Nordisk mytologi

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tor på blixtrande humör på färöiskt frimärke.

Nordisk mytologi är läran om de myter som berättades i Norden under förkristen tid, främst då vikingatiden. Den utövade religion, som i förkristen tid omgav dess myter, brukar kallas asatro, men detta är en benämning antagen på 1800-talet. I och med kristnandet av Norden så kom myterna att föra en alltmer tynande tillvaro. Delar av myterna fanns på 1800-talet fortfarande bevarade i den nordiska folktron. De viktigaste källorna till dessa myter är dock den poetiska Eddan och Snorres Edda från 1200-talet, även om Eddornas bild av mytologin kanske inte alltid överensstämmer med hur myterna tidigare traderades.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Den nordiska mytologin liknar till stora delar den germanska mytologin, eftersom de gamla sederna hos nordbor och övriga germanska folk var besläktade. Källorna till myterna hos andra germanska folk är få, varför det är svårt att avgöra hur mycket som är gemensamt, kontinentalgermanskt respektive unikt nordiskt. Det är dock troligt att både kulten, namnen på gudarna och berättelserna om dem varierat högst avsevärt mellan de olika folken både mellan olika regioner och olika tidsperioder.

Den nordiska mytologin utgjorde aldrig ett sammanhängande religiöst system, varför man kan säga att Snorre Sturlasson med sin Edda var den som först försökte att skapa en sammanhängande mytologi. Den förkristna nordiska hedendomen var alltså aldrig någon enhetlig religion i modern bemärkelse utan var snarare en etnisk religion eller naturreligion, som saknade grundare och fastställda lärosatser. Mytologin fungerade troligen som en sorts teoretisk överbyggnad till kulten, som hade mycket lite att göra med tro och mer med handlande, traditioner och värderingar i samband med naturen, vädret, årstiderna och mänsklig verksamhet.

Troligen så har de flesta av de förkristna myterna försvunnit och de som vi känner till ur skriftliga källor utgör troligen bara en liten del av de hedniska myter som en gång berättades i Norden. De flesta uppgifter om den hedniska kulten är därtill från romerska eller kristna lärda, varför de knappast kan ses som förstahandsuppgifter eller rättvisande beskrivningar.

Skriftliga källor[redigera | redigera wikitext]

Från järnåldern finns det även skriftliga källor för germanernas mytologi. De skriftliga källorna är äldre för den mytologi som omfattades av de germaner som levde på kontinenten än för den nordiska mytologin. De äldsta är beskrivningar av romerska författare från de första århundradena före och efter Kristi födelse, framför allt av Tacitus i hans skrift Germania från 98 e.Kr., och inskrifter på votivstenar av germanska soldater i den romerska hären, men uppgifterna är både knapphändiga, och svårtolkade, eftersom de mytiska gestalterna oftast inte benämns med sina germanska namn utan under namnet på det romerska mytiska väsen som författaren ansåg närmast motsvarade dem. Samma olägenheter vidlåder till stor del yngre grekiska eller latinska källor: germanernas omvändelsepredikanters levnadsbeskrivningar, germanska stammars och kungars historia (särskilt av Prokopios, Jordanes, Gregorius av Tours, Paulus Diaconus och Beda), lagar, kyrkomötesbeslut, föreskrifter om kyrkobot (särskilt av Burchard av Worms), doplöften, påvebrev och predikningar. Dessa källor lämnar dock en mängd viktiga uppgifter, särskilt vad folktron beträffar, till vilket uppgifter om senare tiders folktro ansluter sig. Ytterst få och obetydliga är de äldre mytologiska källorna på germanskt språk: Merseburgbesvärjelserna, Nordendorfspännet, anglosaxiska stamtavlor och glossor samt person- och ortnamn hos alla germanska folk, liksom antydningar i hjältesagor.

Den prosaiska Eddan i ett isländskt 1700-talsmanuskrift.

Till den nordiska mytologin är källorna vida rikare än hos andra germanska folk. Förutom källor av samma slag som de flesta hos dessa har de nordiska folken en rik inhemsk litteratur, mestadels på fornisländska. De mest givande mytologiska källskrifterna är de båda skrifterna med namnet Edda, Den poetiska Eddan och Den prosaiska Eddan, men viktiga bidrag kommer också från annan skaldekonst, saga och historia, liksom från de latinska historiska skrifterna av Adam av Bremen, Thietmar av Merseburg, Saxo samt Vita Anskarii ("Ansgars liv") av Rimbert. Även den samiska eller finsk-urgiska mytologin har nordisk-liknande gestalter: Hora-galles (Tor), Väralden olmai (isl. veraldar guð, Frö) och Biegga-galles (vindens gud, stormguden, Njord eller Oden). Inslaget av schamanen Oden, de dödas nåjd, är ett typiskt finsk-ugriskt kännetecken.

