Kontokort

Kontokort är ett betalningsmedel som fungerar på de inköpsställen som accepterar kortet som betalningsmedel. Kontokort indelas i bankkort (på engelska debit card) som är direkt kopplade till innehavarens konto, betalkort, som låter innehavaren betala mot månatlig faktura, samt kreditkort, som är betalkort med kontokredit. De vanligaste betalkorten är sedan tidigare bensinkort och företagskort. I tillägg finns en del förbetalda kort, även om dessa inte alltid anses som tillhörande produktslaget kontokort.

Kontokort har oftast innehavarens namn och kortnummer präglat på kortet. Det finns dock idag kort där namnet inte finns på kortbrickan, vilket är vanligt för de förbetalda korten. För kortutgivare (banker etc.) som är anslutna till VISA eller MasterCard finns strikta formkrav hur kortet skall se ut och vad för information ett kort skall innehålla. Dessa formkrav finns reglerade inom regler och direktiv utarbetade av VISA och MasterCard och är till för att underlätta global acceptans av korten.

Historia

Kort som betalningsmedel uppstod i USA på 1950-talet. Det första kortet anses vara Diners Club, skapat av Frank McNamara 1956. I Sverige kom tidigt Köpkort och senare Eurocard att dominera marknaden under 1960-talet. Kontokortet liknar i sin modell checken, men har genom sin utbyggda infrastruktur och den garanterade betalningen till säljföretaget, kommit att slå ut checken helt i Norden. I andra länder, som exempelvis USA är checken fortfarande ett vanligt betalningsmedel. Den första uttagsautomaten kom 1967. I samband med att de svenska sparbankerna under 1970-talet började erbjuda mer automatiserade tjänster, kom Minuten, som kunderna kunde komma åt med hjälp av ett plastkort (Minuten-kort). Affärsbankerna svarade med att starta ett eget samarbete, under namnet Bankomat. Varumärket Bankomat registrerades 1968.

Kortet - bankomatkortet - var i sin ursprungliga mening just ett bankkort - ett kort för att komma åt sina banktjänster. För köp i butik fanns vid denna tid främst Köpkort, men genom att kombinera kortens funktioner - ta ut pengar från sitt lönekonto och betala för varorna i butiken - kom bankkorten att bli vad de är idag - debetkort.

Kortköp

Kortköp är ett köp som görs antingen i butik eller på Internet då kunden istället för pengar som betalningsmedel använder ett kontokort. Normalt kontrolleras kortet via datakommunikation med banken (s.k auktorisation). Om banken ger klartecken och säljföretaget gör de kontroller som den inlösenbanken kräver, är säljföretaget garantarad att få betalt. Reglerna för kontroller varierar mellan hur säljföretaget tar emot kort, till exempel om det sker vid en bemannad kassa, i en bensinpump, en parkeringsautomat eller en självutcheckning i butik.

För att slutföra köpet, måste kortinnehavaren/kunden godkänna att kontot debiteras. Detta gör kunden genom att antingen slå in sin PIN-kod (PIN-köp) eller, om kortutgivaren tillåter det, skriva under ett kvitto (signaturköp). Vid signaturköp, har de svenska bankerna kommit överens om att om kortet är utgivet av en svensk bank, måste kunden visa upp en legitimationshandling om köpet överstiger 200 kronor. För kort utgivna av utländska kortutgivare ställs normalt inte motsvarande krav, även om många säljföretag har samma rutin för dessa. Ett inlösenavtal kan dock vara utformat så att säljstället ska kontrollera legitimation även på lägre belopp.

När säljföretaget har stängt, tömmer man terminalen och för över de genomförda transaktionerna (kortköpen) till den kortinlösande banken, för att få ersättning för köpen. Därefter kan den kortinlösande banken skicka vidare köpinformationen till kortinnehavarens bank, så att kunden debiteras. Debitering kan ske genom uttag på konto (bankkort) eller genom att samla köpen på en faktura (betalkort och kreditkort).

Säkerhet

Sedan 2009-01-01 är butiker eller säljare som underlåtit att byta ut sin kortterminal mot en som kan använda den inbyggda enchipsdatorn på plastkortet ekonomiskt ansvariga om något bedrägeri inträffar. Detsamma gäller för integrerade kortterminaler efter 2010-01-01.

Kortterminaler eller uttagsautomater som använder magnetremsa öppnar för möjligheten att denna blir kopierad. Om samtidigt den fyrsiffriga PIN-koden videofilmas eller på annat sätt blir reproducerad, kan uttag ske från innehavarens konto utan någon som helst kontroll.

