28. december 1921
utnämnd 7. juli 1920 Portage La Prairie, MB
King1920.jpg
10. William Lyon Mackenzie King
(Liberala partiet)
(1:a perioden)
29. december 1921−
28. juni 1926
vald 6. dec. 1921
(minoritetsregering)
omvald 29. okt. 1925[6]
(minoritetsregering)
fyllnadsval 15. feb. 1926
avgick 28. juni 1926
(King-Byng-affären)
York North, ON (från 1921)
Prince Albert, SK (från 1926)[7]
ArthurMeighen.jpg
Arthur Meighen
(Konservativa partiet)
(2:a perioden)
29. juni 1926−
24. september 1926
utnämnd 29. juni 1920 Portage La Prairie, MB
King1926.jpg
William Lyon Mackenzie King
(Liberala partiet)
(2:a perioden)
25. september 1926−
6. augusti 1930
vald 14. sep. 1926
(minoritetsregering)
Prince Albert, SK
Richard Bedford Bennett.jpg
11. Richard Bedford Bennett
(Konservativa partiet)
7. augusti 1930−
22. oktober 1935
vald 28. juli 1930 Calgary-West, AB
King1941Two.jpg
William Lyon Mackenzie King
(Liberala partiet)
(3:e perioden)
23. oktober 1935−
14. november 1948
vald 14. okt. 1935
omvald 26. mars 1940
omvald 11. juni 1945
fyllnadsval 6. augusti 1945
avgick 15. november 1948
(pensionerad)
Prince Albert, SK (från 1935)
Glengarry, ON (från 1945)[8]
Louisstlaurent.jpg
12. Louis Saint-Laurent
(Liberala partiet)
15. november 1948−
20. juni 1957
utnämnd 15. nov. 1948
omvald 27. juni 1949
omvald 10. augusti 1953
Québec-Est, QC
13. John Diefenbaker
(Progressiv-konservativa partiet)
21. juni 1957−
21. april 1963
vald 10. juni 1957
(minoritetsregering)
omvald 31. mars 1958
omvald 18. juni 1962
(minoritetsregering)
Prince Albert, SK
Lester B. Pearson with a pencil.jpg
14. Lester Pearson
(Liberala partiet)
22. april 1963 −
19. april 1968
vald 8. april 1963
(minoritetsregering)
omvald 8. nov. 1965
(minoritetsregering)
avgick 20. april 1968
(pensionerad)
Algoma East, ON
Pierre Trudeau 1977.jpg
15. Pierre Trudeau
(Liberala partiet)
(1:a perioden)
20. april 1968−
3. juni 1979
utnämnd 6. april 1968
omvald 25. juni 1968
omvald 30. okt. 1972
(minoritetsregering)
omvald 8. juli 1974
Mont-Royal, QC
JoeClark.jpg
16. Joe Clark
(Progressiv-konservativa partiet)
4. juni 1979−
2. mars 1980
vald 22. maj 1979
(minoritetsregering)
Yellowhead, AB
Pierre Trudeau 1977.jpg
Pierre Trudeau
(Liberala partiet)
(2:a perioden)
3. mars 1980−
29. juni 1984
vald 18. feb. 1980
avgick 29. juni 1984
(pensionerad)
Mont-Royal, QC
John Napier Turner
17. John Turner
(Liberala partiet)
30. juni 1984−
16. september 1984
utnämnd 16. juni 1984 ej underhusledamot
Brian-Mulroney-faceshot.JPG
18. Brian Mulroney
(Progressiv-konservativa partiet)
17. september 1984–
24. juni 1993
vald 4. sep. 1984
omvald 21. nov. 1988
avgick 24. juni 1993
(pensionerad)
Manicouagan, QC (från 1984)
Charlevoix, QC (från 1988)
KimCampbell.jpg
19. Kim Campbell
(Progressiv-konservativa partiet)
25. juni 1993−
3. november 1993
utnämnd 13. juni 1993 Vancouver Centre, BC
Jean Chretien 2010.jpg
20. Jean Chrétien
(Liberala partiet)
4. november 1993−
11. december 2003
omvald 27. nov. 2000
avgick 11 dec 2003
(pensionerad)
Saint-Maurice, QC
Paul Martin.jpg
21. Paul Martin
(Liberala partiet)
12 december 2003–
5 februari 2006
Utnämnd 15 nov. 2003
omvald 28. juni 2004
(minoritetsregering)
Lasalle-Émard, QC
Stephen Harper head crop.jpg
22. Stephen Harper
(Konservativa partiet)
sedan 6. februari 2006 vald 23. jan. 2006
(minoritetsregering)
omvald 14. oktober 2008 (minoritetsregering)
Calgary Southwest, AB

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”World Statesmen”. http://www.worldstatesmen.org/Canada.html. Läst 25 juni 2011. 
  2. ^ 1878 ställde John Macdonald upp i valkretsarna Kingston, Ontario, Marquette, Manitoba och Victoria, British Columbia. I Kingston besegrades han av liberalen Alexander Gunn, men vann i de andra valkretsarna. Han bestämde sig då för att företräda Victoria.
  3. ^ Abbott var senator för valkretsen Inkerman i Québec, då han utnämndes till premiärminister.
  4. ^ Abbott var senator för valkretsen Hastings i Ontario, då han utnämndes till premiärminister.
  5. ^ Efter att parlamentet upplösts avgick Mackenzie Bowell och Charles Tupper blev ny premiärminister. Tupper innehade denna befattning endast under valrörelsen. Hans parti förlorade valet, varför han aldrig kunde leda en parlamentssession.
  6. ^ Vid 1925 års val erhöll Kings liberala parti färre platser än Meighens konservativa parti. King behöll dock ämbetet, genom Progressiva partiets stöd.
  7. ^ Vid valet den 29. oktober 1925 förlorade King sin plats för valkretsen York North; emellertid återvaldes han i ett fyllnadsval i valkretsen Prince Albert den 15 februari 1926.
  8. ^ King förlorade den 11. juni 1945 sitt mandat i valkretsen Prince Albert, man vann den 6. augusti 1945 ett fyllnadsval i Glengarry.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Liste der Premierminister von Kanada, 23 maj 2009.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Commons-logo.svg
Wikimedia Commons har media relaterad till Kanadas premiärministrar.