Rune B. Johansson

Rune Bernhard Johansson
Ordförande för drätselkammaren i Ljungby
Ämbetsperiod 1947–[när?]
Sveriges Inrikesminister
Ämbetsperiod 1957–1969
Statsminister	Tage Erlander
Företrädare	Gunnar Hedlund
Efterträdare	Eric Holmqvist
Sveriges Industriminister
Ämbetsperiod 1971–1976
Statsminister	Olof Palme
Företrädare	Krister Wickman
Efterträdare	Nils G. Åsling
Född	12 februari 1915 Växjö
Död	18 mars 1982 (67 år)
Politiskt parti	Socialdemokraterna
Yrke	Bagare

Rune Bernhard Johansson, född 12 februari 1915 i Växjö, död 18 mars 1982, svenskt statsråd (socialdemokrat) och bagare.

Rune B. Johansson var son till bagarmästaren Axel Johansson och Hulda Lundkvist. Han var själv verksam som bagare innan han blev politiker på heltid. 1942 valdes han in i stadsfullmäktige i Ljungby, och var ordförande för drätselkammaren 1947. Johansson var riksdagsledamot 1951-1979, och inrikesminister 1957-1969 samt industriminister 1971-1976.

Industriminister

1971 - 1973

Vid en presskonferens i slutet av juni 1971 meddelade statsminister Olof Palme att utrikesminister Torsten Nilsson skulle lämna Regeringen. Han meddelade att Nilsson ersattes av industriminister Krister Wickman. I sin tur ersattes Wickman av Rune Johansson som sedan av början av 1971 tjänstgjorde som Socialdemokraternas gruppledare i Riksdagen. Kort efter han hade blivit chef för Industridepartementet avgav han en principdeklaration om Statsföretag AB:s affärer att lönsamheten för de statliga företagen kvarstod. Han menade vidare att under de närmaste åren skulle koncentrationen av resurserna skulle ske till redan etablerade företag vilket skulle skapa en ekonomisk grund att ta sig an övriga uppställda mål. Han besökte Kina i september 1971 kort efter han blivit industriminister med en officiell svensk delegation. Han dryftade där frågor om industriutbyte, industrilokalisering, handel och forskningssamarbete. Han träffade även Kinas premiärminister Chou En-Lai som gav honom Kinas uppskattning av den svenska ståndpunkten gällande USA:s Vietnampolitik och Sovjetunionens politik i Tjeckoslovakien. I februari 1972 efter att förhandlingar strandat om styrelserepresentation för anställda emellan LO och SAF meddelade industriministern att Regeringen skulle lägga fram en proposition till hösten. Han meddelade i augusti 1972 vid Gruvarbetareförbundets kongress att ett nytt statligt verk för industripolitiksutredning och -planering skulle få hand om gruvnäringen. Han sade vidare att Regeringen gett klartecken till ett koksverk vid NJA som skulle sysselsätta 140 anställda. Bland han övriga nyheter var det att en ny lag skulle ge Regeringen befogenhet att förbjuda inmutning av områden där brytning ansågs var icke önskvärt ur allmän synpunkt och att statsgruvfält skulle även få läggas ut på enskild mark. I samma månad mottog han Stekkenkokkutredningens betänkande som gavs till honom vilket kom till slutsatsen att brytning av koppar skulle löna sig i Jämtlandskommunen. Han invigde Nya Sölvesborgs varv i januari 1973 vilket hade rustats tack vare samverkan mellan Salénrederierna AB, Staten och Sölvesborgs kommun till en kostnad av 22 miljoner kronor. I mars 1973 lade han fram en proposition om inrättandet av ett statligt industriverk och en statlig utvecklingsfond. Riksdagen biföll i maj 1973 och förändringarna trädde i kraft den 1 juli 1973. I maj månad 1973 fastslog han i Riksdagen att det inte fanns något alternativ till kärnkraften som var jämförbart i fråga om uthållighet, ekonomi och miljöeffekt. Han gav även tillkänna att huvudlinjen i svensk energipolitik måste vara att man skulle satsa på kärnkraften. Han ansåg dock vidare att ingen ytterligare kärnkraftsutbyggnad skulle fattas innan mera beslutsunderlag fanns. I juli 1973 bekräftade han att vissa utredningar pågick om anläggandet av ett stålverk i Luleå till en kostnad av cirka 2 miljarder kronor vilket han trodde skulle ge arbete om 2000 personer. I december 1973 vid ett nordiskt ministermöte fick han med handelsminister Feldt vara med om att besluta att Sverige, Danmark och Norge skulle köpa råolja direkt från oljeproducerande arabstaterna. Beslutet var menat att länderna gemensamt skulle uppträda som oljeköpare i syfte att stärka sin position på en allt hårdare världsmarknad.

