Röstenen
Röstenen
 |
|
| Signum | Bo KJ73 U |
|---|---|
| Område | Tanum, Bohuslän |
| Placering | Statens historiska museum (Inventarienummer 29160) |
| Tillkomsttid | 160-375/400 |
| Ristad av | Stainawarijaz |
Röstenen (tidigare signum Bo Krause1966;73A, nuvarande signum Bo KJ73 U) är en urnordisk runsten som upptäcktes hösten 1919 vid gården Rö på Otterö i skärgården utanför Grebbestads fiskeläge i norra Bohuslän. Den är numera rest i närheten av den plats där den av ålder legat.
Innehåll |
Stenen [redigera]
Röstenen är av granit, drygt 2 meter hög och mer än 1,2 meter bred; inskriften är anbragt på en jämn, men tyvärr genom flagring delvis skadad yta, i fyra parallella rader, som löper uppifrån nedåt. Runorna tillhör det äldre, 24-typiga futharken; språket är urnordiskt med ännu bevarade ändelse- och mellanvokaler. Av runornas utseende, språkets beskaffenhet och inskriftens stilisering att döma tillhör den 400-talet, snarast dess förra hälft. Bland inskrifter före 600 är Röstenen den längsta som hittills upptäckts i Sverige, med över 60 runor. I Norge finns två längre inristningar, Eggjastenen och Hogganvikstenen som är längre. I likhet med de flesta runstenar innehåller den en minnesskrift.
Inskriften [redigera]
Inskriften lyder:
- ek hra(z)az/hra(þ)az satido -tain ¶ ana----(r) ¶ swabaharjaz ¶ s-irawidaz ¶ ... stainawarijaz fahido
Transkribering till normaliserad urnordiska:
- Ek Hrazaz/Hraþaz satido [s]tain[a] ... Swabaharjaz s[a]irawidaz. ... Stainawarijaz fahido.[1]
Översättning till modern svenska:
- Jag, Hrazaz/Hraþaz reste stenen ... Swabaharjaz med vida sår. ... Stainawarijaz ristade.
Olika tolkningar [redigera]
Det finns en del olika tolkningar av inskriften. Den äldsta tolkningen gjordes av Sven B.F. Jansson 1963. Jansson läste Swabaharjaʀ ... sairawidaʀ. Stainawarijaʀ fahido. ek Hra[...]aʀ satido [s]tain[a] vilket översattes: "Swabaharjaʀ [är] lönnligt dräpt(?). [Jag,] Stainawarijaʀ, ristade. Jag, Hra[...]aʀ satte stenen."[2]. Musset läste 1965 ek Hra(ʀ)aʀ satidō (s)tain(a) ana ... Swābaharjaʀ. ... Stainawarijaʀ fāhidō: "Jag, Hraʀaʀ, reste stenen efter ... Swābaharjaʀ. ... Stainwarijaʀ målade [runorna]".[3] Krause läste 1966 (S)wābaharjaʀ s(a)irawīdaʀ [ek] Stainawarijaʀ (f)āhidō. ek Hra(ʀ)aʀ satidō [s](t)ain[a] an ā(la) [þa](r): "Swābaharjaʀ, med gapande sår - Jag, Stainawarijaʀ (=stenens/stenarnas väktare), färgade. Jag, Hraʀaʀ, reste stenen på denna bank/vall."[4]. Flertalet andra runologer går på samma linje som Krause, bl.a. Jesse Robert Smith 1971 och Maria Pia Marchese 1985. Otto Höfler (1971) läste ... Stainawarijaʀ fāhidō: "... [Jag], Stainawarijaʀ (=stenens väktare), målade."[5] Antonsen läste 1975 (S)wābaharja(z) s(a)irawīdaz [ek] Stainawarijaz (f)a[i]hidō. ek Hrazaz satidō [s](t)ain[a] ana ...: "Swābaharjaz, med gapande sår - Jag, Stainawarijaz (=stenvärjaren), målade [den]. Jag, Hrazaz, reste stenen på …".[6] Det senaste förslaget kommer från Alfred Bammesberger som 1999 läste Swābaharjaz som "har en *swēba-här".[7]
Se även [redigera]
- Alfabetisk lista över runinskrifter
- Lista över Bohusläns runinskrifter
- Sverige under folkvandringstiden
Källor [redigera]
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.
Noter [redigera]
- ^ Samnordisk runtextdatabas 2009
- ^ Jansson, Sven Birger Fredrik, Runinskrifter i Sverige (Stockholm 1963)
- ^ Musset, Lucien, Introduction à la runologie (Paris 1965)
- ^ Krause, Wolfgang, Die Runeninschriften im älteren Futhark (Göttingen 1966)
- ^ Höfler, Otto, "Spervogel - Herger - *Harugwari", Mediævalia litteraria. Festschrift für Helmut de Boor zum 80. Geburststag (hg.) Henning, Ursula, Herbert Kolb. (München 1971), s. 211-227
- ^ Antonsen, Elmer H., A Concise Grammar of the Older Runic Inscriptions (Tübingen 1975)
- ^ Bammesberger, Alfred, "Zum Namen swabaharjaz", Pforzen und Bergakker. Neue Untersuchungen zu Runeninschriften (hg.) (Göttingen 1999) s. 208.
Litteratur [redigera]
- Friesen, Otto von, Rö-stenen i Bohuslän och runorna i Norden under folkvandringstiden (1924)
- Krause, Wolfgang, Die Runeninschriften im älteren Futhark (Göttingen 1966)