För kortterminaler som använder den inbyggda enchipsdatorn blir det extremt svårt för andra att reproducera plastkortet. Dock kan en "Mannen-i-mitten-attack" genomföras där en fejkad kortterminal sänder iväg den fyrsiffriga koden och ger tillgång till enchipsdatorn på kortet, och genomför andra transaktioner än den kunden avsett. Chip ger dock rimlig säkerhet för den tänkta applikationen med vardagliga betalningar för konsumenter. Men detta visar också på att säkerheten är beroende av den fysiska apparaten där koder slås in och visuell återkoppling ges.

För säkerhet på en hög nivå krävs att användaren har egen knappsats, skärm och dator som krypterar och autentiserar alla ingående noder i transaktionen. Internetbanker kan delvis ses som ett sådant system om det inte vore för svagheter i operativsystem, webbläsare, brandvägg, ofullständigt skydd av domänautentisering (som SSL använder), och svag kryptering av den trådlösa länken via HSDPA (3G).

Avgifter

Det var tidigare inte ovanligt att kiosker och mindre butiker tog ut en avgift vid kortköp. Detta beror på att vid varje kortköp måste säljföretaget betala en avgift till banken som löser in (betalar ut ersättning) för kortköpet och att dessa butiker därmed anser sig ha svårt att lägga ut den kostnaden på andra varor.

Avgiften som säljföretaget betalar varierar med korttyp enligt ovan och förhandlas mellan butiken och den inlösande banken. Säljföretagets rätt att ta ut en extraavgift bestäms av avtalet mellan butiken och den inlösande banken. Fram till 2006 fanns regler intagna i avtalen mellan säljföretaget och den inlösande banken om så kallat prisdiskrimineringsförbud, d.v.s. en regel om att inte ta ut en högre avgift på kortbetalning än betalning med andra betalningsmedel (såsom kontanter eller check). Efter lobbying från säljföretagssidan har MasterCard tagit bort den här regeln, medan Visa har den kvar.

Några som motsätter sig extraavgifter är Sveriges Konsumentråd. De tycker att det är fel då branschen samtidigt uppmanar konsumenterna att använda kort och att den årsavgift som kontokortsanvändarna betalar borde räcka. Sven Estwall, dåvarande Nordenchef för Visa Europe, menade i ett uttalande 2007 att det minskade flödet av kontanter är något som gynnar både säljföretagen och konsumenterna och det ökar dessutom säkerheten för oss alla.

Svensk Handel tar däremot säljföretagens parti och menar att de inte kan sälja ett tuggummi för tre kronor och gå med förlust om kunden betalar med kort.

Den 1 augusti 2010 infördes en lag som innebär förbud för säljföretaget att debitera konsumenter för kortavgifter när betalkort används. Däremot kvarstår rätten för inlösenföretagen att ta ut en avgift av säljföretaget. Detta har inneburit att vissa handlare inte accepterar kort som betalningsmedel för mindre köpbelopp.

Att säljföretag inte accepterar kortköp för mindre belopp beror till stor del på de kostnader de själva måste betala. Det kan till exempel kosta 400 SEK/månad + 0,75 SEK/transaktion för hyra av själva kortterminalen. Sedan tillkommer kreditkortsföretagens avgifter på 4 SEK + 2% av beloppet. Samt bankens avgifter.

Uttagskort

Det har funnits uttagskort i stor omfattning innan konto- och betalkort helt tagit över marknaden. Handelsbanken slutade med uttagskorten i oktober 2006. SEB slutade bevilja uttagskort vid årsskiftet 2009. Swedbanks uttagskort upphörde helt i juni 2009. Några fördelar med dessa uttagskort, som visserligen var begränsade till uttagsautomater, var att systemet som helhet var relativt motståndskraftigt mot bedrägerier samt att de var gratis för kunden. En del banker som till exempel Swedbank har hänvisat till EU samt SEPA arbetet som skäl till att korten ej längre kan tillåtas vilket är felaktigt och belagt med vite på 400 000 SEK från konsumentverket.

Källor och vidare läsning

• Johnsson, Peter (2004). Bankkort och andra kort för gränslösa betalningar. Industrilitteratur. ISBN 91-7548-687-3 

• Björkholm, Bengt & Johnsson, Peter (1994). Betalning med kontokort. Wahlström & Widstrand. ISBN 91-46-16458-8