Lilla istiden

Den lilla istiden var en period med betydande nedkylning av klimatet cirka 1300–1900. Tre särskilt kalla perioder kan urskiljas: mitten av 1300-talet, cirka 1570–1710 och cirka 1790–1880. Varmare intervaller inföll mellan dessa kalla perioder. Global sett kan det kallaste århundradet under Lilla istiden, 1600-talet, ha varit omkring 1 °C kallare än temperaturen under 1900-talet men i vissa regioner var nedkylningen betydligt större medan den var mindre i andra. I Alaska, Skandinavien och i Alperna var det 2 °C kallare än idag. I Karibiska havet var ytvattnet 2–3 °C kallare under Lilla istiden än det är idag medan skillnaden var mindre i Sargassohavet. Nedkylningen utanför Mauretaniens kust var minst lika stor som den i Karibiska havet.

Den lilla istiden medförde kalla vintrar i många delar av världen, vilket är utförligt dokumenterat i Europa och Nordamerika. Edvard Walter Maunder har visat att detta kan ha ett samband med förekomsten av solfläckar, detta kallas Maunders minimum.

Konsekvenser och händelser till följd av klimatförsämringen:

• Glaciärerna i Alperna växte, speciellt i mitten på 1800-talet. Floden Themsen i England och kanaler och floder i Nederländerna frös ofta till på vintern.
• Den nordiska kolonisationen av Grönland upphörde troligen av denna anledning.
• Karl X Gustav kunde genomföra tåget över Bält år 1658.

Se även

• Fimbulvinter