Legitimationshandling

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet legitimation leder hit. För legitimation som yrkesbehörighet, se Yrkeslegitimation.

En legitimationshandling, ofta kallad identitetskort eller id-kort, är ett vederhäftigt, mindre dokument som förbinder ett fotografi med en identitet, så man kan matcha en fysisk person med till exempel uppgifter i ett dataregister hos bland annat banker och myndigheter. Som identitetsbegrepp (det som kopplar ihop kortet med dataregister eller ett dokument) används till exempel en individs namn, personnummer, namnteckning samt i vissa fall även kön och medborgarskap.

I en del länder måste alla i landet kunna visa upp legitimationshandling för polisen när de begär det. I andra länder är det inte formellt krav på det för inhemska personer, men legitimationshandling behövs oftast ändå för vissa tjänster.

I de flesta länder i världen gäller att utlänningar måste ha pass med sig hela tiden. Om de är bosatta i landet kan de vanligtvis få ett identitetskort (som de kan ha istället för pass) utfärdat där.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Legitim från mitten 1400-talet, lagenligt född/avlad, från mellanfranska legitimer och direkt från medeltida latinska legitimatus av legitimare göra laglig, förklarar sig vara laglig, från latin legitimus laglig ursprungligen fastställt i lag, i linje med lagstiftningen, från lex (genitiv legis). Överfört med innebörden äkta, genuin, verklig, dokumenterat från 1550-talet. Relaterat ord laglig.[1]

Länder i Europeiska unionen[redigera | redigera wikitext]

I EU-länderna gäller att nationella identitetskort från valfritt EU-land, som anger medborgarskap i det landet, är giltiga som identitetshandling så att pass inte behövs[2]. Alla medlemsstater utom Danmark, Irland och Storbritannien utfärdar nationella identitetskort.[3][4]

Belgien, Bulgarien, Cypern, Frankrike, Grekland, Nederländerna, Italien, Kroatien, Lettland, Luxemburg, Polen, Portugal, Rumänien, Spanien, Tjeckien, Slovakien, Slovenien, Ungern[redigera | redigera wikitext]

Framsidan av ett belgiskt nationellt id-kort

I dessa EU-länder är det lag på att ha och kunna visa upp legitimation för polisen, som kan begära det vid behov (vanligen reglerat i lag vilka situationer det gäller, t.ex. brottsmisstanke). Staten eller kommunen (varierar) utfärdar nationella id-kort till alla medborgare, och de gäller för resa till alla EU-länder.[5] Eftersom medborgare i dessa länder är vana vid att ha med sig sitt nationella id-kort kan de resa inom EU utan bekymmer om pass. Det kan gå bra inom respektive land att ha körkort, pass med mera istället, något som varierar lite.

Danmark[redigera | redigera wikitext]

I Danmark accepteras ofta sjukförsäkringskort ("sygesikringsbevis") eller bankernas kontokort Dankort som legitimation. Ingen av dem har fotografi (Dankort hade det tills 2004 och längre tillbaka fanns bankidkort). I en del fall krävs fotolegitimation, och då finns pass och körkort, eller numera ett kommunalt utfärdat id-kort ("billedlegitimationskort")[6], att tillgå. Billedlegitimationskort gäller inte som EU-resedokument och användes mest av unga utan körkort. Det finns inte dansk lag på att man ska ha fotolegitimation, så det behövs normalt inte hos myndigheter. Däremot kan företag kräva det, till exempel hos banker, när man betalar lite större belopp med kontokort[7], eller som åldersbevis.

Estland, Litauen, Tyskland[redigera | redigera wikitext]

Tyskt id-kort

I Estland, Litauen och Tyskland är det obligatoriskt att ha ett statligt nationellt id-kort för alla medborgare, men inte krav på att alltid ha med sig det. Staten utfärdar nationella id-kort till alla medborgare, och de gäller för resa till alla länder inom Europeiska unionen. Utländska personer behöver ha pass eller nationella id-kort med sig. I Tyskland är körkort inte formellt giltig legitimationshandling, särskilt inte äldre typer, eftersom det inte byts ut, utan man har samma dokument hela livet om det inte måste förnyas av något skäl. Detta kommer att ändras så att tyska körkort som dokument gäller högst 15 år och blir giltig legitimationshandling.

Finland[redigera | redigera wikitext]

De officiella legitimationshandlingarna som ges ut i Finland är pass och identitetskort. Båda utfärdas av polisen.

