Mångfotingar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Mångfotingar
Centipede.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djurriket
Animalia
Stam Leddjur
Arthropoda
Understam Mångfotingar
Myriapoda
Vetenskapligt namn
§ Myriapoda
Auktor Latreille, 1802
Hitta fler artiklar om djur med

Mångfotingar (Myriapoda) är marklevande leddjur med långsträckt kropp och många ben. Antalet benpar varierar från åtta upp till 375 beroende på art. Mycket unga individer kan dock ha färre ben. De hittas främst under stenar och förna på marken. Antalet kända arter uppgår till 15 500, varav 90 lever i Sverige.[1] Den största gruppen bland mångfotingarna är dubbelfotingarna med cirka 11 000 arter.

Mångfotingar kallades tidigare allmänt för tusenfotingar, men detta senare begrepp tappar alltmer terräng.[källa behövs] Det latinska namnet Myriapoda härrör från ordet myriad (10 000), och syftar på de många benen. Den ordstammen är dock missvisande eftersom högsta antal ben uppgår till 750, hos arten Illacme plenipes.

Mångfotingar har två antenner och enkla ögon.

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Gruppen indelas i fyra klasser.

Namn Vetenskapligt namn Beskrivning
Dubbelfotingar Diplopoda Är vanligen mycket hårdhudade arter, som rullar ihop sig i spiralform när de oroas. De lever av multnande växtdelar.
Enkelfotingar Chilopoda Är kvicka predatorer med mjukare hudbeklädnad. De rullar inte ihop sig till spiraler. Mest känd är den bruna stenkryparen (Lithobius forficatus).
Dvärgfotingar Symphyla Är små, vita djur, sällan mer än ett par millimeter långa. De lever bland annat av växtrötter och kan orsaka skador på odlingar.
Fåfotingar Pauropoda Är mycket små, vita eller genomskinliga arter, som inte är fullt så långsträckta som andra mångfotingar. Gruppen är inte speciellt känd, även om ett 100-tal arter är beskrivna.

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

  • Enkelfotingar och Dubbelfotingar kallas i svensk folkmun ofta tusenfotingar.
  • I många utomnordiska språk gäller namnet tusenfoting (eng. "Millipede") bara dubbelfotingarna, medan enkelfotingarna istället kallas hundrafotingar (eng. "Centipede").

Rerferenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Claes Bernes (2011) Biologisk mångfald i Sverige. Monitor 22. Naturvårdsverket. ISBN 978-91-620-1290-8. ISSN 1100-231X.