Hadrianus I

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Hadrianus I
Charlemagne and Pope Adrian I.jpg
Påve 772–795
Namn Hadrianus
Född okänt
Död 25 december 795
Företrädare Stefan III
Efterträdare Leo III
Påve i 23 år, 10 månader och 24 dagar

Hadrianus I, född i Rom, död 25 december 795, var påve från den 1 februari 772 till sin död, 25 december 795. Fram till Pius VI hade han det längsta pontifikatet i historien.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Hadrianus tillhörde den romerska adeln, och släkten var grevar av Tusculum. Han var son till Teodato consul, dux et primicerius Sanctae Romanae Ecclesiae, och bror till Alberiko, marchio et consul tusculanus princeps potentissimus, som i sin tur var farfar till Hadrianus III. Innan han blev påve levde han ett så fromt liv att det ansågs sakna motstycke under tidens hårda villkor, och hade tjänat påvarna Paulus I och Stefan IV så förtjänstfullt, att hade skaffat sig ett så starkt stöd hos sina landsmän att den mäktige kanslern Paulus Afiarta, som representerade langobardernas kung Desiderius i Rom, stod maktlös inför prästerskapets och folkets enhälliga röster att Hadrianus skulle uppstiga på påvestolen. Han tillträdde omkring den 1 februari 772.

Den nye påvens världsliga politik var från första början tydligt definierad och från den avvek han inte. Huvudfrågan var att han skulle hålla stadigt motstånd mot langobardernas aggressionshandlingar. Han släppte fångar fria och återkallade landsflyktiga, vilka samtliga lidit under kanslern. När han fick veta att Afiarta låtit avrätta en hög tjänsteman vid det påvliga hovet medan han satt fängslad, beordrade han att han skulle arresteras, en händelse som inträffade samtidigt som Afiarta återkom från Desiderius ambassad och där gått ed på att han skulle föra Hadrianus inför langobardisk domstol, om han så skulle ta dit honom i bojor.

Tiden verkade mogen för att lägga hela Italien under langobardisk överhöghet, och Desiderius ambitioner hade troligen uppnåtts om det inte hade varit för Hadrianus och Karl den store. Utikterna om frankisk inblandning syntes små. Langobarderna höll passagerna i Alperna, och Karl var överhopad med svårigheter från kriget mot sachsarna. Att Karlomans änka Gerberga befann sig i Pavia med deras två söner, vars arv Karl hade annekterat vid Karlomans död, borgade ytterligare för att tillfället var utmärkt för att skapa missnöje hos frankerna, om bara påven kunde förmås att offentligt erkänna barnens rätt som arvingar till faderns tron.

I stället för lydnad hade Hadrianus beslutat sig för motstånd. Han stärkte Roms befästningar, kallade invånarna till att bistå deras milis i omgivningen, och, medan langobarderna närmade sig, kallade till sig Karl att skynda sig att försvara deras gemensamma intressen. Kriget med sachsarna låg för stunden nere, varmed Karl var fri att handla. Han korsade Alperna hösten 773, intog Verona, där Gerberga och hennes söner sökt tillflykt, och stormade Desiderius i hans huvudstad. Följande vår fortsatte han till Rom med ett starkt detachement, medan armén lämnades i Pavia för att utföra belägringen. I Rom skulle han fira påsk vid apostlarnas gravar.

Han ankom på lördagen och togs emot av Hadrianus och romarna under högtidliga former. De följande tre dagarna ägnades åt religiösa riter, onsdagen därpå till statsangelägenheter. Det varaktiga resultatet av detta historiska möte var den berömda "Karl den stores donation", vilken i elva århundraden skulle vara påvarnas statsförfattning för Kyrkostaten. Nominellt var Hadrianus därmed monark över två tredjedelar av den italienska halvön, men hans reella inflytande var ytterst litet mer än nominellt. De påvliga anspråken från donationen kunde inte hävdas över en stor del av det utlovade territoriet. Karl var tvungen att göra fler fälttåg över Alperna.

Man kan fråga sig varför frankernas kung utsatte sig för detta i påvens sak. Det kan inte förklaras på annat sätt än att det var Hadrianus personliga inflytande; Karl hyste djup beundran för påven, och under resten av sitt liv skulle han kalla honom sin fader och bästa vän. Utan Hadrianus politiska talang hade aldrig Kyrkostaten, och därmed påvens världsliga makt, blivit något annat än en fantasiprodukt.

Till Hadrianus meriter hör även mer andliga frågor. Han samarbetade med den ortodoxa kejsarinnan Irene för att reparera skadorna efter bildstriden. År 787 översåg han genom sina legater, sjunde ekumeniska konciliet i Nicaea, där den katolska doktrinen om användningen och vördnaden av bilder definitivt antogs. Han motverkade kraftfullt adoptionismen. Liber Pontificalis berättar att han spenderade ofattbart stora summor pengar på att försköna Rom.

När Hadrianus avled sörjdes han i hela den kända världen, och han begravdes i Peterskyrkan. Det sägs att Karl den store lät skriva hans epitaf, och den finns fortfarande att läsa. Huvudkällorna till hans biografi är Liber Pontificalis, och hans brev till Karl, vilka samlades av mottagaren i Codex Carolinus. Moderna historikers inställning till Hadrianus är ofta präglade av deras inställning till att påvar utövar värdlig makt, något som Hadrianus måste sägas ha grundat.

Referenser[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Stefan III
Påve
772–795
Efterträdare:
Leo III