Ottilia Runsten
| Ottilia Runsten | |
| Född | 12 februari 1816 Norrköping, Sverige |
|---|---|
| Död | 16 november 1890 (74 år) Stockholm |
| Medborgare i | Sverige |
| Sysselsättning | Musiker, musikpedagog |
| Redigera Wikidata | |
Ottilia Mathilda Catharina Runsten, född Löfvander 12 februari 1816 i Norrköping, död 16 november 1890 i Stockholm, var en svensk musiker (främst harpist), musikpedagog, salongsvärdinna och prostinna.[1][2]
Biografi[redigera | redigera wikitext]
Ottilia Löfvander var dotter till magistratssekreteraren i Norrköping Lars Johan Löfvander (1786–1857) och Christina Catharina Berg (1790–1844).[2] Hennes trolovade, musikdirektör Ludvig Andersson, dog på andra lysningens morgon.[2] Hon gifte sig 1845 med filosofie magistern, tidvise föreståndaren för Skytteanska professuren, sedermera prosten och riksdagsmannen (prästeståndet) och teologie hedersdoktorn Jonas Bernhard Runsten i Sollefteå.[2][3] Makarna hade tre söner, som dog tidigt, och fem döttrar, bland dem Laura Fitinghoff och Malvina Bråkenhielm.[2] Hon bodde i Sollefteå i till makens död 1871, sedan i Södertälje, och flyttade sedan mellan döttrarnas hem till sin död.[2]
Musiker och värdinna[redigera | redigera wikitext]
Ottilia Löfvanders barndomshem var gediget borgerligt med inriktning på välgörenhet och musikalisk bildning, och en för sin tid modern syn på döttrars rätt till bildning.[2] Hon framträdde som tioåring som musiker i Norrköping, och skickades till Stockholm för pianoundervisning av Johan van Boom och harpospelsundervisning av Edward Pratté.[2]
En märklig harpa inköptes av föräldrarna till Ottilia. En av blind‐ och dövpedagogen Pär Aron Borgs unga elever var framstående harpospelare. Pär Aron Borg föreläste i Sverige och utomlands om sin verksamhet, och då han vid ett sådant tillfälle lät sin elev framträda i Sankt Petersburg skänkte Katarina II flickan en pedalharpa i svart och guld.[4] Efter elevens död köpte makarna Löfvander harpan, som Ottilia använde resten av livet i sin undervisning, och den testamenterades till barnbarnet Rosa Fitinghoff.[4]
Kompositören Adolf Fredrik Lindblad sammanförde henne med Jenny Lind, som blev hennes vän för livet; en tid undervisade hon Jenny Lind i harpa, och Jenny Lind undervisade henne i sång.[2] Hon uppmanades i Stockholms musikkretsar att bli professionell musiker, men Jenny Lind avrådde.[2]
Efter giftermålet med Jonas Bernhard Runsten gjorde Ottilia Runsten och maken Sollefteå prästgård till ett betydande kulturcentrum.[1][2] Fastän prästgården låg i landsorten var hon salongsvärdinna i enlighet med tidens salongskultur; många av tidens kulturpersonligheter gästade Sollefteå, bland andra Carl XV, Oscar II, Jenny Lind, Fredrika Bremer, Elias Sehlstedt, August Sohlman och Ludvig Josephson.[2][1] Genom makarna Runsten knöts Sveriges offentliga Stockholmsbaserade professionella kulturliv ihop med Norrlandsbygdens amatörmusicerande, och prästgården blev i vissa fall en språngbräda till högre utbildning.[2][1] Ottilia Runsten undervisade en son i Sollefteåfamiljen Sjödén, Adolf Sjödén, i harpa; han studerade vidare för hennes förre lärare Edward Pratté, och gjorde internationell karriär som harpist.[1]
Makarna Runstens döttrar fick samma gedigna musikutbildning som modern. Jenny Lind erbjöd sig att fortbilda en av döttrarna till sångerska, men makarna Runsten avböjde, eftersom dottern skulle behöva bosätta sig i London. Ingen av döttrarna blev yrkesmusiker, utan två av dem blev författare. Dottern Laura Fitinghoff har i En liten verld bland fjällen med teckningar av Jenny Nyström skildrat det Runstenska hemmet.[2]
Källor[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c d e] Lia Lonnert, ”Harpisten Ottilia Runsten och hennes elev Adolf Sjödén, musicerande i 1800-talets Sollefteå prästgård”, konferenspresentation vid Musik ute i landet – det regionala musiklivet i fokus, 25–26 november 2021, Murberget Länsmuseet Västernorrland.
- ^ [a b c d e f g h i j k l m n] Mathilda Roos, ”Ottilia Runsten”, Idun – Praktisk veckotidning för kvinnan och hemmet. 13 februari 1891.
- ^ Leonard Bygdén, Hernösands stifts herdaminne: bidrag till kännedomen om prästerskap och kyrkliga förhållanden till tiden omkring Luleå stifts utbrytning. Del 3, sidorna 366–367. Stockholm 1925.
- ^ [a b] ”Min bästa klenod. Prist0vlingen avgjord”. Svenska Dagbladet: s. 10. 21 augusti 1941. https://www.svd.se/arkiv/1941-08-21/10/SVD. Läst 13 februari 2023.