Forniriska

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Forniriska
Goídelc
Uttal [ˈɡoiðʲelɡ]
Region Irland, Isle of Man, Storbritanniens västkust
Utdött Utvecklades till medeliriska omkring 900-talet
Klassificering keltiskt

 ökeltiskt

  goideliskt
Skriftsystem Latinska alfabetet
Språkkoder
ISO 639-2 sga
ISO 639-3 sga

Forniriska är det namn som ges åt den äldsta form av de goideliska språken som har längre bevarade texter. Den användes från 500-talet till 900-talet, då den hade utvecklats till medeliriska.

Den nutida forskningen om forniriskan är fortfarande starkt influerad av de arbeten som utfördes av ett litet antal experter i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, däribland Rudolf Thurneysen (1857–1940) och Osborn Bergin (1873–1950). Deras böcker ses än i dag som obligatorisk läsning för alla som intresserar sig för forniriska.

Klassificering och grundläggande kännetecken[redigera | redigera wikitext]

En ännu äldre form av iriska kallas primitiv iriska. Fragment av primitiv iriska, främst personnamn, är kända från inskrifter i sten skrivna med oghamalfabetet. Dessa inskrifter härstammar från omkring 300-talet till 500-talet. Primitiv iriska ligger fortfarande mycket nära samkeltiskan, föregångaren till alla keltiska språk.

Forniriska är ursprunget till nyiriska, skotsk gäliska och manx (som talas på Isle of Man). I stort sett är de moderna språkens grammatik och ljudsystem enklare än forniriskans.

Liksom många andra äldre indoeuropeiska språk var forniriskan ytterst rik på böjningar. Särskilt verbsystemet med dess fullständigt dubbla system av oberoende och beroende former samt dess rikedom på suppletivstammar gav en mycket svåröverskådlig mångfald böjningsformer. Men även de flesta andra ordklasserna böjdes rikligt. Den grundläggande satstypen var VSO (predikat (verb)-subjekt-objekt). Särskilt inom lyriken var vissa varianter möjliga, vilka senare övervägande utvecklades till topikaliseringsmedel.

Även i fonologiskt hänseende var forniriskan ett komplext språk. På detta språkstadium (som ett resultat av utvecklingarna i den arkaiska iriskan före 600) visade sig för första gången kännetecken som palatalisering, konsonantmutationer och nya ljud som uppstått genom mutation, synkope och apokope samt förenkling.

Forniriskans ordförråd är övervägande av gäliskt ursprung, men starkt uppblandat med latinska och brittiska ord. Den latinska delen av lexikonet berör ofta begrepp från det kyrkliga området (bendacht < benedictum "välsignelse"; ecl(a)is < ecclesia "kyrka"; o(i)frend < offerendum "mässa", ifernn < infernum "helvete"). Den omständighet att en del av det kyrkliga ordförrådet visar spår från brittiskan respektive brittiskt vulgärlatin visar att åtminstone en del av kristnandet genomfördes av britter. Det är också bekant från hans egna skrifter att Patrick ursprungligen var walesare.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Relativt litet finns bevarat av rent samtida källor. Dessa företräds främst av kortare eller längre glosor i marginalerna eller mellan raderna i religiösa latinska handskrifter, de flesta bevarade i kloster i Schweiz, Tyskland, Frankrike och Italien, sedan de förts dit av tidiga irländska missionärer. Medan många av de äldre handskrifterna på Irland verkar ha blivit utnötta av upprepad och hårdhänt användning utsattes deras motparter på kontinenten mycket mindre för den risken eftersom de sällan användes när de inte längre blev förstådda.[1]

De tidigaste forniriska passusarna kan vara de avskrifter som hittas i Armagh-boken och Cambrai-homilian, som båda tros vara från början av 700-talet. Bland viktiga samlingar glosor på kontinenten från 700-talet och 800-talet finns Würzburg-glosorna (främst) på Pauli brev, Milano-glosorna på en kommentar till Psaltaren och Sankt Gallen-glosorna på Priscianus grammatik. Vidare exempel återfinns i Karlsruhe (Tyskland), Paris (Frankrike), Milano, Florens och Turin (Italien).

