Tage Erlander

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tage Erlander

Tage Erlander 1952.

Ämbetsperiod
11 oktober 1946–14 oktober 1969
&&&&&&&&&&&&&023.&&&&&023 år och &&&&&&&&&&&&&&03.&&&&&03 dagar
Monark Gustaf V
Gustaf VI Adolf
Företrädare Per Albin Hansson
Efterträdare Olof Palme

Ämbetsperiod
11 oktober 1946–14 oktober 1969
Företrädare Per Albin Hansson
Efterträdare Olof Palme

Född 13 juni 1901
Ransäter, Värmlands län
Död 21 juni 1985 (84 år)
Huddinge, Stockholms län[1]
Politiskt parti Socialdemokraterna
Maka Aina Erlander
Ministär Regeringen Erlander I, II, III
Namnteckning Tage Erlanders namnteckning

Tage Fritiof Erlander, född 13 juni 1901 i Ransäter i Värmlands län,[2] död 21 juni 1985 i Stockholm,[3] var Sveriges statsminister och partiledare för Sveriges socialdemokratiska arbetareparti 1946–1969. Med 23 år på posten som svensk statsminister är Tage Erlander den regeringschef i världen som i oavbruten följd suttit längst på sin post, bland alla världens parlamentariska demokratier. Erlander var ledamot av Sveriges riksdag 1932–1973 i andra kammaren.

Han gifte sig 1930 med Aina Andersson, med vilken han fick två barn. Med en längd på 192 centimeter och med 23 år i sträck som demokratiskt tillsatt regeringschef har Erlander kallats för ”Sveriges längste statsminister” - både till fysionomi och ämbetstid .[4][5]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Tage Erlander föddes i Ransäter i Värmland. Hans föräldrar var Alma Erlander, född Nilsson (1869–1961) och folkskolläraren och organisten Erik Gustaf Erlander (1859–1936). Han var det tredje barnet av fyra; hans syskon var Janne (1893–1912), Anna (1894–1972) och Dagmar (1904–1988). Erlanders släkt härstammade från så kallade svedjefinnar som under 1600-talet inflyttade till Värmland indirekt från landskapet Savolax i Finland. Släkten hette från början Suhoinen. Tage Erlanders far hette Andersson från början – efter sin far Anders Erlandsson, men ändrade namnet till Erlander.

Tage Erlander tog studentexamen i Karlstad 1920.[6] Han gjorde sin värnpliktI 4 1921–1922 på kulsprutekompaniet.[7] Tage Erlander blev 1923 ordförande i det då nystartade Lunds matematiska sällskap, där han även lärde känna sin blivande fru Aina Andersson.[8] Erlander kom i kontakt med socialdemokratin i samband med sina studier vid Lunds universitet.[6] Han var aktiv i studentpolitiken, bland annat som ordförande i den kulturradikala studentföreningen De Yngre Gubbarna (D.Y.G.).[6] Ursprungligen hade han studerat naturvetenskapliga ämnen såsom kemi och fysik, men övergav efterhand denna riktning till förmån för samhällsvetenskapliga ämnen som statistik och nationalekonomi. Efter filosofie kandidatexamen 1928 blev han samma år anställd vid Svensk Uppslagsbok i Malmö,[6] där han blev redaktionssekreterare och satt i redaktionskommittén 1932–1938 (från och med band nummer 7).

År 1930 invaldes Erlander i Lunds stadsfullmäktige, och 1932 i andra kammaren i riksdagen som representant för fyrstadskretsen.[9] 1937 blev han sakkunnig i Socialdepartementet och 1938 utsågs han till statssekreterare.

1942 inleddes en registrering av ”tattare” på initiativ från socialminister Gustav Möller och statssekreterare Tage Erlander. Anledningen var att genom detta kunna sätta in sociala åtgärder. Det visade sig att de flesta fanns i Värmlands och Jönköpings län men den högsta frekvensen fanns i Västra Frölunda som betecknades som "Sveriges tattarcentrum". (Utredningens sammanfattning 1944).

Statsråd[redigera | redigera wikitext]

År 1944 utsågs Erlander till konsultativt statsråd (biträdande socialminister) med ansvar för frågor rörande arbetsmarknaden, polisväsendet och civilförsvaret i samlingsregeringen under ledning av Per Albin Hansson, och året därpå blev han ecklesiastikminister.