Förutom att de isländska källorna närmast utgår från isländsk och i någon mån norsk muntlig tradition tillkommer också att åtskilligt av vad som meddelas skulle kunna ha uppkommit under inverkan av antik mytologi och kristendom. En del av detta gods kanske inte har tillhört folkets tro och sed, utan enbart skaldernas diktning och en del kanske uppkommit genom de kristna författarnas missuppfattning av forntida hedniska föreställningar och uttryck. Emellertid tycks bildframställningar och rester i folktro och folksagor, samt lån av sagomotiv till närboende folkslag, bekräfta att de mytologiska föreställningar som framträder i de båda Eddorna varit bekanta även i Sverige och i Danmark. De nära kontakterna mellan de nordiska folken gör det troligt att många mytiska berättelser var väl spridda, men troligen fanns det även en stor regional och lokal variation.

Folktrons föreställningar om avlidnas själar och naturföreteelsernas andar återfinns i liknande skepnad hos många folk, och att de hos nordbor och övriga germaner varit väsentligen de samma intygas dels av överensstämmande folktro från yngre tid, dels av de gemensamma benämningar för älva, mara, huldra, dvärg och näck. Om de germanska folkens gudatro finns några underrättelser ända från vår tideräknings början, och ett för dessa gemensamt drag är att utom träd, floder och berg vanligen tre, ibland fyra gudar uppges ha dyrkats: Caesar anger solen, Vulcanus (elden) och månen, Tacitus anger Mercurius, Hercules och Mars. I det saxiska doplöftet från 800-talet avsvärjs "Thuner och Woden och Saxnot och alla de onda makter, som är i deras sällskap".

Källor till gudarnas namn[redigera | redigera wikitext]

Tor i samma manuskript.

Eder avlades i Norden vid Frö, Njord och den allsmäktige asen (Tor) samt vid Frö, Fröja och den starke Tor. Straffdom nedkallas av Egil Skallagrimsson år 934 från Oden, landets gud ("landáss"; Tor), Frö och Njord, och i Skírnismál från "Oden, "Ásabragr" (Tor) och Frö". Vid offret hos tronderna900-talet ägnades skålar åt Oden, Njord och Frö, och därnäst dracks Brages (eller möjligen Tors) skål. I Flatöboken nämns Tor, Oden, Fröja och asarna. I Uppsalatemplet stod enligt Adam av Bremen bilder av Wodan, Tor och Fricco, i mitten Tor, som var den mäktigaste. I Håkon Sigurdssons tempel på Lade stod Tor i mitten med Torgerd och Irpa på vardera sidan.

Av den germanska överföringen av de från romarna lånade namnen på veckodagarna framgår vilka germanska gudar åtskilliga av de latinska gudarna motsvarade. Att dies Mercurii översätts med onsdag (eng. Wednesday), visar att Mercurius motsvarar forntyskans Wodan; nordiskans Oden, vars likhet med Mercurius är att båda förde de döda till deras boning. Översättningen av dies Jovis med torsdag (ty. Donnerstag) visar på samma sätt att den romerske himmelsguden Jupiter ansågs motsvara den germanske åskguden Tor, som också återges med Hercules, vilken också var stark och var beväpnad med en klubba, liksom Tor var beväpnad med en hammare. Översättningen av dies Martis med tisdag (eng. Tuesday, fornhögtyska Ziestag), visar att Mars är Tyr, som på fornsvenska hette Ti[1] och även att denne redan i urgermansk tid var en krigsgud. Ett annat binamn till samme gud var förmodligen det fornsaxiska Saxnot, angelsaxiska Saxneat, "guden med svärdet". Eftersom isländska namnet Tyr motsvarar grekiska Zeus anser forskarna att denne gud ursprungligen var himlens gud.[2]

Oden med Hugin och Munin.

