Ordaccent

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Ordaccent (eller bara accent) även tonaccent och musikalisk accent, bestämmer betoningsmönstret inom ett ord, dvs. hur ordet ska betonas. Betoningsmönstret uttrycks typiskt genom röstens tonhöjd och styrka. Språk som använder sig av ordaccent brukar kallas accentspråk. Ordaccent skiljer sig från ordton huvudsakligen genom att ordaccent primärt utnyttjar relativ tonhöjd mellan olika stavelser inom ett ord, medan ordton i högre grad kan karakteriseras som en absolut tonhöjd, eller ett tonförlopp inom en enda stavelse.

Ordaccenter liksom ordtoner kan i ett språks utveckling uppkomma under inflytande av konsonantljud som påverkar stämbandens läge, framför allt glottala och glottaliserade ljud. Själva konsonantljuden kan sedan ha försvunnit och ersatts av accenten som fonetiskt element.


Accent i svenskan[redigera | redigera wikitext]

Det svenska språket använder sig av kontrastiv ton i form av ordaccent. Exakt hur denna låter kan variera med dialekten, och på vissa håll har skillnaden helt försvunnit.[1]

Akut accent (accent I, mager, hoppet, Forden, Dahlman) kallar man den ordaccent där röstens tonhöjd stiger en aning under uttalet av den ordstavelse som har huvudtryck.[2] Eventuella övriga stavelser (som normalt följer därpå) uttalas med lägre tonhöjd relativt den huvudtrycksstavelsen nådde. Tryckförhållandet blir sådant att samtliga stavelser utöver huvudtrycksstavelsen får svagtryck. Samtliga enstaviga ord har denna ordaccent,[3] liksom övriga ord med huvudbetoning på slutstavelsen.[källa behövs] Denna ordaccent är identisk med den enda i de flesta språk utan tonsystem, till exempel engelska.[källa behövs]

Grav accent (accent II, mage, hoppar, fordon, talman) kallar man den ordaccent där röstens tonhöjd sjunker under uttalet av den ordstavelse som har huvudtryck.[4] Alla de ord som har grav accent har minst två stavelser.[3] Någon av de stavelser som inte har huvudtrycket, och som är placerad efter huvudtrycksstavelsen, kommer vanligen på något sätt markeras av satsmelodin.[5]

Accenterna har också kallats enstavighets- och tvåstavighetsaccent[källa behövs] eftersom de uttrycker en skillnad mellan tvåstaviga (stège, stège-n) och enstaviga ord (steg, stég-en). En helt förutsägbar förklaring ger dock inte de namnen. Böjningssuffix, i ord som hoppet, fisken, träden, gör alltså inte ord tvåstaviga i accenthänseende. Däremot har tvåstaviga, presensböjda verb med -ar i de flesta varianter av svenska accent 2 (grav): hoppar, räknar, talar (liksom -ar i pluralböjning: fiskar). Men verb med presensform på -er har i princip alltid accent 1 (akut): läser, springer. Att de senare, närmast mot förmodan, har enstavighetsaccent kan ges en språkhistorisk förklaring,[källa behövs] men bidrar till att accentsystemet kan verka oförutsägbart för andraspråkstalare.

Fler till synes likvärdiga ord som uttalas olika: känsel (akut), pensel (grav), blåbär (akut), lingon (grav), saker (akut), vaser (grav).

I de nordiska språken förekommer uttalskillnaden mellan accent I och II på ungefär samma sätt i norskan, men isländskan har den inte. Danskan uttrycker en liknande skillnad med sin "danska stöt": ord som gaden (från gade, 'gata', tvåstavigt) utan stöt, ord som maden (från mad, 'mat', enstavigt) med stöt.

Accenter i dialekter[redigera | redigera wikitext]

Accenterna skiljer sig tydligt åt mellan olika dialekter, och på många sätt: i gotländska, sydsvenska och dalmål, så har ord med grav accent bara en tontopp. Melodin i Västsverige påminner om den i Stockholm, med en sjunkande ton på den första betonade stavelsen och sedan en låg ton fram till den sista betonade stavelsen, men skiljer sig på slutet av ordet, där tonen är stigande hela vägen från den sista betonade stavelsen, istället för att göra en andra sänkning. I norskan som talas runt Oslo börjas denna stigning direkt efter den första betonade stavelsen. I bergslagsmålen är melodin omvänd mot västsvenskan: stigande på första stavelsen, och sjunkande på andra. I sydsvenska dialekter markeras dock vanligen den andra betonade stavelsen istället för den sista: efter en stigning på den första sjunker melodin fram till att den andra börjas, och sedan hålls tonen konstant.[5]

Exempel på minimala par i svenskan[redigera | redigera wikitext]

Ord Betydelse
Akut accent Grav accent
regel lag, förutsättning låsanordning
tomten bestämd form av tomt bestämd form av tomte
buren bestämd form av bur perfekt particip singular utrum av bära
anden bestämd form av and bestämd form av ande
radar typ av spaningsutrustning presens indikativ aktivum av rada
normen/norrmän bestämd form av norm obestämd form plural av norrman
ljuden/juden bestämd form plural av ljud bestämd form av jude
dragen bestämd form plural av substantivet drag perfekt particip singular utrum av dra
slutet bestämd form av slut perfekt particip singular neutrum av sluta
bona bestämd form plural av substantivet bo verb som betecknar en städningshandling

Som framgår här är de minimala paren i svenskan oftast av bestämda former av substantiv som sammanfaller med varandra eller bestämda former av substantiv som sammanfaller med en av något verbs perfekt particip-former. När det svenska verbsystemets personböjning försvann, försvann också ett ganska stort antal minimala par. Det var ändelsen för andra person plural, -en, som hade skapat minimala par med bestämda former av substantiv.

För en längre lista, se lista över svenska ordaccentsskilda minimala par.

Dessutom kan samma kontrast uppstå mellan exempelvis verb+pronomen och substantiv, vilket, tillsammans med de talspråkliga uttalsreduktionerna, är en förutsättning för vitsarna nedan.

- Här har det gått en hare. (Grav) - Har'e? (Akut)

- Karl kan hämta kannan. (Grav) - Kan'an? (Akut)

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Engstrand (2012), sid. 221
  2. ^ Engstrand (2012), sid. 214
  3. ^ [a b] Engstrand (2012), sid. 215
  4. ^ Engstrand (2012), sid. 213
  5. ^ [a b] Riad (2012)