Paris–Roubaix
| Detaljer | |
|---|---|
| Datum | Början av april |
| Region | Norra Frankrike |
| Disciplin | Landsväg |
| Typ | Endagslopp |
| Arrangör | Amaury Sport Organisation (ASO) |
| Historia | |
| Antal upplagor | 112 (2014) |
| Första upplaga | 1896 |
| Första vinnare |  Josef Fischer |
| Flest segrar |  Roger de Vlaeminck Tom Boonen(4 gånger) |
| Senaste vinnare |  Niki Terpstra (2014) |
Paris–Roubaix är ett professionellt cykellopp för herrar. Loppet karaktäriseras av bansträckningen som till stor del utgörs av dåliga gatstensbelagda vägar (även kallade pavé-sektioner). Loppet mäter 261 km och 55 km av dem avgörs på gatsten. Tävlingen brukar kallas l'enfer du Nord (helvetet i norr).[1] Loppet är ett av två klassiska lopp som till stora delar avgörs på gatsten. Det andra är Flandern runt. Varje gatstenssektion i Paris–Roubaix är klassificerad med hänsyn till vilket skick underlaget är i. En femma indikerar svårast möjligaste underlag och ett i betyg indikerar lättast möjliga underlag.
Historia
Paris–Roubaix startades 1896 av de båda fabriksägarna Theo Vienne och Maurice Perez.[2] De hade sett hur populära söndagsloppen var bland textilarbetarna och föreslog ett lopp med start i Paris och med avslutning på velodromen i Roubaix. Den första upplagan vanns av tysken Josef Fischer, men den franska nationalstoltheten återställdes följande år då fransmannen Maurice Garin vann efter ett dramatiskt upplopp där hans landsman Mathieu Cordang föll.
Loppet var inledningsvis tänkt som en uppvärmning inför långloppet Bourdeaux–Paris och därför användes cyklister eller motorcyklister som farthållare. År 1901 bytte arrangörerna mediasponsor från le Vélo till l'Auto-Vélo (senare l'Auto) och i några år hölls två olika tävlingar tills den franska regeringen grep in och sade att bara en tävling fick hållas.
Frasen "helvetet i norr" myntades av en journalist i Paris efter första världskriget. Norra Frankrike hade blivit förstört efter ett fyra år långt skyttegravskrig som hade dödat miljontals. År 1919 kantades loppet av bombkratrar och ännu inte igenfyllda skyttegravar.
Den belgiska dominansen började 1922 då Albert Dejonghe vann. Fyra av de sex främsta i loppet var belgare och fram till 1977 vanns endast 12 upplagor av en icke-belgare. År 1923 blev schweizaren Heiri Suter den förste som vann Flandern runt och Paris–Roubaix under samma år. Nio cyklister har sedan dess lyckats med den klassiska så kallade "dubbeln". Romain Gijssels år 1932, Gaston Rebry år 1934, Raymond Impanis år 1954, Alfred De Bruyne år 1957, Rik Van Looy år 1962, Roger De Vlaeminck år 1977, Peter Van Petegem år 2003, Tom Boonen år 2005 och 2012 samt Fabian Cancellara år 2010 och 2013.
Förbättringar av vägarna på 1960-talet hotade Paris–Roubaixs karaktär och man letade efter fler vägavsnitt med kullersten. Den legendariske Jean Stablinski föreslog Arenbergskogen (Forêt d'Arenberg). "Jag pratar om kullersten, inte lera", svarade tävlingsledaren Jacques Goddet. Arenbergskogen infördes ändå och har varit en avgörande del av loppet sen dess.
På 1970-talet handlade loppet mycket om duellerna mellan belgarna Roger De Vlaemnick och Eddy Merckx. 1978–1980 vann Francesco Moser loppet tre gånger i rad och blev då den främste italienaren i loppet, till och med bättre än legendaren Fausto Coppi. Slutet av 1990-talet dominerades av "Flanderns lejon", Johan Museeuw. År 2004 vann Magnus Bäckstedt loppet som förste svensk.
Kontroverser
År 1936 korsade belgaren Romain Maes mållinjen framför fransmannen Georges Speicher, men trots det sade domarna att Speicher var vinnaren av loppet och Maes blev placerad som tvåa.[3] Trots protester ändrades inte resultatet. Tretton år senare tog det flera månader att reda ut vem den verkliga vinnaren var av Paris-Roubaix 1949. André Mahé som vann tävlingen hade nämligen cyklat fel väg då funktionärer visade honom fel väg till velodromen i Roubaix. Några minuter senare korsade några andra cyklister mållinjen, dessa hade cyklat rätt väg, och Fausto Coppis lillebror Serse Coppi vann den spurten. Efter flera protester och flera månader senare utsågs Serse Coppi och André Mahe som vinnare genom ex aequo et bono, utifrån det skäliga och goda.
1930 slutade Jean Maréchal 24 sekunder framför belgaren Julien Vervaecke men blev tvåa i tävlingen då Maréchal hade försökt passera Vervaecke, varpå belgaren ramlade ned i ett dike. Fyra år senare blev Roger Lapébie diskvalificerad för att ha bytt cykel och Gaston Rebry, som hade slutat tvåa, blev utsedd till vinnare när funktionärer upptäckte att Lapébie saknade klistermärke.
Leif Hoste, Peter van Petegem och Vladimir Gusev blev alla diskvalificerade 2006 när de hade korsat en stängd järnvägsbom under loppet. Cyklisterna hade slutat bakom vinnaren Fabian Cancellara men nu tog Tom Boonen och Alessandro Ballan över prispallsplaceringarna.[4]
Vinnare
Källor
- Tales from the pavé on the road to Roubaix – cyclingnews.com (engelska)
Se även
Referenser
- ^ The real Hell of the North, Tales from the peloton, April 18, 2006, cyclingnews.com
- ^ Tales from the pavé on the road to Roubaix, cyclingnews.com
- ^ Frenchman's Controversial Win, cyclingrevealed.com
- ^ The mean machine takes first Roubaix win for CSC - Boonen finally beaten; Hincapie's hopes snap with steerer tube, April 9, 2006, cyclingnews.com
Externa länkar