Lynda Benglis

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Lynda Benglis 1974
Eridanus

Lynda Benglis, född 25 oktober 1941, är en amerikansk feministisk konstnär bland annat känd för sina vaxmålningar och latexskulpturer.

Efter att ha fått en BFA från Newcomb College 1964 flyttade Benglis till New York där hon bor och arbetar idag.[1][2] Benglis verk är en blandning av organiska former som möter nya medier med tydliga influenser från konstnärer som Barnett Newman och Andy Warhol.[3] Hennes tidiga verk innehöll bivax innan hon gick över till stora polyuretanbitar under 70-talet och senare till metaller som guld, zink och aluminium.[3] Hon var mycket ifrågasatt fram till 1980-talet, främst på grund av sitt bruk av tydligt sexuella referenser.[4]

Likt många andra konstnärer vid den här tiden experimenterade Benglis med slungande och droppande målningsmetoder likt Jackson Pollock.[5] Verk som Fallen Painting (1968) talar om för oss att det finns ett feministiskt tillvägagångssätt. För detta verk smorde Benglis rätt igenom galleriets golv med målarfärg för att åberopa "den 'fallna' kvinnans depravation" eller, från ett feministiskt perspektiv, "den falliska mannens lustoffer".[5] Dessa ljusfärgade organiska golvbitar med dess suggestivitet och öppenhet var ämnade åt att störa den mansdominerade minimalismvärlden.[6]

År 1971 började Benglis samarbeta med Robert Morris, och skapade Benglis video Mumble (1972) och Morris Exchange (1973).[4] Benglis producerade ett antal videofilmer under 70-talet i vilka hon undersökte teman som självbild och kvinnoidentitet.[7]

Som andra artister var hon attraherad av ett nytt medium som inte var skadat av manliga artister. Själva strukturen på det nya mediet spelade en viktig roll i att rikta sig mot frågor som kvinnoidentitet i förhållande till konst, popkulturen och de dåvarande dominerande feministiska rörelserna.[4]

Artforum-annonsen[redigera | redigera wikitext]

Benglis kände sig underrepresenterad i den mansdominerade konstnärliga kommuniteten och konfronterades med den "manliga ethos" i en serie tidningsannonser där hon gjorde satir på pin-up girls och Hollywood artister.[6] Benglis valde tidningsannonsernas media därför att det lät henne få fullständig kontroll över bilderna och de behövde inte gå genom kritiska kommentarer.[8] Dessa bildserier slutade med en speciellt kontroversiell sådan i november 1974s Artforum utgåva där Benglis aggressivt posserade med ett stort latex dildo och iklädd bara ett par solglasögon för att göra reklam för hennes nästkommande utställning på Paula Cooper Gallery.[9] En av hennes ursprungliga idéer för annonserna tillsammans med hennes medarbetare Robert Morris var att arbeta tillsammans som dubbel pin-up men märkte så småningom att det var lika bra att använda dubbla dildos då det är både "maskulint och feminint".[6]

Morris publicerade också en annons om sitt verk samma månad i Artforum vilken visade honom själv iklädd full "butch" sadomasokistisk mundering.[10] Hursomhelst är Benglis image nu populärt citerat som ett viktigt exempel inom den nutida konstens genusperformance och har provocerat fram blandade känslor när det först kom fram.[11] Konstnärinnan Barbara Wagner hävdar att Benglis visar att även med att ta till sig phalos som en Freudian symbol för makt omfattar det inte hennes kvinnliga identitet och fördjupar därmed den kvinnliga underlägsenheten.[12] Rosalind Krauss och andra medarbetare från Artforum attackerade Benglis verk i nästkommande månads upplaga av Artforum genom att beskriva annonsen som "exploaterande" and "förråande".[10] Kritikern Cindy Nemser från The Feminist Art Journal diskvalificerade annonsen på samma sätt och hävdade att bilden visade att Benglis hade "så litet förtroende för hennes egen konst att hon måste tillgripa 'kinky cheesecake' för att ställa sig själv på toppen."[13]

Morris annons dock, genererade några kommentarer tillhandahållande bevis för Benglis idé om att manliga konstnärer uppmuntrades att främja sig själva medan kvinnliga konstnärer angreps om de gjorde det.[13]

Senare utställningar[redigera | redigera wikitext]

Lynda Benglis första europeiska retrospektiva utställning öppnades den 4 november 2009 på Irish Museum of Modern Art i Dublin, där den visades fram till den 24 januari. Sedan flyttades den till Consortium i Dijon, Frankrike; Museum of Art at the Rhode Island School of Design i Providence; och New Museum i New York.[14]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Cheim & Read”. Lynda Benglis Artist Page. http://www.cheimread.com/artists/lynda-benglis/?view=bio. Läst October 18, 2011. 
  2. ^ ”New Museum”. Lynda Benglis. http://www.newmuseum.org/exhibitions/432. Läst October 18, 2011. 
  3. ^ [a b] Krane, Susan (Spring-Summer 1992). ”Lynda Benglis: Dual Natures”. Woman's Art Journal (Atlanta : High Museum of Art, 1990.) "3" (1): sid. 54. ISBN 0-939802-63-5. 
  4. ^ [a b c] Joy, C. (2007). ”Benglis, Lynda”. Grove Art Online. Oxford University Press. http://www.groveart.com/shared/views/article.html?section=art.007881. Läst 2007-06-24. 
  5. ^ [a b] Jones, Amelia (1998). Body Art/Performing the Subject. Minneapolis: University of Minnesota Press. sid. 96–97. ISBN 0-8166-2773-8 
  6. ^ [a b c] Taylor, Brandon (2005). Contemporary Art: Art Since 1970. London: Prentice Hall. sid. 29–30. ISBN 0-13-118174-2 
  7. ^ Richmond, Susan. "The Ins and Outs of Female Sensibility: A 1973 Video by Lynda Benglis". Camera Obscura. 23.3 (2008): 80-109.
  8. ^ Cohen, David; Newman, Amy (September 2002). ”Challenging Art: Artforum 1962–1974”. The Art Bulletin "84" (3): sid. 535–538. doi:10.2307/3177317. 
  9. ^ Doss, Erika (2002). ”Feminist Art and Black Art”. Twentieth-Century American Art. Oxford History of Art. Oxford: Oxford University Press. sid. 184. ISBN 0-19-284239-0 
  10. ^ [a b] Chave, Anna C. (2005). ”Minimalism and Biography”. Reclaiming Female Agency: Feminist Art History after Postmodernism. Berkeley, California: University of California Press. sid. 390–91. ISBN 0-520-24252-1 
  11. ^ Richmond, Susan. "[1]" "Sizing Up the Dildo: Lynda Benglis' Artforum Advertisement as a Feminist Icon", n.paradoxa 15 (January 2005): 24-34.
  12. ^ Wagner, Barbara (2005). ”Underneath the Clothes: Transvestites Without Vests”. Genealogies of Identity: Interdisciplinary Readings on Sex and Sexuality. New York: Editions Rodopi BV. sid. 140–42. ISBN 90-420-1758-9 
  13. ^ [a b] Buszek, Maria Elena (2006). ”Our Bodies/Ourselves”. Pin-up Grrrls: Feminism, Sexuality, Popular Culture. Duke University Press. sid. 288–92. ISBN 0-8223-3746-0 
  14. ^ Douglas, Sarah. “My Brilliant Career: Lynda BenglisArt+Auction, November 2009.