Identitetskort beviljat från och med den 1 mars 1999 gäller som resehandling inom hela Europeiska unionen.[8] Polisen utfärdar också identitetskort för utlänningar.[9] Det gäller inte som resehandling;[8] sådana måste utfärdas i medborgarskapslandet. Man kan också använda finskt pass,[förtydliga] och för det mesta körkort, som identitetshandling.

Storbritannien och Irland[redigera | redigera wikitext]

I Storbritannien och Republiken Irland finns formellt inga krav på att ha legitimation. Körkort (som i Storbritannien har fotografi sedan 1998) och pass brukar användas som legitimation i de fall det krävs. Det finns enklare id-kort (Storbritannien: "Proof of Age Standards Scheme/PASS"; Irland:"National Age Card")[10]. Dessa är inte fullt giltiga som id-kort i banker med mera, och de används mest av unga utan körkort, som behöver dem för ålderskontroll.

Däremot infördes i Storbritannien 2008 obligatoriska id-kort för vissa kategorier av utländska medborgare (dessa måste sedan förr ha med sig pass om de inte har godkända id-kort).[11]

Under 2009-2011 fanns nationella id-kort för brittiska medborgare,[12] inklusive ett dataregister över allas adresser, foton, fingeravtryck och annat,[13] något som vållade debatt. Detta system avskaffades 2011 och dataregistret förstördes och alla redan utgivna kort ogiltigförklarades.[14][15]

Det finns en egen passkontrollfri union mellan Storbritannien, Kanalöarna och Irland (den gemensamma resezonen), som innebär att det inte är systematiska identitetskontroller mellan länderna. Medborgare i dessa områden behöver ändå pass eller godkänd fotolegitimation vid resa över gränsen. Övriga medborgare behöver pass eller EU:s nationella id-kort. Vid den irländska landgränsen är det mycket sporadiska kontroller, men betydligt oftare vid flygresor och båtresor.

Sverige[redigera | redigera wikitext]

För personer som är bosatta i Sverige finns ingen skyldighet att inneha legitimation (men bilförare måste dock ha med körkort[16]). Det är alltså inte straffbart att vara utan det, men man kan förvägras tjänster – även hos myndigheter. De flesta vuxna personer behöver i praktiken kunna legitimera sig i olika sammanhang, och använder då sitt körkort, identitetskort eller pass. Utländska pass och id-kort gäller oftast inte, särskilt inte hos bankerna, som kräver legitimation med svenskt personnummer på, det som ofta benämns ”fullgod legitimationshandling”. De som inte har svensk legitimationshandling kan ansöka hos skatteverket eller passpolisen (för svenska medborgare).

Österrike[redigera | redigera wikitext]

Österrikiskt id-kort

I Österrike finns det ett statligt nationellt id-kort, men det är inte obligatoriskt. Många har inget sådant kort då körkort eller pass godtas som legitimationshandling.

Andra länder i Europa[redigera | redigera wikitext]

Albanien, Bosnien-Hercegovina, Makedonien, Montenegro, Serbien[redigera | redigera wikitext]

I Albanien, Bosnien-Hercegovina, Makedonien, Montenegro och Serbien är det lag på att ha och kunna visa upp en legitimation för polisen, som kan begära det när som helst. Staten eller kommunen (varierar) utfärdar nationella id-kort till alla medborgare (över en viss ålder). Korten kan i flera fall användas vid resor mellan dessa länder. Utlänningar som inte är bosatta i landet måste normalt ha pass med sig hela tiden.

Island[redigera | redigera wikitext]

I Island finns statliga identitetskort ("Nafnskírteini") som dock inte anger medborgarskap, så de gäller inte för resor utanför Norden. De är inte obligatoriska och många använder körkort eller pass som legitimation.

Norge[redigera | redigera wikitext]

I Norge finns inga nationella statliga identitetskort och formellt enligt lag är det inget krav på att ha ett. Det finns andra id-kort, till exempel utfärdade av banker. Ofta har man ett kombinerat bank- och id-kort med fotografi tryckt på själva bankkortets baksida. Sådana kort behövs för banktjänster och i en del andra situationer. Även norskt körkort och norskt pass kan användas. Staten planerar att 2015[17] införa ett nationellt statligt identitetskort, för att tillåta passfria resor till Schengenländer, då de nuvarande id-korten endast är giltiga vid resor till övriga Norden.

Ryssland[redigera | redigera wikitext]

I Ryssland finns en obligatorisk identitetshandling som ofta kallas inrikespass, och är ett litet häfte som liknar pass till utseendet. Det innehåller personuppgifter inklusive registrerad adress. Man behöver tillstånd (propiska) för att få bosätta sig i en viss ort och detta tillstånd stämplas i inrikespasset. Till vissa orter (”stängda städer”) behövs särskilt tillstånd även för ryssar att besöka, något som kan kallas inrikesvisum. Inrikespass är den identitetshandling som efterfrågas av myndigheter, banker, flygplatser med mera.

