Lobbying

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Lobbying, lobbyism, lobby eller lobbning (från engelska: lobby) innebär politiskt påtryckningsarbete, det vill säga att professionella företrädare för intressegrupper och särintressen i organiserad form framför sina åsikter till politiska makthavare. Lobbyister kan exempelvis vara anställda som PR-konsulter eller ombudsmän.

Lobbyism förekommer sedan länge i stor omfattning i USA, men även inom EU. Här är lobbyism det etablerade sättet för kapitalstarka intresseorganisationer att kommunicera med politiska beslutsinstanser. Som ett resultat av detta är även lobbyverksamheten noggrant reglerad. Det finns dock de som hävdar att endast hälften av lobbyorganisationerna i USA är registrerade och att regleringen är tandlös (se till exempel SOU 1998:146). I EU ser reglerna något annorlunda ut; vissa länder har lagstiftning medan andra inte har det. I EU som organisation ser det också olika ut; vissa institutioner som Europeiska kommissionen har regler, andra som Europeiska unionens domstolen har det inte.

Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige har lobbning traditionellt varit begränsad, men har blivit vanligare i takt med att banden mellan de politiska partierna och olika intresseorganisationer blivit svagare. Exempel på sådana traditionella band som försvagats på senare år är exempelvis de mellan LO och socialdemokraterna, mellan Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och Centerpartiet samt mellan näringslivet och Moderata samlingspartiet.

Sverige använder traditionellt ett omfattande remissförfarande. Detta innebar att etablerade intresseorganisationer ofta automatiskt blir tillfrågade och därmed inte har samma självklara behov att på egen hand bedriva lobbning. Samtidigt innebär det att organisationer som inte har status som remissinstans har svårare att framföra sin åsikt, de måste själva bevaka framlagda förslag och har svårare att tas på allvar.[källa behövs] Remissförfarandet var och är också ganska långsamt vilket i en tid med snabbare politiskt beslutstempo skapar ett behov hos politiska partier att använda alternativa kanaler som lobbning.[källa behövs] Däremot är det inte den organiserade politiken, med remissförfaranden och långa beslutsvägar genom utredningar som skapat behov av mer lobbning, utan ett i grunden förändrat samhälle där politiken idag i grunden fungerar annorlunda än tidigare.

Att bevaka remissförfaranden är inte det enda sättet som en lobbyist arbetar på. En vanlig metod för att föra fram förslag staten inte tagit på allvar är att lobbyisten själv gör en utredning, liknande den som staten skulle ha gjort. Det är vanligt att kommuner och landsting gör sådana utredningar även om sådant som är statens ansvar. Ett annat viktigt sätt att påverka är att få press och media att ta upp ämnen. Lobbyisten kan skriva färdiga tidningsartiklar så att det blir lättare för tidningarna att ta upp ämnet. Detta används både när man vill föra fram förslag och när man vill stoppa dem.

Ur demokratisk synvinkel har lobbning både positiva och negativa sidor: det brukar påstås att den som har större finansiella resurser har en fördel, samtidigt som lobbning är öppet för alla som är villiga att satsa på det. Det finns inga vetenskapliga belägg för att pengar köper beslut, även om den som har finansiella resurser både kan lobba på bred front och med olika metoder. Det svenska systemet med remissrundor och intresseorganisationer knutna till partier innebär att de organisationer som står utanför systemet har begränsad möjlighet att påverka.

Lobbyister har kritiserats för att ha hemlig agenda. Att de vill ha ensidiga fördelar för sina uppdragsgivare och samtidigt försöker dölja det. Att säga att "just vi vill ha det bättre och vi struntar i andra" brukar inte fungera som lobbyargument, utan de får hitta på andra argument, t ex visa på exempel där de är missgynnade, eller hur samhället kan förbättras på ett sätt som gynnar denna grupp.

Lobbyingen som genomfördes på Svenskt Näringslivs uppdrag[1] av Prime före valet 2010 orsakade stor debatt december 2010 om lobbying i Sverige.[2] Detta efter Aftonbladets avslöjande om Primes försök till intern påverkan av Socialdemokraterna. Det kom att kallas för Primegate.[3] Den ledde sedan till en debatt om källskydd i Sverige för avslöjande om lobbying.[4][5][6]

Exempel på svenska företag som hjälper andra företag och organisationer i lobbying är Burson-Marsteller, Prime PR, JKL, Gullers Grupp, EEB, Kreab och Westander.

Språkliga aspekter[redigera | redigera wikitext]

I svenska språket finns ordet lobby som politiskt begrepp belagt redan 1965.[7] Formen lobbying är idag vanligare i svenskspråkig facklitteratur än lobbyism, lobbyist, lobbyarbete och lobba.[8] De försvenskade formerna lobbning och lobbare är mycket ovanliga i litteraturen, och lär först ha använts i finlandssvenskan[källa behövs]. Myndigheter och språkvårdande myndigheter rekommenderar det svenska ordet påtryckning,[9] eller möjligen försvenskade former som lobbning,[10] framför den "onödiga" anglicismen lobbying.

Verbformen för att bedriva lobbning är "lobba" (att argumentera för och driva sin linje). Sammansättningar med substantiv-efterledet "-lobbyn", exempelvis "vapenlobbyn" (i USA), "gaylobbyn" eller "den judiska lobbyn" används i allmänhet på ett negativt sätt, för att uttrycka att man anser att dessa grupper har ett för stort inflytande över den förda politiken.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källhänvisningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Aftonbladet: Fyra miljoner för kampanjhjälp från ex-sossar
  2. ^ Folkbladets Widar Anderssons ledarartikel 2010.12.18
  3. ^ Primegate
  4. ^ Makthavare.se, 2010/12/22: Andnors medarbetare läckan bakom Primegate
  5. ^ Åsa Linderborg, Aftonbladet, 16 januari 2011: Primegate och känslan att sätta på sin fiendes hustru
  6. ^ Martin Ahlquist, ansvarig utgivare på Fokus, 18 januari 2011: Läckan och Primegate
  7. ^ Johnson. 1999
  8. ^ Enligt sökning inom citattecken på http://books.google.com och http://scholar.google.com, genomförd 2012-02-02.
  9. ^ Språkrådet: Onödiga engelska ord
  10. ^ EU-språkliga tips, Regeringskansliet.
  • SOU 1998:146 "Lobbning" och SOU 2000:1 "En uthållig demokrati".