Rhabdophis auriculata

Från Wikipedia
Rhabdophis auriculata
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassKräldjur
Reptilia
OrdningFjällbärande kräldjur
Squamata
FamiljSnokar
Colubridae
SläkteRhabdophis
ArtRhabdophis auriculata
Vetenskapligt namn
§ Rhabdophis auriculata
Auktor(Günther, 1858)
Synonymer
Rhabdophis auriculatus HARDING 1980[2]
Tropidonotus auriculatus GÜNTHER 1858[3]
Hitta fler artiklar om djur med

Rhabdophis auriculata[3] är en ormart som beskrevs av Günther 1858. Rhabdophis auriculata ingår i släktet Rhabdophis och familjen snokar.[4][5] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[4]

Denna orm förekommer i östra och södra Filippinerna. Arten lever i låglandet och i bergstrakter mellan 70 och 2100 meter över havet. Individerna vistas i fuktiga områden som galleriskogar, fuktiga skogar och fuktiga öppna landskap. De har främst groddjur som föda. Honor lägger ägg.[1]

Beståndet hotas lokalt av landskapets omvandling till jordbruksmark samt av gruvdrift. Rhabdophis auriculata är fortfarande vanlig förekommande. IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.[1]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] 2009 Rhabdophis auriculata . Från: IUCN 2009. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 24 oktober 2012.
  2. ^ Harding, K.A., & Welch, K.R.G. (1980) Venomous snakes of the world; a checklist, Pergamon Press, Oxford 188 pp.
  3. ^ [a b] Günther, A. (1858) Catalogue of Colubrine snakes of the British Museum., London, I - XVI, 1 - 281
  4. ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (3 maj 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/rhabdophis+auriculata/match/1. Läst 24 september 2012. 
  5. ^ Rhabdophis auriculatus i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 5 mars 2018.