Förutom glosorna finns vissa dikter och andra korta texter bevarade, även då mest i marginalen till större texter. Den tidigaste av dessa är Amra Cholm Cille, en lovsång till Columba, grundaren av klostret på Iona, som avled 597. Den korta dikten måste ha skapats kort efter Columbas död, alltså omkring år 600. En handskrift från sent 800-tal från klostret i Reichenau, numera i Sankt Paul im Lavanttal (Österrike), innehåller en besvärjelse och fyra forniriska dikter, däribland dikten Pangur Bán. I den besjunger en munk den förtroliga tvåsamheten mellan honom själv och hans vita katt Pangur Bán. Liber Hymnorum och Stowe-mässboken härrör från ungefär 900 till 1050.

Förutom samtida vittnesbörd har den överväldigande majoriteten av forniriska texter belagts i handskrifter från ett antal senare datum, ungefär från 900-talet till 1500-talet. Exempelvis innehåller handskrifter från den senare medeliriska perioden, såsom Lebor na hUidre och Leinsterboken, texter som tros härröra från skrivna förebilder på forniriska som nu är förlorade och behåller tillräckligt mycket av sin ursprungliga form för att förtjäna att klassificeras som forniriska. Bevarandet av vissa språkliga former som var vanliga under den forniriska perioden kan ge anledning att anta att ett forniriskt original direkt eller indirekt ligger till grund för den överförda texten.

Kopiering av äldre handskrifter var en av huvuduppgifterna i de medeltida klostrens skriptorier. Skrivarna gjorde detta på olika sätt. Delvis skrevs äldre texter av noggrant, delvis redigerades de mer eller mindre, det vill säga de anpassades språkligt och innehållsmässigt till modernt bruk och förmenta fel rättades till. För moderna forskare är det då ofta svårt att rekonstruera den faktiska historien bakom en text, som består av flera "tidsskikt". Sådana texter innehåller ofta en blandning av medeliriska och forniriska passager, i vilka de forniriska delarna likväl gått genom senare redaktörers händer och möjligen förändrats. Det rör sig alltså sällan om "ren" forniriska. Genom rikedomen på sådana texter (iriskan har den mest omfångsrika världsliga textkorpusen i det tidigmedeltida Västeuropa) kan man dock säga jämförelsevis mycket om forniriskans grammatik, fonologi och ordförråd. Dessutom har uppenbart vissa genrer, framför allt rättstexter, förändrats mycket mindre än andra. På grund av många rättstexters rätt höga ålder (däribland samlingen Senchus Már från ungefär 600-talet) bildar de därför, trots att de oftast upptecknats först senare, en väsentlig källa till studiet av forniriskan (och det tidiga iriska samhället).

Fonologi[redigera | redigera wikitext]

Konsonanter[redigera | redigera wikitext]

Forniriskans konsonantuppsättning visas i tabellen nedan. /N/, /Nʲ/, /L/, /Lʲ/, /R/, /Rʲ/ representerar fortissonoranter vars exakta artikulation är okänd, men som troligen var längre, mer spända och allmänt kraftigare artikulerade än sina lenis-motsvarigheter /n/, /nʲ/, /l/, /lʲ/, /r/, /rʲ/. Liksom nyiriskan uppvisar forniriskan kontraster mellan velariserade och palataliserade konsonanter.

  Labial Dental Alveolar Velar Glottal
Nasal velariserad m N  n ŋ  
palataliserad Nʲ  nʲ ŋʲ  
Klusil velariserad p  b t  d k  ɡ  
palataliserad pʲ  bʲ tʲ  dʲ kʲ  ɡʲ  
Frikativ velariserad f  v θ  ð s x  ɣ h
palataliserad fʲ  vʲ θʲ  ðʲ xʲ  ɣʲ
Nasalerad
frikativa
velariserad        
palataliserad ṽʲ        
Approximant velariserad   R  r    
palataliserad   Rʲ  rʲ    
Lateral velariserad   L  l    
palataliserad   Lʲ  lʲ    

Vissa detaljer av forniriskans fonetik är okända. /sʲ/ kan ha uttalats [ɕ] eller [ʃ], som i nyiriska. /hʲ/ kan ha varit samma ljud som/h/ och/eller /xʲ/. /Nʲ/ och /Lʲ/ kan ha uttalats [ɲ] respektive [ʎ]. Skillnaden mellan /R(ʲ)/ och /r(ʲ)/ kan ha varit att de förra var tremulanter och de senare flappar.