Vissa nordgermanska folk dyrkade enligt Tacitus gudinnan Nertus, moder jord, som i Norden motsvaras av guden Njord. Kanske är den av de närboende sveberna dyrkade gudinnan som Tacitus kallar Isis, fruktbarhetsgudinnan, identisk med henne. I uppgifterna om huvudgudarna har säkert övergången av gudinnan Nertus till guden Njord verkat förvirrande och kanske inte heller ägt rum överallt. Det är också osäkert om Frö (herre), Fröja (fru) och Ull (härlighet) i anförda uppgifter brukas som egennamn eller är beteckningar för gudar med andra namn liksom ovan Ásabragr och "landets gud" betecknar Tor. Det förefaller som om vi av dessa uppgifter skulle kunna sluta oss till en urgermansk ursprunglig trefald av huvudgudar: en himmelens gud (äldst Tyr, sedan Tor), en kvinnlig eller manlig jordens, dit också havet hörde, fruktbarhetens gudom (Nertus, Njord, Frö, Fröja) och en underjordens och dödsrikets gud (Wodan; Oden), vilka alla även åkallats som hjälpare i krig liksom i annan fara.

Prokopios uppger på 500-talet att invånarna i Tule dyrkade många gudar och andar i himlen, i luften, på jorden och i havet, samt även några som troddes bo i källor och floder. De offrade åt alla och att Ares (Mars) var deras högste gud, åt vilken de offrade människor. Det ovan anförda uttrycket i det saxiska doplöftet antyder vilka andra gudar som fanns hos saxarna. I den ena Merseburgbesvärjelsen nämns Phol (Balder), Wodan (Oden), Sinhtgunt (omdebatterat, men vissa anser att det är månen), Sunna (solen), Friia (nordiska: Frigg och Fröja) och hennes syster Volla (nordiska: Fulla), och hos langobarderna nämns Wodan och hans gemål Frea (se Friia).

Ortnamn ger ofta vägledning om vilka gudar och gudinnor som dyrkades på en viss plats och sambandet mellan dessa. I nordiska ortnamn ingår följande gudars namn: Tor, Njord, Ull, Frö, Oden, Ti (Tyr) , Frigg, Fröja, med binamnet Härn (isländska "Hörn"), Vrind (isländska Rind), möjligen också Vidar, Balder, Höder och Skade. Av gudomlighetsnamn används gud, as, dis, troligen också van, medan det i personnamnen ingår Tor, Frö, Oden, möjligen också Ti, liksom gud, as, ragn (gudamakt), dis, alv samt benämningar på valkyrior.

Vissa gudars namn används ibland tillsammans. Närliggande orters namn innehåller ofta Njord, Ti och Tor eller Härn (Fröja), Ull och Tor. Även i Eddorna uppträder gudarna ibland i trefald: enligt Völuspa är världen således skapad av Bors söner, som Snorres Edda benämner Oden, Vile och Ve, och människorna får liv av Oden, Höner och Lodur, i Reginsmál är Oden, Höner och Loke ute på vandring. Ibland nämnas två gudar tillsammans: en dansk i England svär vid Thor och Othan, i svenska ortnamn förbinds Frö och Vrind (Rind).

Berättelser[redigera | redigera wikitext]

Ymer diar Audhumbla, målning av Nicolai Abraham Abildgaard

Världens skapelse[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Världens skapelse i nordisk mytologi

Snorres Edda beskriver att världen uppstod i Ginnungagap, ett svalg där hetta och frost smälte samman till jättemannen Ymer och kon Audhumbla. Audhumbla slickar fram mannen Bure ur isen. Bures sonsöner Oden, Vile och Ve dräper Ymer och skapar jord, hav och himmel av hans kropp. Därefter skapar de Ask och Embla, de första människorna, av trä. Solen och månen sätts i regelbunden gång för att hjälpa människorna att räkna tidens gång.

Gudarna och deras värld[redigera | redigera wikitext]

De olika gudasläkterna kallades med ett gemensamt namn för Tivar, eller Bond alternativt Bönd. Regin ("de rådande", se även ) var också ett kollektivt namn på alla gudomliga väsen och varelser.[3]

Asarna och Asgård[redigera | redigera wikitext]

Balders död (1817), målning av Christoffer Wilhelm Eckersberg.
Huvudartiklar: Asar och Asgård

I Asgård bor de flesta asarna, som utgör den främsta gudastammen i den nordiska mytologin. Hit hör Oden, Tor, Balder och de flesta andra av de mer framträdande gudarna i mytologin.

Vanerna[redigera | redigera wikitext]

Huvudartiklar: Vaner och Vanheim

Vanerna är en annan gudastam i den nordiska mytologin. Asarna hade ett stort krig med vanerna, men då detta utdragna krig verkade kunna fortsätta i evighet slöt de fred och utbytte krigsfångar. Det är genom detta utbyte som asarna får vanerna Frej och Freja, samt deras far Njord. Det är vanerna som är kunniga i sejdkonsten, och Freja som lär Oden denna konst.