Schweiz[redigera | redigera wikitext]

I Schweiz finns en nationell identitetshandling som kallas identitetskort (Identitätskarte/carte d’identité). Kortet är inte obligatoriskt att ha, och det gäller som resedokument i EES (Europeiska unionen, Island, Liechtenstein och Norge). Systemet liknar det i Tyskland och Österrike. Utlänningar boende i Schweiz kan få ett annat kort, ett utlänningsintyg (Ausländerausweise/livret pour étrangers).

Ukraina[redigera | redigera wikitext]

Ukrainskt inrikespass. (Utrikespass ser ungefär likadant ut men har också engelsk text på framsidan)

I Ukraina finns en obligatorisk identitetshandling som ofta kallas inrikespass, och är ett litet häfte som liknar pass till utseendet, enligt sovjetisk praxis. Det innehåller personuppgifter inklusive registrerad adress, äktenskap, barn och annat. Inrikespass är den identitetshandling som efterfrågas av myndigheter, banker, flygplatser med mera. Det gäller för resa till Ryssland och Vitryssland.

Vitryssland[redigera | redigera wikitext]

I Vitryssland är det vanliga passet obligatorisk identitetshandling. Det är en sammanslagning av internationellt pass och inrikespass och innehåller en del extra sidor för inrikes myndigheters bruk.

Andra länder[redigera | redigera wikitext]

Australiskt körkort
Kinesiskt identitetskort

Australien och Nya Zeeland[redigera | redigera wikitext]

I Australien och Nya Zeeland gäller att det inte finns officiella nationella id-kort. Ofta behövs id-kort, till exempel för bankärenden och ålderskontroll, dock vanligen inte för kortköp. Då används körkort, pass eller vid ålderskontroll ett enklare ”åldersbevis”.

Centralamerika[redigera | redigera wikitext]

I Costa Rica, El Salvador och Panama är det lag på att ha och kunna visa upp en nationellt id-kort för polisen, som kan begära det när som helst.[18]

I Mexiko finns en nationell identitetshandling i form av ett grönt kort, som kallas CURP (Clave Única de Registro de Población). Man behöver inte alltid ha det med sig, men det behövs för många olika tjänster.

Egypten, Irak, Israel, Turkiet[redigera | redigera wikitext]

Alla i Egypten, Irak, Israel och Turkiet (över viss ålder) behöver ha ett nationellt identitetskort med sig. Turkiets och Egyptens nationella identitetskort anger religion vilket orsakat protester.

Gambia, Zimbabwe[redigera | redigera wikitext]

Alla över 18 (Gambia) eller 16 (Zimbabwe) ska ha ett nationellt identitetskort med sig.

Kanada och USA[redigera | redigera wikitext]

I Kanada och USA finns bara en typ av nationellt identitetskort, de som kan ersätta pass vid gränsen mellan länderna, men få har skaffat sådana. I praktiken används körkort (som utfärdas av delstaterna) som legitimationshandling i många sammanhang, såsom när man köper alkohol och tobak, öppnar bankkonto och går ombord på flygplan. Personer utan körkort kan ansöka om identitetskort med motsvarande funktion från samma delstatsmyndighet som utfärdar körkort.[19] I ett antal av USA:s delstater är identitetskort obligatoriskt att ha med sig. Polisen får fritt fråga efter det. I fem delstater (Arizona, Indiana, Louisiana, Nevada, and Ohio) kan polisen rakt av arrestera personer utan kort. I 14 ytterligare stater får polisen utan vidare fråga om id-kort och vad man sysslar med, men att inte ha det är inte i sig nog för arrestering eller böter.[20]

Kina[redigera | redigera wikitext]

I Folkrepubliken Kina måste alla bära med sig ett statligt identitetskort. Likadant är det i Hongkong, där man har speciella kort, som inte gäller för resa till övriga Kina dit pass behövs.

Indien, Bangladesh[redigera | redigera wikitext]

Ett nationellt id-kort har introducerats i Indien och i Bangladesh. Det är inte formellt lagkrav att ha det, men det underlättar. I Bangladesh är det nödvändigt för vissa tjänster, såsom i banker, skaffa körkort, pass med mera.

Indonesien, Malaysia, Pakistan, Thailand, Vietnam[redigera | redigera wikitext]

Alla över en viss ålder i dessa länder måste alltid ha med sig ett nationellt identitetskort.

