Svenska dialekter

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sv dialektomr.png
Kartan visar den traditionella indelningen av det svenska språket i sex dialektområden. Emellertid räknas inte traditionell härjedalska och Övre Frostvikenmål i Jämtland till svenska språket, utan till trönderska. Några skarpa gränser finns inte mellan områdena, men däremot har gränsen tidigare varit skarp mot finskan i Tornedalen.[1] [2]I Norrlands inland dominerade olika samiska varianter fram till 1700-talet.

Svenska dialekter är ett samlingsbegrepp som innefattar dels de olika genuina dialekter med rötter i fornöstnordiska som historiskt talats i nuvarande Sverige och Finland, och dels de moderna varianterna av standardspråket. De genuina dialekterna kallas även bygdemål eller sockenmål. Även i områden som länge varit en del av Sverige, men som tidigare tillhört Norge eller Danmark, brukar man säga att befolkningen talar svenska dialekter. I de områden som tidigare har tillhört Danmark (Skåne, Blekinge och Halland) talar man också om östdanska dialekter, med undantag för den götamålstalande norra hälften av Halland. Gutniskan, som talas på Gotland, härstammar inte från fornsvenskan, men räknas ändå ofta till de svenska dialekterna eftersom Gotland är en del av Sverige.

Många av de mer särpräglade dialekter som talas i orter som Klövsjö i Jämtland, Orsa i Dalarna, Burträsk i Västerbotten eller Närpes i Österbotten omfattar ofta mer distinkta fonetiska och grammatiska aspekter, såsom upprätthållandet av äldre kasussystem. Dessa dialekter kan vara nästintill obegripliga för de flesta svenskar och de flesta talarna behärskar även riks- eller högsvenska. Dialekterna är ofta så lokala att de kan begränsas till enskilda socknar.

Dialekter[redigera | redigera wikitext]

Dialekterna har traditionellt delats in i sex större dialektområden, som sinsemellan har likartade drag i fråga om grammatik, uttal och ordförråd. Gränserna mellan dessa områden är inte skarpa, och indelningen har mest en pedagogisk funktion.[1]

Under varje rubrik anges länkar till inspelningar av dialektprov från olika platser. Siffrorna refererar till kartan intill. Ljudfilerna (utom de Estlandssvenska) tillhör SweDia, ett svenskt dialektforskningsprojekt, som har lagt upp inspelningar av sammanlagt 100 olika dialekter med fyra olika talare för varje ort; äldre kvinna, äldre man, yngre kvinna och yngre man. Avsikten är främst att spela in hur man talar nu. Många av de inspelade talar inte sitt områdes genuina dialekt utan en utblandad svenska.

Svenska dialektprov.
Norrländska dialektområden. Kartan är mer detaljerad när det gäller förhållandena i Övre Norrland än för resten av Norrland.[3][4]
  • Norrländska mål — norra Hälsingland, Medelpad, Jämtland, Ångermanland, Västerbotten, Norrbotten och Lappland. Nordgränsen för de gamla svenska dialekterna följer i stort sett östra och norra sockengränsen för Nederkalix och Överkalix socknar samt vidare från nordspetsen av Överkalix socken i en båge mot söder till Porjus, varefter den följer Stora Lule älv. Tornedalen har varit övervägande finskspråkig. De nordiska dialekterna inom det tidiga Västerbotten (inkluderar Piteå, Luleå och Kalix) är som regel både mer konservativa och innovativa än de sydligare dialekterna och skiljer sig från de sydligare målen genom att man bland annat bevarat dativ- och ackusativformer, bevarat de gamla diftongerna och även skapat nya. De flesta av Härjedalens dialekter har traditionellt räknats som norska och ingår därför inte i de norrländska målen.[2][5]
1. Överkalix, Norrbotten; äldre man
2. Burträsk, Västerbotten; äldre kvinna
3. Aspås, Jämtland; yngre man
4. Delsbo, Hälsingland; yngre man
5. Älvdalen, Dalarna; äldre kvinna
6. Gräsö, Uppland; äldre man
7. Sorunda, Södermanland; yngre man
9. Viby, Närke; äldre man
10. Sproge, Gotland; yngre kvinna
11. Närpes, Österbotten; yngre kvinna
12. Dragsfjärd, Åboland; äldre man
13. Borgå, Nyland; yngre man
Aiboland, Estland; Ljudfiler på sajten Den Andra Stranden.
  • GötamålVästergötland, Dalsland, norra Småland, norra Halland och sydvästra Östergötland. Dialekterna i Värmland räknas också till götamålen men intar en särställning. Bohuslän utgör ett gränsområde mellan sydsvenska, götiska och norska mål.[2] I denna sammanställning har bohuslänskan placerats nedan under Övriga mål.
8. Köla, Värmland yngre kvinna
15. Floby, Västergötland; äldre kvinna
16. Rimforsa, Östergötland; yngre man
18. Stenberga socken, Småland; yngre kvinna
17. Årstad-Heberg, Halland; yngre man
19. Jämshög, Blekinge; äldre kvinna
20. Bara, Skåne; äldre man
14. Orust, Bohuslän; äldre man
Storsjö, Härjedalen; äldre man