Vokaler[redigera | redigera wikitext]

Forniriskans uppsättning monoftonger är:

  Kort Lång
Slutna i u
Centrala e o
Öppna a

Fördelningen av korta vokaler i obetonade stavelser är lite komplicerad. Alla korta vokaler kan förekomma i obetonade öppna slutstavelser (en öppen stavelse är en stavelse utan slutkonsonant), efter både breda och smala konsonanter. De främre vokalerna /e/ och /i/ stavas ofta ae och ai efter breda konsonanter, vilket kan tyda på ett tillbakadraget uttal här, kanske någonting i stil med [ɘ] och [ɨ]. Alla tio möjligheter visas i de följande exemplen:

Forniriska Uttal Svenska Noter
marba /ˈmarva/ döda 1

sg. konj.

léicea /ˈLʲeːɡʲa/ lämna 1

sg. konj.

marbae /ˈmarve/ eller /ˈmarvɘ/ döda 2

sg. konj.

léice /ˈLʲeːɡʲe/ lämna 2

sg. konj.

marbai /ˈmarvi/ eller /ˈmarvɨ/ döda 2

sg. indikativ

léici /ˈlʲeːɡʲi/ lämna 2

sg. indik.

súlo /ˈsuːlo/ öga gen.
doirseo /ˈdoRʲsʲo/ dörr gen.
marbu /ˈmarvu/ döda 1

sg. indik.

léiciu /ˈLʲeːɡʲu/ lämna 1

sg. indik.

I obetonade slutna stavelser (det vill säga de som har slutar med en konsonant) kan en kort vokals kvalitet nästan fullständigt förutsägas av om de omgivande konsonanterna är breda eller smala. Mellan två breda konsonanter är vokalen/a/, som i dígal /ˈdʲiːɣal/ "hämnd" (nom.). Mellan en smal och en bred konsonant är vokalen /e/, som i dliged /ˈdʲlʲiɣʲeð/ "lag" (nom./ack.). Före en smal konsonant är vokalen /i/, som i dígail /ˈdʲiːɣilʲ/ "hämnd" (ack./dat.), och dligid /ˈdʲlʲiɣʲiðʲ/ "lag" (gen.). De huvudsakliga undantagen till detta mönster är att /u/ ofta förekommer när följande stavelse innehöll ett *ū i protokeltiskan (till exempel dligud /ˈdʲlʲiɣuð/ "lag" (dat.) < PC *dligedū), och att /o/ eller /u/ ofta förekommer efter en bred labial (till exempel lebor /ˈLʲevor/ "bok", domun /ˈdoṽun/ "värld").

Forniriskans uppsättning diftonger visas i denna tabell:

Långa (bimoraiska) Korta (monomoraiska)
ai ia ui   au ĭu ău
oi ua iu eu ou ĕu  

Fonologisk historia[redigera | redigera wikitext]

Följande är en sammanfattning av de ljudförändringar som enligt Alexander Macbain gav (skrivna) forniriska former från protokeltiska.[2] (Ordningen är inte kronologisk.)