Iran[redigera | redigera wikitext]

Alla i Iran över 15 behöver för vissa tjänster, såsom hos banker och myndigheter, ha ett nationellt identitetskort .

Japan[redigera | redigera wikitext]

Japan har inga nationella identitetskort. Vid behov används körkort, pass och vissa andra handlingar som legitimation.

Sydafrika[redigera | redigera wikitext]

Alla vuxna bosatta i Sydafrika behöver en nationell identitetshandling, som består av ett häfte som ser ut som ett pass. Man behöver inte alltid ha det med sig, men det behövs för många olika tjänster.

Sydamerika[redigera | redigera wikitext]

I Argentina, Bolivia, Brasilien, Chile, Colombia, Peru och Uruguay är det lag på att ha och kunna visa upp en nationellt id-kort för polisen (eller eventuellt annan id-handling), som kan begära det när som helst.[18] I Argentina finns också en handling som liknar pass till utseendet och där man noterar fingeravtryck, militärtjänst, adress med mera. Det eller id-kortet behövs som id-handling.

Korten kan i flera fall användas vid resor mellan sydamerikanska länder.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Svensk Standard SS 614314:2004 Identifieringskort – Certifierade identitetskort av typ ID-1

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Etymonline, uppslagsord legitimate
  2. ^ Undantag: Svenska nationella identitetskort gäller inte i Sverige vid utresa till EU-länder utom Schengenzonen
  3. ^ ”Offentligt register över äkta identitets- och resehandlingar online (PRADO)”. Europeiska unionens råd. http://prado.consilium.europa.eu/SV/searchbyissuingcountry.html#. Läst 2012-01-16. 
  4. ^ ”De enda resedokument som godtas på Ryanairs flygningar är:”. Ryanair. http://www.ryanair.com/se/resevillkor. Läst 2012-06-12. 
  5. ^ Även till Sverige för bulgarer och rumäner trots att de länderna inte är med i Schengensamarbetet, men Sverige accepterar utländska nationella id-kort i sin yttre Schengengränskontroll (Utlänningsförordning (2006:97) 2 kap. 17 §) men inte det svenska.
  6. ^ Googla på billedlegitimationskort
  7. ^ Betalingsbetingelser i butik
  8. ^ [a b] ”Identitetskort som resedokument”. Polisen (Finland). http://www.poliisi.fi/poliisi/home.nsf/pages/790F690E48BF6E92C2256BE6002B5193. Läst 2 april 2010. 
  9. ^ ”Utfärdande av identitetskort för utlänning”. Polisen (Finland). http://www.poliisi.fi/poliisi/home.nsf/pages/E8FD7FA391F9DB15C2256BE6002A3568. Läst 2 april 2010. 
  10. ^ Googla på begreppen
  11. ^ ”Identity cards for foreign nationals” (på engelska). UK Border Agency. Arkiverad från originalet den 17 februari 2009. https://web.archive.org/web/20090217104040/http://ukba.homeoffice.gov.uk/managingborders/idcardsforforeignnationals. Läst 2 april 2010. 
  12. ^ ”Identity cards” (på engelska). Identity and Passport Service. http://webarchive.nationalarchives.gov.uk/20110109112359/http://ips.gov.uk/cps/rde/xchg/ips_live/hs.xsl/53.htm. Läst 2 april 2010. 
  13. ^ ”How the data will be used” (på engelska). Home Office. Arkiverad från originalet den 17 januari 2010. https://web.archive.org/web/20100117174334/http://www.homeoffice.gov.uk/passports-and-immigration/id-cards/how-the-data-will-be-used/index.html. Läst 2 april 2010. 
  14. ^ ”Identity cards consigned to history by the Coalition Government” (på engelska). Identity and Passport Service. 21 december 2010. http://webarchive.nationalarchives.gov.uk/20110109112359/http://ips.gov.uk/cps/rde/xchg/ips_live/hs.xsl/1972.htm. Läst 2 juli 2011. 
  15. ^ ”National Identity Register destroyed” (på engelska). Identity and Passport Service. 10 februari 2011. http://www.homeoffice.gov.uk/agencies-public-bodies/ips/press-releases/nir-destroyed. Läst 2 juli 2011. 
  16. ^ Körkortslag (1998:488) 3.kap 15§
  17. ^ Lover nasjonalt ID-kort i 2015
  18. ^ [a b] Hämtat från engelska och spanska Wikipedia. Källor för dessa länder finns i första hand i spanska Wikipedia.
  19. ^ Översättning ur artikeln Identity document (avsnitten Canada och United States) på engelska Wikipedia av den 13 maj 2010.
  20. ^ When can police ask for ID? (Flex your rights)