Alverna[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Alver

Alverna (eller alferna) är ytterligare ett släkte övernaturliga väsen, som kan räknas som den tredje stammen av gudar i mytologin. De beskrivs omväxlande på ett sätt som ömsom kan tolkas som gudomliga jämbördigt med asarna, ömsom som mindre naturandar med lokalt inflytande. I Eddan talas det om ljusalver (ljósálfar) som bor i himlen och är fagrare än solen, och mörkalver (døkkálfar) som bor i jorden och är svartare än beck.

Alverna framträder aldrig enskilda i den nordiska mytologin, är aldrig namngivna och bilden av dem är på det hela taget ytterst splittrad och vag.

Övriga[redigera | redigera wikitext]

Dvärgarna[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Dvärgar (mytologi)

Dvärgarna var också en sorts varelse i nordisk mytologi. Bland dem finns smederna Brokk och Sindre som tillverkat många av gudarnas föremål. Många av dessa föremål som var tillverkade av dvärgarna tillhörde gudarna ty de var gjorda för att gudarna skulle kunna använda dem.

Jättarna[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Jättar

Jättarna bodde i Jotunheim. Där var det kallt och mörkt.

Världens undergång[redigera | redigera wikitext]

Oden, Fenrisulven, Frej och Surt (1905), målning av Emil Doepler.
Huvudartikel: Ragnarök

Gudalivets vändpunkt är Balders död. Världens undergång kallas ragnarök, som förebådas av många tecken. Först kommer en tid av strider och ogärningar, sedan fimbulvintern, tre vintrar utan sommar emellan. Därpå slukar solvargen solen och månvargen månen, jorden skälver, band och bojor brister, Fenrisulven blir lös, Midgårdsormen vrider sig i raseri och går upp på land, så att havet svämmar över och skeppet Nagelfar, som Hel gjort av de dödas naglar, lossnar och styrs av jätten Rym. Himlen rämnar, Muspelheims söner rider ut ur denna med Surt i spetsen och eld efter sig och Bifrost brister då de rider över den. De går fram på slätten Vigrid, som är 100 rastmil (ca 50) mil på varje håll. Dit kommer också Fenrisulven, som gapar med den nedre käften vid jorden och den övre vid himmelen, och vid hans sida går Midgårdsormen, som blåser etter över luft och hav. Dit har också Loke kommit med de döda från Hel och Rym med alla rimtursar. Då blåser Heimdall i Gjallarhornet, Oden rider till Mimers brunn och hämtar råd, Yggdrasil skälver och alla är rädda.

Asar och einhärjar klär sig för strid, Oden rider mot Fenrisulven och vid hans sida Tor mot Midgårdsormen. Frö strider mot Surt och faller, Tyr mot hunden Garm, och de dödar varandra, liksom Heimdall och Loke. Tor dödar Midgårdsormen, men faller efter nio steg död av giftet, Fenrisulven slukar Oden, men dödas av Vidar, som sliter itu hans gap. Slutligen kastar Surt eld över jorden och bränner ner hela världen.

En ny värld[redigera | redigera wikitext]

Gimle i himlen är en sal, där det är bäst att vara. En god dryckessal är också BrimerOkolner. SindreNidafjällen är av rött guld. I dessa salar skall de goda bo efter ragnarök. På Nastränderna är en sal åt norr av ormryggar, och ormarnas huvud blåser etter inåt, så att etterfloder rinner i salen, i vilken edsbrytare och mördare vadar, men värst är i Vergelmer, där Nidhögg plågar de avlidna. Jorden skjuter upp ur havet, grön och fager, åkrarna växer osådda. Vidar och Vale lever och bor på Idavallen. Dit kommer också Tors söner Mode och Magne med hammaren Mjölner samt Balder och Höder från Hel. I Hoddmimesholt gömmer sig Liv och Livtraser undan Surts lågor och lever av morgondagg. Från dem kommer ett nytt människosläkte. Solen har fött en lika fager dotter. Längre fram kan ingen säga världens gång.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Anledningen till att vi (i Norden) talar om nordisk mytologi är framförallt att denna tro var starkast och bestod längst i Norden (särskilt hos svearna i Uppland) och att de flesta spår av de gamla gudarnas kult återfinns här. Därtill kommer att nästan allt vi vet om de mytologiska föreställningar som ligger till grund för denna tro bevarats just i Norden (i synnerhet på Island). I Tyskland och England talar man ibland om ”germansk mytologi” såsom synonymt med nordisk mytologi trots att det är ytterst osäkert att alla de mytologiska berättelser som bevarats i Norden överensstämmer med de som berättades hos andra germanska folk.

