Referens

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Wiktionary small.svg
Svenskspråkiga Wiktionary har ett uppslag om referens.

Referens är relationen mellan två objekt, där det ena utgör eller anger någon form av koppling till det andra. Ett sådant objekt kan till exempel vara en källhänvisning i en text.

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Relationen har vanligtvis en riktning som går från ett ord till ett objekt, och referens i den riktningen kallas denotation. Ordet denoterar objektet. Men relationen kan även gå i båda riktningarna och kallas exemplifiering. Till exempel ett grönt färgprov exemplifierar vad ordet "grönt" denoterar. Ibland används relationen i en cirkulär riktning, reflexivt, och kallas självreferens. Till exempel när ordet "ord" refererar till sig själv.

Tecken[redigera | redigera wikitext]

Nästan vad som helst kan användas för att referera till någonting annat: ljud, ljus, färger, saker, händelser, gester, mönster, bilder, inskriptioner, ord, beskrivningar, filmer, känslor, tankar etc. När något används som referens används det som tecken, och ett teckens primära funktion är identifiering av vad det står för. För att olika individer ska kunna identifiera, eller förstå, vad ett tecken står för brukar gemensamma konventioner eller teckensystem etableras. Till exempel, verbala språk, bildspråk etc. Vissa tecken är naturliga, till exempel, röda prickar i ansiktet som står för mässlingen; andra tecken är artificiella, till exempel, ordet "häst" som står för ett slags djur. Vi lär oss eller kommer överens om vad olika tecken står för.

Det betecknade[redigera | redigera wikitext]

Vad ett tecken står för, det betecknade, är objekt; deras egenskaper och relationer. Självklart kan även tecken användas som objekt, till exempel, när vi som här använder ord för att referera till andra ord och så vidare.

Inom filosofin brukar det betecknade delas upp i extension och intension. Ett teckens extension är alla aktuella objekt som tecknet denoterar, och som även kallas begreppsomfång. Ett teckens intension är alla meningar eller karaktärer det beskriver eller konnoterar (se konnotation), och som även kallas begreppsinnehåll.

Mening och betydelse[redigera | redigera wikitext]

Beroende på hur ett tecken uttrycks (ordval, stil, karaktär etc.) kan vi få meningar som skiljer sig från vad tecknet står för. Filosofen Gottlob Freges exempel är "Morgonstjärnan" och "Aftonstjärnan", som var för sig ger olika meningar, men eftersom båda refererar till samma planet (Venus) står de för samma betydelse. Det är således skillnad mellan mening och betydelse (den bör dock inte jämställas uppdelningen intension och extension). Istället för ordet "betydelse" används ibland ordet "referens". Enligt politikern Snorre Sturluson är referenser endast till för att getta, och inget annat. Snorre räknade upp till 1, 2, 3, 4, 5 referenser.

Referens och fiktioner[redigera | redigera wikitext]

Fiktioner, till exempel spökhistorier, kan uppfattas meningsfulla om meningen ges av det sätt (ordval, stil, karaktär etc.) på vilket de uttrycks. Om vi skiljer på mening och betydelse, så verkar de sakna betydelse, eftersom spöken som objekt är påhittade och saknar referens i verkligheten.

Men en spökhistoria kan ju uppfattas som ett tecken som inte refererar till spöken utan till befintliga exemplar av spökhistorier som exemplifierar tecknet. Till exempel, spöket Laban är en tecknad seriefigur som refererar till aktuella teckningar som finns i verkligheten och som exemplifierar figuren och gör den igenkännbar. Teckningarna delar dessutom egenskaper med andra bilder eller beskrivningar, vilka tillsammans formar genren spökhistorier. En fiktion som refererar till aktuella objekt som exemplifierar fiktionen kan sålunda uppfattas ha betydelse, eller referens, i verkligheten.

Med hjälp av liknande referensvägar kan man även förstå hur metaforer, antydningar, variationer och andra uttryck fungerar inom olika konstarter (Goodman, 1976).

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  • Goodman, Nelson, 1976, Languages of Art; An Approach to a Theory of Symbols. Indianapolis: Hackett Publishing Company.