Muspilli
Dikten Muspilli är ett av de äldsta fornhögtyska språkminnesmärkena. Den nedskrevs på 800‑talet. Dikten är en stavrimad skildring av själens öde efter döden,[1] världens undergång och den yttersta domen. Den finns bevarad i fragment (inledning och avslutning saknas) i klostret Sankt Emmeran i Regensburg.[2]
Den stavrimmade formen är äldre än kristendomens införande i norra europa; forskare har diskuterat i vilken mån diktens formellt kristna innehåll också innehåller återspeglingar av förkristen världsuppfattning och diktning.
Struktur[redigera | redigera wikitext]
Den bevarade delen av Muspilli består av 103 långrader; en långrad är ett par av stavrimmade kortrader.[3] Indelningen i rader finns givetvis inte i det oskickligt skrivna originalet, utan har utförts av utgivare. Innehållet kan sammanfattas sålunda:[3]
| Del I: Den enskilda själens öde | ||
|---|---|---|
| 1–5 | Änglars och djävlars kamp om själen | |
| 6–10 | Om det hotande helvetet | |
| 11–17 | Om den hägrande himmelen | |
| 18–30 | Förmaning och helvetesvarning | |
| Del II: Världsalltets öde och yttersta domen | ||
| 31–36 | Budet om domen | |
| 37–62 | Elie kamp med Antikrist och världsbranden | |
| 37–47 | Enligt de ”världsligt rättskunniga” segrar Elias | |
| 48–62 | Enligt ”gudsmännen” såras Elias och hans blod tänder världsbranden | |
| 63–72 | Varning mot ocker och domares besticklighet | |
| 73–103 | Yttersta domen | |
Raderna 37–62 har urskiljts som en ursprungligen självständig dikt (”Muspilli II”)[4][3] på formella och innehållsliga grunder.[3] Avsnittet skildrar ett envig mellan mytologiserade gestalter och en Ragnaraksliknande världsundergång.
Text‐ och utgivningshistoria[redigera | redigera wikitext]
Dikten återfinns blott i en handskrift. En oskolad hand har skrivit dikten på tomma sidor och i marginalerna i en latinskspråkig handskrift med religiöst innehåll.[5][6] Handskriften har givits som gåva till Karl den stores sonson, Ludvig den tyske.[5][6] Muspilli har lagts till i handskriften i andra hälften av 800‑talet.[6] Hypotesen att Ludvig själv förde pennan har framkastats.[7][8] Början och slutet fattas, kanske på grund av att handskriften bundits om.[6]
I likhet med många andra verk som vi uppfattar som omistligt forntida och medeltida kulturarv (Nibelungenlied, Rökstenen) låg Muspilli obemärkt i århundraden fram till nyare tiders romantiska forntidsintressse. År 1832 utgavs dikten av Johann Andreas Schmeller.[5] Han valde namnet Muspilli efter ett gåtfullt ord i texten, som har motsvarigheter i fornnordisk litteratur – i poetiska eddan och i Snorraeddan – i formen Múspell.[9]
Den utgavs ånyo av Paul Piper i Zeitschrift für deutsche Philologie (band 15 och 70) och 1894 av Gotthold Bötticher,[10] som också översatte texten.
Tolkningar[redigera | redigera wikitext]
Den förste utgivarens titelval betingades uppenbarligen av en romantisk strävan att knyta verket till den germanska forntiden. Äldre forskning såg i diktens skildring av Elie och Antikrists envig och av världsbranden hednisk‑germanska drag besläktade med nordisk mytologi, särskilt kosmologin i den nordiska mytologins huvudkälla Valans spådom.[11] Nutida konsensus är att Muspilli återger kyrkliga föreställningar i germansk framställningsform.[12]
Källor[redigera | redigera wikitext]
- Muspilli i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1913)
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ Wolfgang Mohr, ”Über das Muspilli” i Wolfgang Mohr och Walter Haug, Zweimal Muspilli. Tübingen 1977. Sidan 6.
- ^ Store norske leksikon, Muspilli
- ^ [a b c d] Dieter Kartschoke, Altdeutsche Bibeldichtung. Stuttgart 1975. Sidan 27.
- ^ Wolfgang Mohr, ”Über das Muspilli” i Wolfgang Mohr och Walter Haug, Zweimal Muspilli. Tübingen 1977. Sidan 25.
- ^ [a b c] Wolfgang Mohr, ”Über das Muspilli” i Wolfgang Mohr och Walter Haug, Zweimal Muspilli. Tübingen 1977. Sidan 7.
- ^ [a b c d] Dieter Kartschoke, Altdeutsche Bibeldichtung. Stuttgart 1975. Sidan 24.
- ^ Wolfgang Mohr, ”Über das Muspilli” i Wolfgang Mohr och Walter Haug, Zweimal Muspilli. Tübingen 1977. Sidorna 7–8.
- ^ Gotthold Bötticher, Hildebrandlied und Waltharilied, nebst den ”Zaubersprüchen” und ”Muspilli” als Beigaben. Halle 1894. Sidan 56.
- ^ Wolfgang Mohr, ”Über das Muspilli” i Wolfgang Mohr och Walter Haug, Zweimal Muspilli. Tübingen 1977. Sidan 11.
- ^ Gotthold Bötticher, Hildebrandlied und Waltharilied, nebst den ”Zaubersprüchen” und ”Muspilli” als Beigaben. Halle 1894. [1]
- ^ Helmut de Boor, Geschichte der Deutschen Literatur, Band I: Die deutsche Literatur von Karl dem Grossen bis zum Beginn der höfischen Dichtung 770–1170. München 1979. Sidan 53.
- ^ Dieter Kartschoke, Altdeutsche Bibeldichtung. Stuttgart 1975. Sidan 30.