Pseudepigrafer

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Pseudepigraf)
Hoppa till: navigering, sök

Pseudepigrafer är den protestantiska bibelforskningens benämning på skrifter som står de gammaltestamentliga apokryferna nära. Ordet betyder egentligen "skrifter utgivna under falskt namn". Tidigare oupptäckta pseudepigrafier har även hittats bland Dödahavsrullarna. Mest känd är Genesis Apocryphon, men där finns också texter som hänförs till Noa, Jakob, Josef, Kehat, Amram, Mose, Josua, Samuel, David, Jeremia, Hesekiel, Daniel och Ester.

I protestantisk tradition skiljer man mellan apokryfer, som nu åter ingår i den svenska Bibeln, men inte har samma rang som de kanoniska skrifterna, och pseudepigrafer, d.v.s. skrifter som kommer ur en judisk miljö men som helt saknar protestantisk kyrklig auktoritet. Till dem hör till exempel Henoksböckerna och Jubileerboken. Dock har vissa av dessa verk auktoritet i andra kyrkor. Till exempel ingår Henoksböckerna och Salomos psalmer i den etiopisk-ortodoxa kyrkans bibel.

Saken kompliceras av att man på katolskt och ortodoxt håll kallar "apokryferna" för deuterokanoniska, medan "pseudepigraferna" kallas apokryfer. Denna terminologiska oreda gör det särskilt svårt för lekmannen att orientera sig i den stora litteratur som befinner sig i Bibelns gränsland.

Nordisk Familjebok 1915 om Pseudepigrafer[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.

Pseudepigrafer (av grek. pseudes, falsk, och epigraf). Med detta namn brukar man beteckna en del av de bland judar och de äldste kristne högt skattade skrifter, som icke ingår i judarnas Bibel och med få undantag (till exempel Salomos psalmer och Fjärde Esra) icke heller upptagits i vare sig den grekiska eller latinska kyrkobibeln samt, i motsats till vad förhållandet är med apokryferna, uppträder under ett falskt författarnamn.

Beteckningen, enligt vilken pseudonymiteten skulle vara det för dessa skrifter karakteristiska, är emellertid icke fullt träffande, då det även såväl bland Gamla Testamentets kanoniska (till exempel Predikaren) som bland dess apokryfiska skrifter (till exempel Salomos vishet) finns pseudepigrafer, men är dock ett av de mest framträdande dragen i dessa litteraturalster.

Den hithörande litteraturen, som i allmänhet uppstått från slutet av 100-talet f.Kr. till slutet av 1:a årh. e.Kr., har i regel ursprungligen skrivits på semitiskt (hebreiskt eller arameiskt) språk samt varit både mycket omfattande och gärna läst. På originalspråket gick de hithörande skrifterna dock förlorade när judendomen efter de stora nationalolyckorna (70 och 135 e. Kr.) såg alla sina messianska framtidsförhoppningar (som spelar en framstående roll i denna litteratur) grusade och med avvärjande av allt icke äkta judiskt konsoliderade sig till den väsentligen på lagen byggda talmudismen. Under tiden hade emellertid en stor del av dessa litteraturalster hunnit översättas till grekiska, latin och andra språk, en omständighet, som räddat en del av dem till vår tid. Men de däri mer eller mindre tydligt framträdande spåren av hednisk mytologi gjorde dem misstänkta även för de ortodoxa grekiska kyrkofäderna, i följd varav de flesta utrotades även på grekiskt språk och bevarades endast inom de om sin rättrogenhet mindre måna kyrkorna (till exempel den etiopiska).

De viktigaste hithörande skrifterna indelas i
A. Pseudepigrafiska legender, till vilka hör:

  1. Aristeasbrevet (en legendbetonad beskrivning på grekiska över Septuagintas tillkomst);
  2. Jubileerboken
  3. Jesajas himmelsfärd

B. Poetiska pseudepigrafer:

  1. Salomos psalmer

C. Pseudepigrafiska apokalypser, den talrikast bevarade kategorin av detta slags litteratur hit hör:

  1. Sibyllinska böckerna
  2. Henoksböckerna
  3. Moses himmelsfärd (en förmodligen omkr. Herodes den stores död avfattad, i Moses mun lagd uppenbarelse rörande Israels historia till den messianska tiden)
  4. Esras apokalyps
  5. Baruks apokalyps
  6. De tolv patriarkernas testamenten (en urspr. judisk, från slutet av 2:a årh. småningom till 64 f.Kr. avfattad, sedan kristligt bearbetad skriftsamling, som lägges i Jakobs söners mun).

Dessa skrifter går under gammaltestamentliga personers namn. Det finns även sådana, som lagts i kristna apostlars mun (se till exempel Petrus evangelium, Petrus apokalyps etc.). Dessa plägar man dock vanligen sammanslå under beteckningen "Nytestamentliga apokryfer".

Se även[redigera | redigera wikitext]