Psammophis elegans
| Psammophis elegans Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Kräldjur Reptilia |
| Ordning | Fjällbärande kräldjur Squamata |
| Familj | Snokar Colubridae |
| Släkte | Psammophis |
| Art | Psammophis elegans |
| Vetenskapligt namn | |
| § Psammophis elegans | |
| Auktor | (Shaw, 1802) |
| Synonymer | |
| Coluber elegans SHAW 1802[2] | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Psammophis elegans[2] är en ormart som beskrevs av Shaw 1802. Psammophis elegans ingår i släktet Psammophis och familjen snokar.[3][4]
Denna orm förekommer i västra Afrika från södra Mauretanien och Senegal till Centralafrikanska republiken. Arten lever i låglandet och i bergstrakter upp till 1475 meter över havet. Habitatet varierar mellan torra och fuktiga savanner samt torra skogar. Individerna vistas på marken och klättrar i träd. De har främst ödlor som föda.[1] Honor lägger ägg.[4]
För beståndet är inga hot kända. Hela populationen anses vara stabil. IUCN listar arten som livskraftig (LC).[1]
Underarter[redigera | redigera wikitext]
Arten delas in i följande underarter:[3]
- P. e. univittatus
- P. e. elegans
Källor[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c] Rödel, M.-O. & Luiselli, L. 2012 Psammophis elegans . Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 26 november 2021.
- ^ [a b] Shaw, G. (1802) General Zoology, or Systematic Natural History. Vol.3, part 1 + 2., G. Kearsley, Thomas Davison, London: 313-615
- ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (2 april 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/psammophis+elegans/match/1. Läst 24 september 2012.
- ^ [a b] Psammophis elegans i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 5 mars 2018.
|