  • Intervokaliska konsonanter genomgår lenition: *s försvinner, klusiler blir frikativor (endast utskrivet för ph th ch), *l *n *r blir slappa (ej utskrivet).
  • Geminerade konsonanter motstår lenition och blir enkla.
  • *φ försvinner, med ersättningsförlängning av föregående vokal.
  • *j försvinner i alla ställningar, med försmalning av föregående konsonant, förutom att den före en tappad slutvokal överlever som e.
  • *kʷ *gʷ förlorar sin labialisering (och ger c g).
  • Initialt *w blir f. Intervokaliskt *w försvinner med vokalfärgning. *w försvinner efter *t *s och ibland *d (alltid när den är initial), och blir b efter en tonande koronal konsonant.
  • *t *d försvinner före *b *s som blir p s. *d försvinner i *ndw > nb.
  • *ld och *ll kan båda avspeglas som antingen ld eller ll, och liknande för *nd och *nn. *ln ger ll.
  • Medialt *s assimileras till en följande sonorant.
  • Medialt *st ger s.
  • *zg ger dg.
  • *rs ger rr.
  • *x försvinner före *s (och kvarstår före *t, skrivet ch).
  • Mediala *tr *br *dr ger tha(i)r ba(i)r da(i)r.
  • Det första elementet i de mediala klustren *nt *nk *φm, eller vilket medialt kluster som helst som bildas av *φ *t *k *b *d *g plus *l *n *r förutom *tr *br *dr, försvinner med ersättningsförlängning av föregående vokal. Ersättningsförlängda vokaler utvecklas som ursprungliga långa vokaler (nedan). Sådana kluster efter *s förlorar fortfarande sin första komponent men orsakar ingen förlängning.
  • Konsonanter före *e *i *j, förutom *k i *nk, blir smala. Om konsonanten inte är initial anges detta med ett föregående i i stavningen (om inte den föregående vokalen redan är i eller í).
  • ī, och *ē från ersättningsförlängning, ger båda antingen é eller í. På samma sätt sker med *ū och *ō. De motsvarande korta vokalerna kan också bytas ut före en konsonant plus valfritt *j och en bakre vokal.
  • *e *i före konsonant plus *(j)u kan dessutom ge iu. *ō *ū före velar plus *(j)u kan dessutom ge úa.
  • Icke-finalt är reflexerna av *ei é ía, av *ai och *oi áe ái óe ói, av *eu och *ou úa, av *au áu ó.
  • *iwo ger eller ía, *ewo ger ; *eiwi ger é, *eiwo ger ía, *awi ger á eller ó, *awo ger ó, *owi ger úa.
  • *e *i kan ge eu respektive iu efter *wl.

Ortografi[redigera | redigera wikitext]

Liksom de flesta medeltida språk har forniriskan ingen fixerad stavning, så följande påstående ska ses som generaliseringar. Enskilda handskrifter kan variera kraftigt från dessa tumregler.

Det forniriska alfabetet består av följande arton latinska bokstäver:

a, b, c, d, e, f, g, h, i, l, m, n, o, p, r, s, t, u

Dessutom används akut accent och punkt som diakritiska tecken på vissa bokstäver:

  • Akut accent anger lång vokal. Följande är långa vokaler: á, é, í, ó, ú.
  • Punkt över bokstaven anger lenition av f och s: uttalas ej, uttalas /h/
  • Punkt används ibland även över m och n utan förändring i uttalet, när dessa bokstäver används för att ange nasalsering: , .

Ett antal digrafer används också:

Bokstaven i placeras efter en vokal för att ange att följande konsonant är smal: ai, ei, oi, ui; ái, éi, ói, úi
Bokstaven h placeras efter c, t, p för att ange frikativa: ch, th, ph
Diftongerna skrivs också med digrafer: áe/, ía, , áu, óe/, úa, éu, óu, iu, au, eu

I ord-initial ställning, där ingen konsonantmutation har tillämpats, har konsonanterna följande ljudvärden: de är breda före bakre vokaler (a, o, u) och smala före främre vokaler (e, i):

Konsonant När ingen initial konsonantmutation har skett i ord-initial ställning före a, o, u När ingen initial konsonantmutation har skett i ord-initial ställning före e, i
b /b/ /bʲ/
c /k/ /kʲ/
d /d/ /dʲ/
f /f/ /fʲ/
g /ɡ/ /ɡʲ/
h Se diskussion nedan
l /L/ /Lʲ/
m /m/ /mʲ/
n /N/ /Nʲ/
p /p/ /pʲ/
r /R/ /Rʲ/
s /s/ /ʃ/
t /t/ /tʲ/

Forniriskan har både ljudet /h/ och bokstaven h, men det finns inget konsekvent förhållande mellan dem. Ord som inleds med vokal skrivs ibland med ett outtalat h, särskilt om de är mycket korta (prepositionen i "i" skrevs ibland hi) eller om de behöver betonas (namnet Irland, Ériu, skrevs ibland Hériu). Å andra sidan skrivs ord som börjar med ljudet /h/ vanligen utan bokstaven h, till exempel a ór /a hoːr/ "hennes guld". Om ljudet och stavning sammanfaller är det av en tillfällighet, som ní hed /Nʲiː heð/ "det är inte".