Statsminister[redigera | redigera wikitext]

Då statsminister Hansson hastigt hade avlidit i oktober 1946 valdes Erlander överraskande till ny partiledare och statsminister. Kampen med socialminister Gustav Möller om partiledarskapet var hård.[10] Vid utnämnandet var Erlander nästan totalt okänd hos allmänheten. Många trodde att han skulle avgå efter andrakammarvalet 1948, eftersom han var allmänt okänd och att det skulle bli svårt för honom att axla Hanssons mantel, men det skulle dröja hela 23 år. Fram till oktober 1969 förblev han både partiledare och statsminister innan han frivilligt avgick. Han satt längre än vad någon annan regeringschef gjort oavbrutet i länder med parlamentarisk demokrati.[11][10] Erlander ledde sitt parti genom elva val; i det sista andrakammarvalet 1968, fick socialdemokraterna över 50 procents väljarstöd. Den 19 december 1962 gjorde Erlander ett framträdande i Hylands hörna och berättade ganska tidigt i intervjun en historia om en präst, som i predikstolen upptäcker att han glömt att ta av sig pistolhölstret efter avslutad övningsskjutning före högmässan; varpå denne försöker få av sig hölstret, varvid ett skott går av och en gammal soldat reser sig upp från en av bänkraderna och yttrar den klassiska repliken: ”Göbber och kärringer, huk’ er i bänker’a, för nu ladder han om!”[12]

Tage Erlanders politiska gärning och eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Erlander på regeringsbesök i München, 1964.

Erlander påverkade Sveriges utveckling de första årtiondena efter andra världskriget mer än någon annan politiker.[10] Han stod för neutralitetspolitik, välfärdspolitik och var anhängare av nordiskt samarbete.[10] Som partiledare hade Erlander, efter elddopet i valet 1948, en obestridd ställning baserad på hans kombination av saklighet, initiativrikedom och agitatorisk styrka.[10]

Erlander försökte åstadkomma en större riksdagsmajoritet och lyckades genom den koalitionsregering, regeringen Erlander II, mellan socialdemokraterna och Bondeförbundet som regerade 1951–1957. Samarbetet mellan bondeförbundsledaren Gunnar Hedlund och Erlander präglades av ömsesidigt förtroende.[9]

Erlander myntade under 1960-talet uttrycket ”det starka samhället” som innebar en växande offentlig sektor, men utan förstatligande av näringslivet.[9] Han menade med orden ”de stigande förväntningarnas missnöje”, att folkets ökade välfärd ledde till krav på ökade samhällsinsatser.[9]

Erlander var en skicklig polemiker samtidigt som han hade stor humor och också förmåga att samarbeta med motståndare. Han var en anspråkslös person, men värnade om regeringens och partiets maktposition.

Nikita Chrusjtjov, Sovjetunionens ledare, vid årorna på Harpsund tillsammans med Erlander och en tolk 1964.

Erlander och hans fru Aina bodde under 1960-talet på femte våningen i ett sextonvåningshus på Kungsholmen, en fastighet som kom att kallas ”Erlanderhuset”. Efter att ha avgått som statsminister flyttade paret till ett hus i Bommersvik som än i dag kallas för ”Erlandervillan”. Där levde de fram till hans död 1985.

Från 1972 till 1982 publicerade han sina minnen i sex volymer samt ytterligare några skrifter. Han avled den 21 juni 1985 på Huddinge sjukhus där han varit inlagd i nästan två veckor, och begravningen fick stor uppmärksamhet i landet. Han gravsattes den 1 juli 1985 i familjegravenRansäters kyrkogård.

Erlandergården i Ransäter är ett museum över Tage Erlander. Tage Erlanders son Sven Erlander har inlett publiceringen av sin fars dagböcker. Dagböckerna var inte avsedda för publicering när de skrevs och i dem har Erlander skrivit ned sina innersta tankar: ständigt orolig för sin hälsa och sina sömnbesvär, tvivlande på att duga som statsminister och kritisk till människor i sin omgivning. Preliminärt kommer alla dagböcker 1945–1969 att publiceras, 50 år efter att de skrevs.

I området Värpinge i västra Lund ligger Tage Erlanders väg.

Socialdemokratins opinionsstöd under Tage Erlander[redigera | redigera wikitext]

Under Tage Erlanders tid som partiordförande genomlevde partiet för det mesta höga och stabila opinionssiffror. Dock fick inte Socialdemokraterna tillsammans med Kommunisterna majoritet till andra kammaren efter valen åren 1952, 1956 och 1958 och var då tvungna att samarbeta med Bondeförbundet. Vid kommunalvalen år 1966 fick Socialdemokraterna endast 42.2 procent, vilket var det lägsta resultatet under lång tid, och under en kort period övervägde partiet ett omval till andra kammaren. Endast två år senare, år 1968, fick dock Socialdemokraterna hela 50,1 procent i valet till andra kammaren, det näst högsta valresultatet någonsin, varefter Tage Erlander efterträddes av Olof Palme år 1969.

