Kulturminneslagen

Äldre skylt för kulturminne. De flesta skyddade kulturminnen är inte uppskyltade.

Kulturminneslagen, Lag (1988:950, ändrad 2000:265) om kulturminnen m.m. är den centrala lagen för kulturmiljövården i Sverige.

Lagen inleds: "Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter skall visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön."

Utöver denna inledande portalparagraf innehåller lagen detaljerade bestämmelser om bland annat fasta fornlämningar, fornfynd, byggnadsminnen, kyrkliga kulturminnen, vissa kulturföremål samt ortnamn. Den myndighet som har det övergripande ansvaret är Riksantikvarieämbetet . Länsstyrelserna ansvarar för tillsynen på länsnivå.

Bestämmelser

Om till exempel lösa fornfynd säger lagen att om de hittas i anslutning till en fast fornlämning så tillfaller de staten. Om de däremot påträffas på annat ställe, eller under andra omständigheter, så tillfaller fyndet upphittaren. Man måste dock erbjuda staten att lösa in föremålet om det är av guld, silver, koppar eller brons, eller om man har hittat flera föremål på samma ställe och man därför tror att de lagts ner tillsammans, så kallat depåfynd.

Lagen innehåller också bestämmelser om god ortnamnssed, det vill säga att ortnamnen inte får ändras utan starka skäl. I kulturminneslagen står också att inga metallsökare får användas i Sverige, förutom av Försvarsmakten och av dem som yrkesmässigt söker efter fornfynd.

Vid ett planerat byggnadsprojekt, till exempel ett vägbygge, i ett sannolikt fornminnesområde skall arbetet i god tid anmälas till länsstyrelsen, som beordrar en arkeologisk undersökning, en så kallad exploateringsundersökning.

Om en fornlämning påträffas under ett pågående arbete skall arbetet avbrytas och fyndet anmälas till länsstyrelsen. Kulturminneslagen gäller även skeppsvrak som är mer än 100 år gamla.

Böter eller fängelse i upp till 6 månader kan utdömas till den som skadar, förstör, låter bli att rapportera eller för bort fornlämningar.

Fasta fornlämningar

Fasta fornlämningar är lämningar efter människors verksamhet under forna tider, som har tillkommit genom äldre tiders bruk och som är varaktigt övergivna. Lämningarna finns kvar på ursprunglig plats och är i stor utsträckning jordfasta. Hit hör till exempel boplatser från förhistorisk tid, gravar, borglämningar, ruiner av kloster, kyrkor och slott, stenar och bergytor med inskrifter och bilder (runstenar, hällristningar) med mera.

Fornfynd

Till fornfynd (ibland även kallade lösa fornminnen eller lösfynd) räknas alla de föremål, som finns i jorden, i gravar eller på annat sätt nedlagda, bortkastade eller förlorade, vidare äldre kyrkoinventarier och profanföremål. Från stenåldern finns fornfynd av sten , horn, ben, trä, lera, bärnsten med mera, samt mot slutet av stenåldern även föremål av koppar och guld. Även tygrester, färgstoffer, livsmedelsrester och dylikt har hittats. Under bronsåldern och järnåldern tillkommer ytterligare fornfynd tillverkade av olika metaller och metallegeringar, till exempel tenn, brons, silver, bly och järn. På grund av att dessa lämningar är yngre så återfinns även mer förgängligt material från denna tid.

Äldre skeppsvrak

Skeppsvrak räknas också som fornminnen om de är minst 100 år gamla. De kan vara såväl fynd i sjö och hav som fynd i marken.

Fornlämningsområde

Till varje fast fornlämning hör ett så stort fornlämningsområde som krävs för lämningens bevarande. Det betyder att länsstyrelsen kan freda ett område, i direkt anslutning till en fast fornlämning, som inte i sig är en fornlämning, för att skydda en lämning. Det kan till exempel röra sig om att ta till en buffert vid vägbyggen eller liknade, så att inte erodering av vägslänter sekundärt förstör fornlämningen då vägen är byggd.

Se även

• Ortnamnsvård
• Kulturmärkning i Sverige

Externa länkar

• Riksantikvarieämbetet om Kulturminneslagen
• Kulturminneslagen