Efter vokal eller l, n, eller r kan bokstäverna c, p, t stå för antingen tonande eller tonlösa klusiler. De kan också dubbeltecknas med endera ljudvärde:

Forniriska Uttal Svenska
mac eller macc /mak/ son
bec eller becc /bʲeɡ/ liten
op eller opp /ob/ vägra
brat eller bratt /brat/ mantel
brot eller brott /brod/ pikstav
derc /dʲerk/ hål
derc /dʲerɡ/ röd
daltae /daLte/ fosterbarn
celtae /kʲeLde/ som gömmer
anta /aNta/ av återstående
antae /aNde/ som återstår

Efter vokal står bokstäverna b, d, g för frikativorna /v, ð, ɣ/ eller deras smala motsvarigheter:

forniriska Uttal Svenska
dub /duv/ svart
mod /moð/ arbete
mug /muɣ/ slav
claideb /klaðʲev/ svärd
claidib /klaðʲivʲ/ svärd (pl.)

Efter m är b en klusil, men efter d, l och r är det en frikativa:

forniriska uttal svenska
imb /imʲbʲ/ smör
odb /oðv/ kvist
delb /dʲelv/ bild
marb /marv/ död

Efter n och r är d en klusil

forniriska uttal svenska
bind /bʲiNʲdʲ/ melodisk
cerd /kʲeRd/ "konst"

Efter n, l och r är g vanligtvis en klusil, men det är en frikativa i några ord:

forniriska uttal svenska
long /Loŋɡ/ skepp
delg eller delc /dʲelɡ/ törne
argat eller arggat /arɡad/ silver
ingen /inʲɣʲen/ dotter
bairgen /barʲɣʲen/ limpa bröd

Efter vokaler är m vanligen en frikativa, men ibland en (nasal) klusil, i vilket fall den också ofta dubbeltecknas:

forniriska uttal svenska
dám /daːṽ/ sällskap
lom eller lomm /Lom/ kal

Digraferna ch, ph, th förekommer inte i ordinitial ställning utom under lenition, men överallt där de förekommer uttalas de /x/, /f/, /θ/.

forniriska uttal svenska
ech /ex/ häst
oíph /oif/ skönhet
áth /aːθ/ vadställe

Bokstäverna l, n och r dubbeltecknas när de anger de spända sonoranterna, och skrivs enkla när de anger de slappa sonoranterna. (Men de spända sonoranterna skrivs vanligen enkelt i ordinitial ställning.)

forniriska uttal svenska
corr /koR/ trana
cor /kor/ sättande
coll /koL/ hassel
col /kol/ synd
sonn /soN/ stake
son /son/ ljud

Syntax[redigera | redigera wikitext]

Forniriska följer den typiska VSO- (verb-subjekt-objekt-)strukturen som delas av de flesta ökeltiska språk (fastän andra ordföljder är möjliga, särskilt under Bergins lag). Verben böjs i de flesta former som är typiska för indoeuropeiska språk, det vill säga tempusen presens, imperfekt, futurum och preteritum, modusen indikativ, konjunktiv, konditionalis och imperativ och diateserna aktivum och passivum. Den enda verbform som saknas i forniriskan är infinitiv. Denna täcktes, liksom i de nutida gäliska språken, av ett verbalsubstantiv. Personliga pronomen som används som direkta objekt prefigeras till det verb som de hör till (efter andra prefix, och beskrivs därför ofta som infix). Prepositioner har samma ställning som i latinet, inklusive att kunna fungera som verbprefix.

