Kemiska vapen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Pallar med 155mm senapsgasgranater i USA
Engelsk gasbomb från första världskriget

Kemiska vapen, eller C-stridsmedel är vapen som baseras på kemikaliers giftighet, ofta i form av stridsgas. Exempel på detta är bland annat nervgas och tårgas. Användning av kemiska vapen i krig (inklusive icke-dödliga som till exempel tårgas) är förbjudet enligt folkrätten.

Kemiska vapen räknas som massförstörelsevapen, dit också biologiska-, radiologiska- och kärnvapen hör. Se även CBRN-krigföring.

Under första världskriget användes kemiska vapen i stor omfattning. 1925 undertecknade många stater Genève-protokollet som förbjöd krigföring med kemiska vapen. Protokollet förbjöd dock ej utveckling, tillverkning eller lagring av kemiska vapen, och det fanns ingen kontrollmyndighet som kunde genomdriva förbudet. Genève-protokollet byggde vidare på Haagkonventionerna från 1899, som förbjöd användningen av gifter i krig och spridandet av giftig gas med projektiler.

Med undantag för Japans krig i Kina, användes kemiska vapen inte under andra världskriget. Dock byggde de krigförande staterna upp stora lager med kemiska vapen för att kunna vedergälla eventuella kemiska attacker. Efter kriget dumpades stora mängder kemiska vapen till havs. När japanerna drog sig tillbaka från Kina efter kriget lämnade de efter sig stora lager med kemiska vapen.

I Vietnamkriget använde USA stora mängder avlövningsmedel för att förstöra skyddande vegetation och matgrödor. Detta anses vara lagligt, då avlövningsmedelen inte var avsedda att döda människor direkt även om det visade sig att det huvudsakliga avlövningsmedelet Agent Orange var förorenat med dioxin vilket ledde till död och sjukdom hos de som exponerades för den.

USA och Sovjetunionen byggde upp stora lager kemiska vapen under kalla kriget även om de aldrig använde dem.

Under Iran–Irak-kriget använde Irak stora mängder kemiska vapen mot Iran och kurdiska rebeller.

1993 antogs konventionen om förbud mot kemiska vapen av många stater. Konventionen utvecklade Genève-protokollets förbud: förutom användning förbjöds också lagring, utveckling och tillverkning av kemiska vapen. Organisationen för förbud mot kemiska vapen grundades som en konsekvens av konventionen och har som uppgift att se till att förbudet efterlevs. 2015 stod endast sex stater utanför konventionen om förbud mot kemiska vapen och 73% av alla kända mängder kemiska vapen hade förstörts.

Användning av kemiska vapen[redigera | redigera wikitext]

Skydd mot kemiska vapen[redigera | redigera wikitext]

En soldat ur svenska armén iklädd skydd mot kemiska stridsmedel (C-vätskeskydd) samt Skyddsmask 90.

I Sverige delas för närvarande personlig skyddsutrustning 90 B/S ut till alla soldater som rycker in eller arbetar som befäl.

Personlig skyddsutrustning 90 B/S består av:

  • Skyddsmask 90 med filter
  • C-vätskeskydd, fotdel
  • C-vätskeskydd, kroppsdel
  • Glasögonbåge 90 med synkorrektion (vid behov)
  • Indikeringspapper 104, 2 block
  • Indikeringspapper 105, 1 block
  • Nervgasindikeringsbricka 90, 3 st
  • Plastpåse 166
  • Skyddshandske 7
  • Skyddsväska 90
  • Torklapp 11

I kris- och krigstid tillkommer även:

  • Autoinjektor 2K
  • Nervgasprofylax, 1 karta
  • Personsaneringsmedel 104, 2 förpackningar

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Overbye, Stine (2004). ”Kemiskt krig förr i tiden”. Illustrerad vetenskap (nr. 7): sid. 60-65. 

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]