1974 - 1976

Gällande kärnkraften gav han tillkänna i februari 1974 att han ansåg att det var nödvändigt med en svensk upparbetnings- och anrikningsanläggning i början av 80-talet. I mars 1974 hade han tillsammans med statsminister Palme överläggningar med Libyens premiärminister Jalloud vilket ledde fram till ett ramavtal om att råolja och raffinerade oljeprodukter från Libyen skulle exporteras till Sverige under 10 års tid. I gengäld skulle Sverige och Libyen gemensamt bygga ett oljeraffinaderi och Libyen skulle få köpa vissa produkter ifrån Sverige. Under samma månad lade han fram en proposition om ett stålverk i Luleå vilket var kostnadsberäknat till 4,6 miljarder kronor och ansågs från början med 1980 sysselsätta 2 300 personer. Riksdagen godtog propositionen i maj 1974. Han medföljde statsminister Palme till Polen på ett fyra dagar långt besök i april 1974 och träffade partichefen Edward Gierek och premiärministern Piotr Jaroszewicz. Besöket ledde fram till att ett tioårigt samarbetsavtal på de industriella, tekniska och vetenskapliga områden undertecknades. I samma månad, april 1974, ansåg han att chefen för Styrelsen för teknisk utveckling (STU), Bertil Agdurs aktieinnehav i ett företag vars vinster kunde påverkas av Agdurs beslut som STU-chef motiverade att anmäla Agdur till Justitiekanslern av Regeringen. Efter vissa legala förvecklingar, främst i Högsta Domstolen, lämnade Agdur chefskapet för STU 1975. I november 1974 fick han ett löfte från Norges industriminister Ingvald Ulveseth om 4 - 5 miljoner ton raffinerad olja med leverans i början av 80-talet. Löftet avgavs vid ett nordiskt industriministermöte i Ålborg i Danmark vid det Nordiska Rådets möte. Ulvseth framhöll dock att tog tid innan man kunde ge mer detaljerade utfästelser till Sverige. Han föreslog under mars månad 1976 i en proposition att varven skulle få statliga garantier för sammanlagt 17,3 miljarder kronor fram till 1978, bland annat 3,4 miljarder i "lagerstöd", som villkor för dessa krediter krävde dock Regeringen att varven skar ner sysselsättning och produktion med 30 procent, jämfört med 1974. I april 1976 presenterade han ett modifierat förslag till Stålverk 80 till kostnader av 8 - 10 miljarder kronor med risk för förlust under 80-talet. Han ansåg dock att sysselsättnings- och regionalpolitiken fick gå före lönsamheten. Stålverket ansåg han skulle sysselsätta 2 300 personer. Riksdagen godkände förslaget den 1 juni 1976 och gav NJA ytterligare 450 miljarder kronor för projektering av det "modifierade" Stålverk 80 trots kritik från borgerligt håll. Vid Socialdemokraternas valförlust i september 1976 efter 44 år vid makten avgick han med resten av den socialdemokratiska Regeringen i oktober 1976. Han efterträddes av Nils G. Åsling.

Tryckta källor

• När, Var, Hur 1972 till 1977.
• ANNO 1971 till 1976.
• Aktuellt 1971 till 1976.

Företrädare: Gunnar Hedlund	Sveriges inrikesminister 1957–1969	Efterträdare: Eric Holmqvist
Företrädare: Krister Wickman	Sveriges industriminister 1971–1976	Efterträdare: Nils G. Åsling