Morfologi[redigera | redigera wikitext]

Substantiv och adjektiv[redigera | redigera wikitext]

I allmänhet ställs adjektiv efter sitt substantiv. Båda ordklasserna indelas liksom i andra indoeuropeiska språk i olika klasser, som beror på ordstammens stamvokal respektive den konsonantiska bildningen av kasusen. Bland substantiven finns tretton klasser (stammar på -o-, -ā-, -io-, -iā-, -i-, -ī-, -u-, diftong, guttural, dental, nasal, -r och -s), bland adjektiven endast 5 klasser (stammar på -o-/-ā-, -io/-iā-, -i-, -u-, konsonant – den sista sammanfattas på grund av för få exempel). Deklinationsmönstret är avhängigt dessa klasser. Thurneysen hade fjorton substantivklasser, definierade av stammens morfologiska märkning, sju vokalstammar och sju konsonantstammar (inklusive en klass med oregelbundna och oböjliga substantiv).

Forniriskan hade tre genus, maskulinum, femininum och neutrum, tre numerus, singular, dualis och plural, varav dualis endast är belagd i begränsad omfattning med något distinkta former, fastän den nästan alltid föregås av räkneordet , "två", fem kasus (nominativ, vokativ, ackusativ, genitiv och dativ). Kasus och numerus är ärvda från indoeuropeiskan. Dativ förekommer dock knappast som självständigt kasus, utan används oftast tillsammans med bestämda prepositioner. Den fullständiga uppsättningen kasus är endast synlig i nominalfrasen, där artikeln orsakar mutation av substantivet, och där de följande adjektivens initialljud ändras beroende på den underliggande kasusändelsen. Följaktligen skiljer sig nominativen in fer bec "den lille mannen", från ackusativen in bfer mbec, men ibland är sådana mutationer inte utskrivna. I det följande står H för lenition, N för ellips av åtföljande adjektiv och h för prefigering av h på följande vokalinitiala adjektiv.

De ändelser som ärvts från urindoeuropeiskan framstår i forniriskan endast delvis som egentliga ändelser. Genom synkope och apokope i arkaisk iriska har de nedärvda ändelserna oftast gått förlorade, men de yttrar sig fortfarande i utljudets kvalitet.

Feminina ā-stammar Singular Dualis Plural
Nominativ/Vokativ túath H túaith H túatha
Ackusativ túaith N
Genitiv túaithe (h) túath N
Dativ túaith H túathaib
Maskulina o-stammar Singular Dualis Plural
Nominativ fer fir H
Vokativ fir H fer firu h
Ackusativ fer N firu h
Genitiv fir H fer N
Dativ fiur H feraib

fer /f´er/, "man", mask. -o-stam, < protokelt. *u̯iros. jmf. lat. vir. Av detta exempel kan utläsas att de ursprungliga suffixen som *-i i genitiv, som i språk som latin ännu är lätt igenkännliga, i forniriskan delvis har bevarats endast som reflexer (stamvokalens kvalitet, utljudets palatalitet). Även ändelsen -(a)ib i dativ plural är en motsvarande förkortning av *-ibis (kanske *-ibis > *-ibih > *-ivih > *-ivi > -iv´). Ungefär som i latinet dyker den relevanta konsonanten upp bara i några kasus i konsonantstammarnas böjning:

Exempel: tene /t´en´e/, "eld", mask. dentalstam. Uppgifterna om uttal bygger på slutledningar genom språk- och språkstadiejämförelser.

Maskulina dentalstammar Singular Plural Dualis
Nominativ tene
/t´en´e/
tenid
/t´en´ið´/
dá thenid, dá thene
/daː θ´en´ið´/, /daː θ´en´e/
Vokativ
Ackusativ tenid N
/t´en´ið´/
teintea
/t´en´t´a/
dá thenid, dá thene
/daː θ´en´ið´/, /daː θ´en´e/
Genitiv tened
/t´en´eð/
tened N
/t´en´eð/
dá thened
/daː θ´en´eð/
Dativ tenid
/t´en´ið/, tein /t´en´/
teintib
/t´en´t´iv´/
dib teintib
/d´iv´ t´en´t´iv´/

Verb[redigera | redigera wikitext]

