Ludvig den tyske

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sigill med porträtt av Ludvig den tyske.
Historisk karta över de karolingiska rikena efter delningen i Verdun år 843

Ludvig den tyske, Ludvig II, född cirka 805,[1] död 28 augusti 876 i Frankfurt am Main, var frankisk karolingisk kung av östfrankiska riket 817-876. Son till Ludvig den fromme och Irmengard.

Sin barndom tillbringade Ludvig vid sin farfar Karl den stores hov och det sägs att Ludvig var sin farfar särskilt kär. När Ludvig den fromme delade sitt rike mellan sina söner 817 erhöll Ludvig Bayern och områdena runt omkring, men han tillträdde inte sitt ämbete förrän 825 då genast han blev involverad i krig med venderna och sorberna längs med rikets östra gräns. 827 gifte han sig med Emma, syster till hans styvmor Judit och dotter till Welf I, vars domäner sträckte sig från Alsace till Bayern. Strax därefter blev Ludvig involverad i bråken som uppstått på grund av Judits strävanden att säkra ett kungadöme åt sin son Karl (senare känd som Karl den skallige) och den därtill hörande kampen mellan Ludvig och hans bröder gentemot kejsaren Ludvig I.

När den äldre Ludvig dog 840 och hans äldste son Lothar I gjorde anspråk på hela imperiet lierade sig Ludvig med sin halvbror (vid det laget känd som) Karl den skallige och tillsammans besegrade de Lothar vid Fontenoy i juni 841. I juni 842 mötes de tre bröderna för en fredskonferens på en ö i Saône där de alla hade utsett 40 representanter som skulle fastställa gränserna mellan deras kungadömen. Mötet resulterade i fördraget i Verdun som undertecknades i augusti 843 och innebar att Ludvig fick lejonparten av frankerriket öster om Rhen och områden kring Speyer, Worms och Mainz på Rhen vänstra sida. Detta territorium inkluderade Bayern där Ludvig gjorde Regensburg till huvudstaden i ett rike som omfattade Thüringen, Franken och Sachsen. Han kan sägas ha grundat det tyska kungariket även om hans ansträngningar att hålla det samman var ganska ringa. Efter att ha krossat ett uppror i Sachsen 842 betvingade han obotriterna och bekämpade bohemerna och mährerna och andra stammar men han var mindre framgångsrik i sin kamp mot danska vikingar.

Vid samma tid hölls synoder och andra möten där lagar fastslogs för att förbättra ledningen av kyrkan och staten. Under 853 och åren som följde gjorde Ludvig fler än ett försök att säkra tronen i Akvitanien vilket, enligt årsböckerna i klostret i Fulda (Annales Fuldenses), folket i det landet erbjöd Ludvig i deras förakt för Karl den skalliges dåliga styre. Uppmuntrad av sina farbröder Pippin II av Akvitanien och Karl, kung av Provence invaderade Ludvig - Karl den skallige lyckades inte ens uppbåda en armé att ställa upp mot anfallet. 858 utfärdade Ludvig ett kungabrev som daterades "det första året av regeringstiden i Västfranken". Förräderi och deserteringar i hans armé och de akvitanska biskoparnas lojalitet mot Karl, gjorde dock att hela företaget slutade i ett misslyckande och Ludvig avsade sig anspråken i ett fördrag som undertecknades i Koblenz den 7 juni 860.

855 dog kejsar Lothar, och Ludvig och Karl tycks ha samarbetat under en tid kring planer på att dela Lothars egendomar; det enda som tycktes hindra planerna var Lothars söner Lothar III, Ludvig II och Karl av Provence. 863 dog Karl, och de delade Provence och Burgund mellan sig. Vid ett möte i Metz 868 kom de två kungarna fram till en överenskommelse om uppdelningen, men när Lothar II dog 869 var Ludvig den tyske allvarligt sjuk och hans armé var uppbunden av strider med mährerna, vilket Karl den skallige utnyttjade till att förse sig med hela Lothars kungadöme. När Ludvig var på ben igen förmådde han med ett krigshot Karl att acceptera fördraget i Mersen som reglerade uppdelningen av riket mellan de två kungarna.

Ludvigs sista år skuggades av revolter från hans söner. Den äldste Karloman ledde revolter 861 och 863 vilket Ludvigs andra son Ludvig den yngre tog efter och senare även deras bror Karl den tjocke. Rapporter om att kejsaren Ludvig II hade dött gjorde emellertid att fadern och sönerna förlikade sig med varandra. Ludvig försökte därpå vinna den kejserliga tronen åt Karloman vilket Ludvig II, som inte alls hade dött, och Karl den skallige satte stopp för.

Ludvig höll på att förbereda ytterligare krigståg; emellertid dog han 28 september 876 i Frankfurt. Han begravdes i klostret i Lorsch och efterlämnade tre söner och tre döttrar. Av många betraktas Ludvig som den mest kompetente av Ludvig den frommes söner. Han lyckades upprätthålla en relativt god ordning för att ha regerat ett rike som attackerades av vikingar, ungrare, mährer och andra stammar och lyckades slå tillbaka anfallen från dessa. Han levde i tät allians med kyrkan mot vilken han var mycket generös och han arbetade ivrigt för att konvertera sina hedniska grannar.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.ne.se/school/lang/ludvig-ii/245075




Föregångare:
Ludvig den fromme
Innan tre års inbördeskrig
Kung av Östfrankiska riket
843–876
Karloman medregent i Bayern från 864
Efterträdare:
Karloman
Kung av Bayern
Efterträdare:
Ludvig den yngre
Kung av Sachsen, Franken & Thüringen
Efterträdare:
Karl den tjocke
Kung av Schwaben, Alemannien och Raetien