Plural

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Plural eller pluralis är ett numerus som betecknar flertal.

Exempel: ordet "datorer" är (böjt) i pluralis (är en plural), och "dator" är i singularis, dvs. ental.

Substantiv[redigera | redigera wikitext]

I modern svenska finns sex inhemska substantivsuffix med betydelsen flertal: -or, -ar, -er. -r, -n och så kallad nolländelse, dvs ingen ändelse (ex. flera "ord"). Det finns också två substantivsuffix med betydelsen bestämd flertal: -na och -en. Anledningen till att de senare suffixen inte kan sägas betyda enbart bestämd form är att de ord som använder dem använder andra bestämdhetssuffix i singularis, varvid -na som i klockorna och -en som i hörnen är laddade med två betydelseelement. I bestämd form plural av svenska substantiv anges alltså flertal på två ställen, såvida de inte saknar pluralsuffix för obestämd form, som hörn gör.

Svenska adjektiv berörs av numerus. I obestämd species har de i allmänhet en särskild form i flertal, vilken dock används också för ental i bestämd form och för adjektivattribut som föregås av genitivattribut (varpå dock det följande substantivet alltid har obestämd form, till exempel "Eriks röda bil").

Pluralformen för perfektparticip slutar på -a eller -e: gripna, ratade, nöjda, betrodda, lästa.

Pluralformen för pronomina slutar normalt på -a: dessa, mina, många, övriga, sådana, egna, sista, vänstra.

Verb[redigera | redigera wikitext]

I äldre svenska, fram till omkring 1950 (mot slutet främst i skriftspråket), liksom i många andra språk, påverkades verbens finita former av numerus. Dessa former var beroende av numeruset hos satsens subjekt. I presens plural sammanföll formerna med infinitiv för alla verb utom vara. Andra person plural är ett undantagsfall. Den gamla formen I användes länge (med ändelsen -en (I hoppen, I kunnen, I ären osv.), men när det talspråkligare ni infördes i skriften följde den talspråkliga singularisformen med, fastän ni är en pluralform. För övriga numerus böjdes verben som följande:

 jag/du/han/hon hoppar - vi/de hoppa
 jag/du/han/hon kan - vi/de kunna
 jag/du/han/hon är - vi/de äro

För de starka verben fanns också en form för preteritum plural som bildades med ändelsen -o på samma stam som imperfekt konjunktiv:

 vi/de skrevo, sprungo, gåvo, fingo

Det fanns dessutom tidigare en form för andra person plural: I gåven (=ni gav). Alla dessa verbpluraler har länge varit försvunna i samtalsspråket både i standardspråket och i många dialekter. Verbens pluralformer finns möjligen kvar i äldre oredigerade lagparagrafer, i pastischer samt i vissa stelnade uttryck: Obehöriga äga ej tillträde; Därom tvista de lärde.

Substantivs pluraländelser i olika språk[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]