Verb står initialt i satsen (de föregås endast av några partiklar, som bildar ett "verbkomplex", och mycket få adverb). De flesta verb har, förutom de tempus, diateser och modus som nämns ovan, två uppsättningar former: En sammansatt form och en absolut form. Den sammansatta formen består normalt av ett eller fler preverb (partiklar, av vilka några ursprungligen är prepositioner: jämför a-, e-, in-, etc. i latinska verb), följd av en verbstam, som kan antingen suffigeras för tempus, person, modus och aspekt, eller där dessa kan visas med vokalförändringar i stammen (till exempel as·beir presens "säger", as·rubart preteritum "sade", as·béra futurum "kommer att säga"). Personliga pronomen som direkta objekt placeras som infix mellan preverbet och verbstammen. Före denna centrala "verbfras" placeras olika andra partiklar som modifierar verbets betydelse (inklusive negation) eller anger vissa speciella satsstrukturer. Den absoluta formen används när inga infix är nödvändiga, och andra nödvändiga element anges i en annan del av meningen. I övergripande mening är verbstrukturen agglutinerande. Ett enda verb kan stå som en hel mening i forniriskan i vilket fall emfatiska partiklar som -sa och -se fogas till slutet av verbet.

Verbet bildar den mest komplexa delen av forniriskans grammatik. Historiskt sett har många forniriska verb uppstått ur komplicerade bildningar av en stam och flera förstavelser (upp till 6 efter varandra). Dessutom härskade i den arkaiska iriskan – och enligt de flesta forskares mening även i forniriskan – en mycket stark betoning på första stavelsen. I arkaisk iriska ledde detta till att ord med minst tre stavelser genom synkope och apokope blev starkt förkortade. I forniriskan var betoningen på första stavelsen möjligtvis inte längre riktigt så starkt accentuerad, men fortfarande tillräckligt stark, för att låta "krympa" verb som för negations- eller frågesyften hade en framförställd partikel. Exempelvis blev

  • ad.cí /aðˈk´iː/ ("han/hon/den/det ser") > ni.accai /n´i ˈakai/ eller ni.aicci /n´i ˈak´i/ ("han/hon/den/det ser inte")
  • do.beir /doˈber´/ ("han/hon/den/det ger") > ni.tabair /n´i ˈtaver´/ ("han/hon/den/det ger inte").

I det andra exemplet används på grund av betoningsförändringen (och den därför nödvändiga starkare artikulatoriska kraften för den första stamstavelsen) i stället för det svagt artikulerade do- en form av det ursprungliga preverbet to- (här som ta-). Detta mönster av "absoluta" och "avhängiga" (vid sammansatta verb – som ovan, med förstavelse – "deuterotoniska" och "prototoniska") former går igenom hela det forniriska verbsystemet. Många nyiriska verb härstammar från de prototoniska formerna, så till exempel tabhair från forniriska (ni.)tabair.

Till detta kommer ett högt antal suppletivstammar.

Objektspronomen infigeras oftast i forniriskan:

  • do.beir /doˈber´/ ("han/hon/den/det ger") > dom.beir /domˈver´/ ("han/hon/den/det ger mig"), dot.beir /dodˈver´/ ("han/hon/den/det ger dig"), da.beir /daˈver´/ ("han/hon/den/det ger honom"), da.beir /daˈber´/ ("han/hon/den/det ger henne") och så vidare.

Vid enkla verb utan förstavelse prefigeras för infigeringssyften den betydelselösa förstavelsen no- och den avhängiga verbformen används:

  • berid /ˈb´er´ið´/ ("han/hon/den/det bär") > nom.beir /nomˈver´/ ("han/hon/den/det bär mig"), not.beir /nodˈver´/ ("han/hon/den/det bär dig"), na.beir /naˈver´/ ("han/hon/den/det bär honom"), na.beir /naˈber´/ ("han/hon/den/det bär henne") usw.

Forniriskan uppvisar ännu många av de böjningsformer för verb som ärvts från urindoeuropeiskan. Alla verbformer bildas syntetiskt, det vill säga formerna innehåller själva genom suffix eller ljudförändring information om person, numerus, tempus, modus och diates. Endast i tempusböjning spelar även prefix (ro- i dåtidstempus) en roll. Flertalet tempus, flera modus och tre diateser (aktivum, passivum, deponens) finns dock inte fullt belagda för varje enskilt verb och användes möjligtvis inte heller fullständigt.