Under seklerna som följde kristnandet, innan den kristna undervisningen hunnit etablera den kristna andan, levde dessutom skaldekonsten fortfarande vid hoven. Skalder kunde använda kenningar, hänsyftningar till den nordiska mytologin, och veta att han blev omedelbart förstådd; ”dvärgarnas skepp” var skaldekonsten; ”Fröjas tårar” var guldet; ”valkyriornas eld” svärdet, ”korpens öl” blodet, etc.

För den isländske poeten och historikern Snorre Sturlason var detta det kulturhistoriska värdet viktigt, och något som präglade hans sammanställande av gudar, legender och dikter i den prosaiska Eddan1200-talet. Också om han bygger på äkta legendstoff ger hans sammanställning möjligen en missvisande - och framför allt en för prydlig och enhetlig, om ock underhållande - bild av hur mytologin en gång kan ha fungerat.

Det andra nordiska huvudverket, den poetiska Eddan, är en samling dikter om nordisk mytologi, världens skapelse och undergång (Völuspá), en ordspråkssamling (Hávamál) och historier om gudar och hjältar, som är äldre än Snorres bok. Den har dock överlevt bara genom isländska avskrifter från 1600-talet, och det går inte att veta om några versrader möjligen var kända eller till och med tillkommit i övriga Norden, och vilka som är ren isländsk poesi. Att själva mytstoffet levde också utanför Island finns det gott om indicier på - bilder på runstenar, vidare omdiktning i folkvisor och liknande.

Från 1600-talet blev dock den isländska litteraturen känd också i Norge, Danmark och Sverige, och närmast annekterad, som ett behövligt vittnesbörd om ländernas äldsta historia. Så var det särskilt under 1800-talet, då den nationalromantiska, samnordiska synen på "vikingatiden" skapades, och ett stort intresse för fornnordisk mytologi väcktes också i Tyskland (med Richard Wagners operasvit som främsta exempel).

I folktron har många av gestalterna i den nordiska mytologin levt kvar in i våra dagar. Många människor trodde till exempel att stenåldersfynd var tecken på Tors framfart och kallade dem åskviggar, efterlämnade av guden när han med blixtens hjälp dödade trollen: ”Inte visste vi att det bodde troll i berget, men nu vet vi!

Mytologin har också lämnat spår i språket (exempelvis tordön för 'åska', samt flera av veckodagarna; tisdag, 'Tyrs dag', onsdag, 'Odens dag', o.s.v.), i litteraturen (Bellman dyrkade både Fröja och Venus) och i namn som tagits upp i nationalromantisk anda (Valhallavägen, isbrytaren Ymer, nykterhetsförbundet Verdandi o.s.v.).

Källorna[redigera | redigera wikitext]

Följande texter och föremål utgör historiska källor till kunskap om den nordiska mytologins innehåll, som de i olika utsträckning nämner och behandlar:

Nordisk mytologi under olika epoker[redigera | redigera wikitext]

I litteraturen[redigera | redigera wikitext]

I konsten[redigera | redigera wikitext]

I politiken[redigera | redigera wikitext]

Under den nationalromantiska eran användes i Sverige bland annat den nordiska mytologin till att skapa en ärofylld nationell identitet.

I folktron[redigera | redigera wikitext]

Många av gestalterna i den nordiska mytologin fortlevde i folktron långt efter att dessa övergivits i den officiella kulten. Långt in på 1900-talet fanns det fortfarande människor i Sverige som trodde att jättar och troll hade funnits, men att Tor hade utrotat dem. Västgöta-Bengtsson intervjuade under mitten av 1900-talet bland annat en västgötsk bonde som fått berättat för sig om Oden och hans häst, "Schläppner".

Se även[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Fornnordisk mytologi. Tro och myter under vikingatiden, Holtsmark, Anne, (Lund 1992)
  • Vem är vem i nordisk mytologi, Åke Hultkrantz, Prisma, ISBN 91-518-3649-1
  • Den fornnordiska skapelseberättelsen & mytologilexikon, ISBN 91-972003-5-2

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter
  1. ^ "Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverige": Magnus Fredrik Lundgren 1878, s 75
  2. ^ Davidson (1964), sid 56
  3. ^ Hultkrantz: Vem är vem i nordisk mytologi (ISBN 91-29-59395-6)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]