Praetoriangardet
Praetoriangardet eller Pretoriangardet, eg. cohortes praetoriae, var de romerska kejsarnas livvaktsstyrka.
De romerska fältherrarna, som ursprungligen kallades praetores, hade ofta till skydd för sig och sitt högkvarter (praetorium) en livvakt, kallad cohors praetoria' (plural cohortes praetoriae). Livvaktstrupperna innefattade flera truppförband, till vilka hörde både fotfolk och rytteri.
[redigera] Historia
Stående sådana kårer upprättades först av Marcus Antonius och Octavianus. Octavianus gav inrättningen stadga genom att bilda nio praetoriska kohorter, var och en om 1 000 man, utom rytteriavdelning (turma, 30 man). Under Tiberius förlades alla dessa kohorter, vilka på 100-talet e.Kr. var tio, i ett befäst läger med kaserner invid Rom En kohort skötte den dagliga vakten vid kejsarpalatset. Detta läger, i närheten av Porta Pia, intogs av Aurelianus i hans murar. Pretoriangardet hade högre sold och kortare tjänstetid än övriga trupper. Det rekryterades först uteslutande från Italien, senare även från provinserna.
Pretorianernas gynnade ställning och tjänstgöringen i eller vid huvudstaden gjorde dem till en makt i staten, varför också befälhavarna, "praefecti praetorio", blev en av samhällets mest betydande män. Kejsarna försökte ofta, särskilt genom frikostiga gåvor (s.k. donationes) vinna pretorianerna för sig, vilket ledde till upprepade militärrevolutioner. Deras fräckhet nådde sin höjdpunkt när de 193 e.Kr. utbjöd kejsartronen på auktion (se Didius Julianus). Septimius Severus lät sedan upplösa dem och bilda ett nytt garde.
Konstantin den store avskaffade slutligen helt och hållet pretoriangardet i Rom.
[redigera] Se även
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.
