Nils Barck (1863–1930)

Nils Ivan Joachim Barck, eller Nils de Barck som han senare kallade sig, född 30 december 1863 i Malmö, död 12 september 1930 på Södra Blasieholmen, Stockholm, var en svensk greve, bildkonstnär och keramiker.^[1] Han var dotterson till Ivan Feodor Aminoff och son till Joachim Barck.

Nils Barck, som sedan barndomen var bosatt i Frankrike,^[2] utbildade sig till konstnär där. Han öppnade en egen keramikverkstad i Paris med tillverkning av sten- och starkeldsgods. Ernest Chaplet och Jean Charles Cazin hade börjat utföra stengods med dekoration i relief efter japanska förebilder, samtidigt som August Delaherche, Albert Dammouse och Adrien Dalpayrat börjat experimentera med glasyreffekter på stengods. Den som främst inspirerade Barck var dock Jean-Joseph Carriès, som på 1870-talet börjat skapa expressiv keramik i ett brett register av askglasyrer. Han deltog vid Stockholmsutställningen 1897 och hade en en separatutställning i Stockholm 1901. Vid Världsutställningen i Paris 1900, där han samarbetade med den franske keramikern de Vallombreuse, erhöll han silvermedalj.^[3] År 1913 gifte han sig med Juliette Eberlin och de fick två döttrar. Han återflyttade till Sverige.^[1] Han var den siste innehavaren av Bergshamra gårds arrendefideikommiss i Solna, till vilken staten inlöste besittningsrätten 1917.^[4] Barck finns representerad vid bland annat Nationalmuseum^[5] i Stockholm.