Dialektforskning[redigera | redigera wikitext]

Dialektforskningen i Sverige har gamla anor, redan på 1600-talet fick landets antikvarier i uppdrag att göra förteckningar över svenska dialektord, och den första publicerades av Johannes Bureus. På 1700-talet publicerades svenska dialektlexikon av bland andra Johan Ihre och Sven Hof. 1867 gav Johan Ernst Rietz ut Svenskt dialektlexikon som fortfarande är den enda heltäckande ordboken över svenska dialekter. 1978 kom Bengt Pamps Svenska dialekter, en utförlig genomgång av de svenska dialekterna.

Rikssvenska[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Rikssvenska

Rikssvenska är den vanligaste termen för det standardspråk som uppstått främst ur de dialekter som talas kring Stockholmsregionen och som används av den stora majoriteten av svenskar. I Finland existerar fortfarande termen högsvenska för att skilja det finlandssvenska standardspråket från det i Sverige, där termen ses som tämligen ålderdomlig. Rikssvenskan har många olika regionala varianter som är typiska för vissa delar av landet (regioner, landskap, städer). Även om dessa varianter ofta är påverkade av de mer genuina bygdemålen, så är grammatik och fonologi i högsta grad mellansvenska. I massmedia är det numera ganska vanligt att journalister talar med en distinkt regional accent, även om det vanligaste och mest normerande fortfarande anses vara de mellansvenska dialekterna.

Även om rikssvenskan och dess definition är etablerad bland språkforskare och rätt tydligt definierad, så är de flesta svenskar ovetande om denna definition och hänvisar ofta till regionala varianter som "dialekter". I en undersökning som genomfördes av Handelns Utredningsinstitut (HUI) i december 2005 framgick att 54% av de svarande ansåg att "rikssvenska" var den variant av svenska de helst ville höra från en telefonförsäljare. Detta trots att till exempel "gotländska" och "skånska", som bör betraktas som regionala varianter av standardsvenska, var givna som alternativ i undersökningen.

Finlandssvenska[redigera | redigera wikitext]

Områden markerade med blå är där den övervägande majoriteten av finlandssvenskar bor.
Huvudartikel: Finlandssvenska

