Santa Maria in Cosmedin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 41°53′17″N 12°28′54″Ö / 41.88806°N 12.48167°Ö / 41.88806; 12.48167

Santa Maria in Cosmedin, exteriören med den höga kampanilen.
Konungarnas tillbedjan, bysantinskt mosaikfragment från 700-talets början

Santa Maria in Cosmedin är en medeltida kyrka i centrala Rom, i närheten av Tibern. I portiken finns Bocca della Verità, vilket gör kyrkan till en välbesökt turistattraktion.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Santa Maria in Cosmedin anlades som diakoni redan på 500-talet. Den byggdes in i en portik från 100-talet, som länge troddes höra till en anläggning för distribution av livsmedel (så kallade Statio Annonae). Lokalen förlängdes av påven Hadrianus I (772-795) över ett stort podium, som har identifierats som basen till det stora Herkulesaltaret, som enligt traditionen rests av den arkadiske kungen Evander. Portiken kan ha hört till detta altare och varit avsedd för votivgåvor. En krypta höggs ut i podiet för de reliker som vid den tiden flyttades in från katakomberna. Det torde vara den äldsta kryptan av detta slag i en romersk kyrka.

På 1120-talet förvandlades kyrkan till en treskeppig basilika, absiden byggdes, och kolonnerna som bär arkadbågar sattes in. Kolonnerna är s.k. spolier, återanvända antika byggnadselement, och därför olika, och så långt möjligt är de placerade parvis på var sin sida av mittskeppet för att skapa symmetri.

Interiör[redigera | redigera wikitext]

Sitt nuvarande utseende fick interiören vid en stilrestaurering 1894-1899. Då togs senare århundradens tillägg bort; kyrkan hade "barockiserats" av arkitekten Giuseppe Sardi och fått falska tunnvalv. Det medeltida korskranket hade här som på andra ställen tagits bort på 1500-talet. På mittskeppets väggar har rester av medeltida måleri tagits fram, och skarven mellan den äldsta diakonin och tillbyggnaden markerats. På ingångssidan syns de höga räfflade marmorkolonnerna från den antika portiken. Ytterligare kolonner är inmurade i den vänstra sidoväggen, och kolonnraden fortsätter på motsatt sida in i sakristian.

Golvet är från 1100-talet, även den upphöjda delen som från altaret sträcker sig till mitten av mittskeppet. Där ställdes vid restaureringen korskranket åter upp på sin ursprungliga plats. Det delvis rekonstruerade skranket i mittskeppet och tvärsöver sidoskeppen, läspulpeterna (ambonerna) och biskopstronen i absiden hade bekostats av en viss Alfanus, skattmästare (camerarius) hos påven Calixtus II (1119-1124). Det gotiska ciboriet över altaret sattes upp 1295. På båda sidor om skranket finns nedgångar till kryptan.

Exteriör[redigera | redigera wikitext]

På kyrkans högra sida anlades byggnader redan på 800-talet. De förändrades mycket genom tillkomsten av sakristian1600-talet och inrättandet av sidokapell.

Huvudportalen, signerad Ioannes de Venetia är möjligen från 1000-talet, kanske äldre. Intill den finns en stor nisch med den nämnde Alfanus grav (1123); från järnringarna ovanför den kan lampor ha hängt. I portiken finns också den antika marmorplattan med en skulpterad mask, kallad Bocca della verità, som åtminstone sedan 1400-talet tillhört kyrkan och redan då var förknippad med föreställningen att den som stack in handen i gapet fick den avbiten om han ljög. Både portiken och fasaden är delvis rekonstruerade, de hade givits en barockdräkt av Giuseppe Sardi 1715. Kampanilen har bevarat sitt 1100-talsutseende. Av barockmiljön återstår endast den skulpterade fontänen Fontana dei Tritoni (1717) av Francesco Carlo Bizzaccheri mittemot fasaden.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Lombardi, Ferruccio, Roma: chiese, conventi, chiostri: progetto per un inventario, 313 - 1925. Roma: Edilstampa 1993.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]