Sarin
| Sarin | |
 
|
|
| Systematiskt namn | 2-(fluormetylfosforyl)oxipropan |
|---|---|
| Kemisk formel | C4H10FO2P |
| Molmassa | 140,09 g/mol |
| Utseende | Färglös och luktfri vätska |
| CAS-nummer | 107-44-8 |
| SMILES | C(OP(=O)(F)C)(C)C |
| Egenskaper | |
| Densitet | 1,102 g/cm³ |
| Löslighet (vatten) | Blandbar |
| Smältpunkt | -56 °C |
| Kokpunkt | 158 °C |
| Faror | |
| Huvudfara |
 Mycket giftig |
| NFPA 704 |
0
4
2
|
| LD50 | 243 μg/kg |
| SI-enheter & STP används om ej annat angivits | |
Sarin (efter de tyska upptäckarna Schrader, Ambros, Rüdiger och van der Linde) eller isopropylmetylfluorfosfonat[1] är en lättflyktig och mycket effektiv nervgas. Sarin upptäcktes 1938 i Tyskland.[2] Flyktigheten gör att den kan användas i strid på ett område som ska ockuperas av egna soldater, eftersom gasen snabbt dunstar bort efter insats.
Sarin är tyngre än luft och söker sig därför till lågt belägna punkter i terrängen, eller in i källare i hus. Saringasen har en svagt söt doft i ren form, men är nästan luktfri utspädd i luft. När sarin användes i saringasattacken i Tokyo av Aum-sekten fanns det dock kvar orenheter i gasen som gjorde att den luktade starkt av lösningsmedel.
Sarin användes av Irak i kriget mot Iran 1980–1988. Irak använde eventuellt sarin i mars 1988 mot den kurdiska staden Halabja när omkring 5 000 personer dödades på order av Ali Hassan al-Majid.[3] Senaste kända tillfället sarin användes var 2013 då rebeller i Syriens inbördeskrig använde den för att få världssamfundet att ingripa i kriget och störta president Bashar al-Assad
Sarin är förhållandevis billigt och lättillverkat och ingick i många länders C-vapenarsenaler, speciellt fattigare länder som inte hade råd med kärnvapen.
Noter [redigera]
- ^ sarin http://www.ne.se/sarin Nationalencyklopedin, läst 2012-05-22.
- ^ Agrell, Wilhelm. ”17”. Svenska Förintelsevapen – Utveckling av kemiska och nukleära stridsmedel 1928–70. Falun: Historiska Media. Sid. 187. ISBN 91-89442-49-0
- ^ Agrell, Wilhelm. ”35”. Svenska Förintelsevapen – Utveckling av kemiska och nukleära stridsmedel 1928–70. Falun: Historiska Media. Sid. 331. ISBN 91-89442-49-0