Övriga ordklasser[redigera | redigera wikitext]

Alla övriga ordklasser som är vanliga i indoeuropeiska språk finns belagda, artiklar, pronomen, prepositioner, räkneord, partiklar, adverb, konjunktioner och interjektioner.

Motsvarande de tre genusen finns tre artiklar, som ställs framför substantivet och är fullständigt böjda. I vissa kasus sammanfaller de dock (nominativ singular: mask. in, int; fem. ind, in, int; neutr. a). Delvis skiljer sig dock även till synes identiska artiklar genom närvaro eller frånvaro av konsonantmutation på det följande substantivet. Demonstrativa pronomen ställs däremot efter substantivet i tillägg till artikeln.

Då övervägande syntetiska verbformer används, som redan innehåller information om person, förekommer personliga pronomen relativt sällan. De kan dock användas som betonad form, och i detta fall i flera emfasstadier: (betonat "jag", "mig") > messe (starkt betonat "jag", "mig"). I det äldre språket suffigeras objektspronomen (1. pl. sg. ack. då -um: berthum /b´erθum/ "han/hon/den/det bär mig"). Senare blev de infigerade (se ovan, "Verb"), där tre olika klasser infigerade personliga pronomen används beroende på framförstående preposition/partikel.

De flesta prepositionerna är enkla och styr antingen dativ (a "från", di "av", do "till", re "före") eller ackusativ (cen "utan", eter "mellan", la "med"), i några fall båda beroende på betydelse (till exempel läge/riktning). Liksom är vanligt i ökeltiska språk smälter de samman med personliga pronomen till så kallade konjugerade prepositioner:

  • i "i", indium "i mig", indiut "i dig", and "i honom", "däri", indi "i henne", indiunn "i oss", indib "i er", indib "i dem".

Med tidens lopp kom dessutom sammansatta prepositioner (från preposition och substantiv) starkare i bruk. Dessa styr då oftast genitiv.

Av räkneorden böjs endast "två", trí "tre" och cethir "fyra", då uppdelat efter genus. Då styr olika böjningsformer lenition respektive nasalering av det räknade ordet. Räkneorden cóic "fem" och "sex" styr likaså lenition, i genitiv nasalerar de (utan speciell böjningsform). Räkneorden secht "sju", ocht "åtta" och noí "nio" nasalerar det räknade ordet.

Långsiktig betydelse[redigera | redigera wikitext]

Under hela medeltiden bestod nära ekonomiska och kulturella kontakter mellan Irland och grannländerna, framför allt de övriga Brittiska öarna, men även med Bretagne. Genom att delar av Dál Riata expanderade till sydvästra Skottland och irer bosatte sig på Isle of Man (exakt när är omstritt, men troligen mellan 400-talet och 600-talet) kom forniriskan att användas i koloniseringsområdena. Även med Wales fanns det täta förbindelser, men iriskan kunde i längden inte hålla sig kvar där. I norra och västra Skottland samt på Isle of Man slog iriskan varaktigt igenom och utvecklade sig (möjligen från ungefär 900-talet till 1100-talet) självständigt. En bromsande faktor för skiljaktiga utvecklingar var framför allt inflytandet från vandrande diktare (filid), som utförde sitt arbete både på Irland och i Skottland och bidrog till en vittgående och länge ihållande standardisering av åtminstone skriftspråket i båda områdena. En splittrande faktor var däremot det språkliga inflytandet från vikingarna, som var vida större i Skottland och på Isle of Man. Resultatet av den bestående koloniseringen av skandinaver (som inte skedde i denna omfattning på Irland) bestod å ena sidan av ett betydande antal lånord samt ortnamn, å andra sidan i förenkling av de grammatiska strukturerna i den skotska gäliskan och manx.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Old Irish
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Altirische Sprache

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Thurneysen, A Grammar of Old Irish, s. 4.
  2. ^ Sidorna x-xxxi i An etymological dictionary of the Gaelic language av Alexander Macbain, första utgåvan 1896.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]