Krukmakeri

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
En krukmakare drejar, centrerar och gör botten i en lerklös på en elektrisk drejskiva.
En krukmakare drejar med en fotdriven drejskiva.

Krukmakeri är tillverkning av krukor och andra föremål av lera, samt den verkstad som detta görs på lera.[1] En person som arbetar med krukmakeri kallas för krukmakare. Krukmakaren drejar krukor, fat och andra föremål på en drejskiva.

Efter torkning bränns leran och bildar ett nytt material: keramik, efter grekiskan keramos, som betyder bränd lera. Keramik kan bland annat delas in i lergods och stengods, där den huvudsakliga skillnaden är temperaturen. Lergods bränns vid runt 1 000°C och stengods vid runt 1 250°C. Traditionellt arbetade krukmakaren med lergods, leran bröts i närheten av krukmakeriet och produktionen var till största del bruksgods.

Metoder[redigera | redigera wikitext]

Den äldsta och mest ursprungliga metoden att tillverka krukor är att göra långa smala lerkorvar, som läggs på varv på varv, där varje ny lerkorv trycks fast vid den tidigare, ofta kallad ringtekniken. Ringtekniken har brukats på de äldsta fynd av keramik man funnit, och används fortfarande idag, bland annat av shipibo i Peru.[1] Flera olika tekniker för att trycka fast lervarven finns.

Drejskivan uppfanns redan i det antika Egypten omkring 3 000 f.Kr. Den spred sig dock ganska långsamt, för den är inte nödvändig för småskalig lerkärlstillverkning. Till Norden och Sverige kom drejskivan först under tidig medeltid. På andra håll i världen, bland annat Afrika, har metoden använts in i modern tid.[källa behövs] I Amerika förekom inte heller drejning före Européernas ankomst.[1]

En drejskiva består av två runda skivor, monterade på en lodrät axel. Krukmakaren roterar den undre skivan med foten, som sätter den övre skivan i rörelse där sedan leran bearbetas. Det finns även drejskivor som drivs av till exempel elmotorer och vattenhjul.

Bränning[redigera | redigera wikitext]

Det finns även en rad olika tekniker för bränning och efterbearbetning av lerkärlen. Glasering är en av de vanligare efterbehandlingarna för modernare lerkärl. Glasyr i egentlig mening, genom att upphetta sand till extremt höga temperaturer kunde man även tidigare få sandkornen i leran att förglasas och därmed skapa en sorts glasyr. De framställdes första gången i Kina under 600-talet. Araberna lyckades oberoende av den kinesiska tekniken att utveckla glasyren omkring år 1000. Under tidig medeltid spred den sig till övriga delar av Europa.

Keramik som är obränd har bland annat använts till lagringskärl, såsom för säd och liknande aror. Bränd keramik har istället använts till bland annat vattenbehållare och kokkärl.[1]

Antikens Grekland[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Det antika Greklands keramik

Antikens greker blev tidigt mästare på att tillverka bruksföremål i keramik. De tillverkade många typer av speciella vaser; amforan användes för att lagra och transportera olja, kratern användes för att blanda vin, kryddor och vatten, lekyten var formad som en flaska och användes för offergåvor.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från en annan språkversion av Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] krukmakeri i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst den 2011-08-12.

Se även[redigera | redigera wikitext]