Finland var sedan medeltiden en del av Sverige, men erövrades av Ryssland 1809. Svenska fortsatte att vara det enda administrativa språket ända fram till 1902 och det dominerande kultur- och utbildningsspråket fram till Finlands självständighet 1917. 2004 talade enligt officiell statistik 5,53% av den finländska befolkningen svenska som modersmål. Sedan en utbildningsreform på 1970-talet är både svenska och finska obligatoriska skolämnen, utom på Åland. Fram till 2004 var båda obligatoriska som prov i studentexamen; studenter väljer numera själva om de vill ta examen i båda språken eller bara ett. Införandet av obligatorisk svenska var avsett att hindra att elever i tidigt skede valde bort möjligheten till högskolestudier; för högskoleexamen krävs goda kunskaper i det andra inhemska språket. Därtill ville man undvika stora språkklyftor inom befolkningen. Finska, som är ett finskt-ugriskt språk, är obesläktat med svenska och begripligheten mellan språken är trots många lånord i praktiken obefintlig. Bland de många svenska lånorden i finskan finns relativt nya lån i till exempel den slang som talas i Helsingfors. Exempel på denna slang är "stadilainen" (stadsbo) eller "vallesmanni" (befallningsman). Även en betydande del av de finska ortnamnen i Finlands svenskspråkiga områden har ursprung i svenskan, till exempel "Helsinki" (Helsingfors) eller "Porvoo" (Borgå). Omvänt finns givetvis också finska lånord i den svenska som talas i Finland. Exempelvis är "kiva" ett direkt lånord i finlandssvenskan (Det var kiva = det var kul). I andra fall har det finska uttrycket direktöversatts (man säger "Trevligt veckoslut" i stället för "Trevlig helg"). I finlandssvenskan finns även fler ryska och möjligen tyska lånord eller direktöversättningar ("barnträdgårdslärarinna") än i den svenska som skrivs och talas i Sverige.

Åländska[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Åländska

Åland är enspråkigt svenskt och Ålands svenska språk och kultur skyddas i självstyrelselagen. Landskapets geografiska placering mellan fasta Finland och Sverige avspeglas även i åländskan då vissa åländska dialekter liknar finlandssvenskan medan andra mer liknar dialekterna i Roslagen. Man kan skilja på västliga och östliga åländska dialekter. I öster har de genuina dialekterna drag som är gemensamma med bland annat Åboland och södra Österbotten. I västra Åland (speciellt Eckerö) har dialekterna en hel del gemensamt med dialekten i Roslagen, bland annat initialt h-bortfall.[6]

Estlandssvenska[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Estlandssvenska

Estland har tidigare haft en svenskspråkig minoritet. I Estland talades svenska allmänt längs den nordvästra kusten och på öarna, framförallt på Ormsö, Dagö, Nuckö, Rågöarna, Odensholm, Rickul, Sutlep, Vippal, Korkis, Nargö och Runö.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Dahl Östen, Edlund Lars-Erik, Wastenson Leif, Elg Margareta, red (2010). Sveriges nationalatlas. Språken i Sverige (1. utg.). Stockholm: Norstedt. Sid. 9–10. Libris 11789368. ISBN 978-91-87760-57-0 (inb.) 
  2. ^ [a b c d e f g] Wessén, Elias (1969). Våra folkmål (9. uppl.). Stockholm: Fritze. Libris 482812 
  3. ^ Norrländsk uppslagsbok Norrland/språk
  4. ^ Övre Norrlands bygdemål
  5. ^ Dahlstedt Karl-Hampus, Ågren Per-Uno, red (1954). Övre Norrlands bygdemål: berättelser på bygdemål med förklaringar och en dialektöversikt = Les parlers du Norrland septentrional (Suède): textes en patois avec des commentaires et un aperçu dialectologique. Skrifter / utg. av Vetenskapliga biblioteket i Umeå, 0501-0799 ; 1. Umeå: Vetenskapliga bibl. Libris 409962. http://books.google.com/books?id=Lb5GAAAAMAAJ&q=%22%C3%96vre+Norrlands+bygdem%C3%A5l:+ber%C3%A4ttelser+p%C3%A5+bygdem%C3%A5l+med+f%C3%B6rklaringar+och+en+dialekt%C3%B6versikt+%22&dq=%22%C3%96vre+Norrlands+bygdem%C3%A5l:+ber%C3%A4ttelser+p%C3%A5+bygdem%C3%A5l+med+f%C3%B6rklaringar+och+en+dialekt%C3%B6versikt+%22&hl=sv&ei=f9IZTYyAAoHGsAPU85DbCg&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=1&ved=0CCoQ6AEwAA 
  6. ^ Nationalencyklopedin, band 20, artikeln åländska dialekter

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]