Njursten

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Njursten
Klassifikation och externa resurser
Ultraljudsinstrument och njursten
ICD-10 N20.0
ICD-9 592.0
DiseasesDB 11346
MedlinePlus 000458
eMedicine med/1600 
En 9 mm stor njursten

Njursten är konkrement i njurarna, en sjukdom som drabbar ca 10 % av männen och 3 % av kvinnorna i Sverige.[1] Förekomsten av olika typer av njursten varierar i olika delar av världen. I Europa är stenar med högt kalciuminnehåll vanligast. Stenarna kan vara av varierande storlek. Stenar fastnar framför allt på tre ställen: Vid ingången från njure till uretär, där uretären passerar iliacakärl eller vid ingången till urinblåsan. Njursten kan leda till sekundära sjukdomar såsom hydronefros samt pyelonefrit.

Njurstenar delas efter kemisk sammansättning in i fyra olika huvudtyper. De är kalciumsten, infektionssten, uratsten och cystinsten. Vanligast är kalciumstenar som består av kalciumoxalat och/eller kalciumfosfat. Ca 90% av alla njurstenar är kalciumstenar. Näst vanligast är infektionssten som består av karbonatapatit och/eller magnesiumammoniumfosfat. Ca 5% av alla njurstenar är infektionsstenar. Tredje vanligaste typ är uratstenar. Ca 3% av alla njurstenar är uratstenar. Mest ovanlig är cystinsten. Bara 1% av alla njurstenar är cystinstenar. Njurstenar kan även vara kombinationer av flera stentyper.

Normalt innehåller urin kemikalier så som magnesium, pyrofosfat och citrat som motverkar att saltkristaller bildas. Lider kroppen brist på dessa ökar risken för njursten. Forskning har visat att citrat är den mest betydelsefulla kemikalien för att förebygga njursten.[2]

Symtom[redigera | redigera wikitext]

Symtomen beror på typ och storlek av njursten. Oftast har personen med njursten kraftig smärta i flankerna. Smärtan kommer plötsligt, kan bli mycket stark och utlöser ofta yrsel, kallsvettning och ibland lättare kramper, som i värsta fall kan göra det tyngre att andas. När stenen passerar urinblåsan, känner patienten ofta huggkänslor. Patienten kan även lida av hematuri.

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Det som är typiskt för njursten är att smärtorna oftast kommer sent om kvällarna, nätterna eller tidig morgon. Det är inte helt klarlagt, varför smärtorna oftast kommer vid dessa tidpunkter, men man tror att det beror på att kroppen vid dessa tidpunkter oftast är vilande och ingen vätska ser till att stenen/stenarna rör sig.

Diagnos[redigera | redigera wikitext]

För att ställa diagnos görs urografi eller datortomografi, eng. CT, vilka är de bästa undersökningarna för att hitta njurstenen/stenarna. Undersökningen behöver inte nödvändigtvis göras i det akuta skedet, utan den preliminära diagnosen ställs i första hand med hjälp av sjukhistoria och medicinskt status.

Behandling[redigera | redigera wikitext]

Smärtan är mycket kraftfull och behandlas vanligen med prostaglandinhämmande läkemedel såsom diklofenak. Prostaglandinhämmarna har direkta smärtlindrande effekter, men man tror också att de verkar indirekt genom att dämpa urinproduktionen, så att trycket i njuren minskar.

Vid mycket kraftiga smärtor kan det dock hända att exempelvis diklofenak inte hjälper. Smärtlindring får då ges i form av spruta på vårdcentral eller på en akutmottagning. Oftast innehåller denna spruta morfin eller kodein, vilket förutom att det lindrar smärtan också gör att musklerna slappnar av och att patienten känner sig yr och trött.

I ett tidigt skede kan patienten uppmanas att dricka mycket vatten. Det är dock inte alla läkare som uppmanar detta, då alltför ökat vätskeintag kan öka trycket ovanför stenen/stenarna med risk för smärtattacker. Detta beror oftast på hur stora stenarna är. Vanligaste metoden för att lösa upp njurstenar är stötvågsbehandling, ESVL (extrakorporeal stötvågslitotripsi). Stenarna lokaliseras med röntgen och chockvågor alstras som pulvriserar stenen. Kirurgi är idag mycket ovanligt i västvärlden. Sitter stenarna för långt ner, kan chockvågsbehandling inte användas. I stället får man då gå upp genom urinröret och plocka ut stenarna, vilket görs polikliniskt under narkos.

I allmänhet passerar ca 90 % av alla stenar under 7 millimeter av sig själv i samband med toalettbesök. Skulle det dock visa sig att stenarna inte avgår av sig själv, så kan man behöva använda sig av chockvågsbehandling.

Uppföljning[redigera | redigera wikitext]

Omkring 4 veckor efter fastställandet att patienten har njursten görs en uppföljning i form av urografi, då man kollar om stenen/stenarna finns kvar eller har kommit ut samt för att kolla om njurarna har tagit skada av stenen/stenarna. Skulle stenen/stenarna finnas kvar vid uppföljningen, kan patienten oftast behöva ytterligare en eller flera urografi med ca 4-6 veckors mellanrum.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Noter och referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Njursten, epidemiologi bl a
  2. ^ http://www.njursten.com/

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]