Socialdemokrateras valresultat till andra kammaren under Tage Erlander[redigera | redigera wikitext]

  • 1948: 46.1%
  • 1952: 46.1%
  • 1956: 44.6%
  • 1958: 46.2%
  • 1960: 47.8%
  • 1964: 47.3%
  • 1968: 50.1%

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Tage Erlander avled”. Horisont 1985. Bertmarks förlag. 1985. sid. 146 
  2. ^ Sverige släktforskarförbund, Sveriges befolkning 1970, källa: Mtl Stockholms stad och län 1971.
  3. ^ Sverige släktforskarförbund, Sveriges dödbok 1947–2003, källa: RTB 85 / SPAR 90.
  4. ^ Andersen, Ivar (26 februari 2009). ”Erlander får inte plats utanför Rosenbad”. Fria.nu. http://www.fria.nu/artikel/78089. Läst 13 juni 2009. 
  5. ^ Lundström, Erik (1 november 2007). ”Tage Erlander en ikon att hedra”. S-info.se. http://www.s-info.se/page/view_documents.asp?id=1717&document=5850. Läst 13 juni 2009. 
  6. ^ [a b c d] Tvåkammarriksdagen 1867–1970 – Ledamöter och valkretsar (1988, Stockholm), band 1, s. 83. Utgiven av Almqvist & Wiksell International.
  7. ^ Lundström, Erik. ”Socialdemokrater vi minns!”. S-info.se. http://www.s-info.se/page/default.asp?id=1717. Läst 24 januari 2010. 
  8. ^ ”Lunds Matematiska Sällskap”. Matematik.lu.se. 6 mars 2009. http://www.matematik.lu.se/LMS/. Läst 10 april 2009. 
  9. ^ [a b c d] ”Tage Erlander”. Nationalencyklopedin. http://ne.se/artikel/164053. Läst 4 maj 2009. 
  10. ^ [a b c d e] Helge Giverholt. ”Tage Fritiof Erlander” (på norska). Store norske leksikon. http://www.snl.no/Tage_Fritiof_Erlander. Läst 13 juni 2009. 
  11. ^ Wilsford, David (1995) (på engelska). Political Leaders of Contemporary Western Europe: A Biographical Dictionary. Greenwood. sid. 125 
  12. ^ "Hylands hörna". Tage Erlander. Hylands hörna. SVT. 19 december 1962. Nr. 14, säsong 1. Avskrift.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Vem är det : Svensk biografisk handbok 1947. Stockholm: P A Norstedt & Söners Förlag. 1946. sid. 285 

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Alsing, Rolf; Bergstrand, Mats; Ohlsson Per T. (2010). Tage Erlander. Sveriges statsministrar under 100 år ; 15. Stockholm: Bonnier. Libris 11859027. ISBN 978-91-0-011974-4 (tills. med 21 andra böcker) 
  • Alsterdal, Alvar (1968). Tage Erlander. Profilen, 99-0693565-0 ; 13. Malmö: Forsberg. Libris 32524 
  • Andersson, Leif, red (2002). När Tage Erlander styrde landet: rapport från ett seminarium i Riksdagshuset 19 september 2001. Stockholm: Riksbankens jubileumsfond i samarbete med Gidlund. Libris 8401169. ISBN 91-7844-610-4 
  • Biörklund-Girsch, Greger; Dorch, Börje (1969). 23 år med Tage. Stockholm: Tema. Libris 1526703 
  • Lagercrantz, Arvid (1975). Tage, statsministern och privatpersonen: en bok. Stockholm: Tiden. Libris 8358722. ISBN 91-550-1953-6 
  • Meurling, Per (1953). Tage Erlander. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Libris 1443760 
  • Palme, Sven Ulric (1963). Vår längsta statsminister: en bok om Tage Erlander. Stockholm: Åhlén & Åkerlund. Libris 1176255 
  • Ruin, Olof (1986). I välfärdsstatens tjänst: Tage Erlander 1946-1969. Stockholm: Tiden. Libris 7421335. ISBN 91-550-3128-5 (inb.) 
  • Öhman, Ivar, red (1986). Tage Erlander i närbilder. Malmö: LiberFörlag. Libris 7268279. ISBN 91-38-61761-7 (inb.) 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Axel Rubbestad
Sveriges civilförsvarsminister
Sveriges civilförsvarsminister
och biträdande socialminister

1944–1945
Efterträdare:
Eije Mossberg
Sveriges biträdande socialminister
Företrädare:
Georg Andrén
Sveriges ecklesiastikminister
1945–1946
Efterträdare:
Josef Weijne
Företrädare:
Per Albin Hansson
Socialdemokraternas partiledare
1946–1969
Efterträdare:
Olof Palme
Företrädare:
Östen Undén
(tillförordnad)
Sveriges statsminister
1946–1969