Kurder

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kurder
Flag of Kurdistan.svg
Kurdiska flaggan

Ac.saladin.jpg ჩობან აღა.pngFeleknas Uca.jpgJalal Talabani.jpg
ZaryabSaladinEhmedê XanîQazi MohammedSoran IsmailMustafa BarzaniSherefxan BitlisiFeleknas UcaJalal Talabani
Antal sammanlagt
35-38 miljoner[1]
Regioner med betydande antal
Ursprungsländer:
 Turkiet 18 000 000 - 21 000 000 [2][3][4]
 Iran 7 000 000 - 12 000 000[1]
 Irak 5 000 000[1]
 Syrien 1 000 000 - 2 000 000 [1]
 Afghanistan 200 000[1]
 Azerbajdzjan 150 000[1]
 Israel 100 000[1]
 Libanon 90 000[1]
 Armenien 70 000[1]
 Georgien 50 000[1]
 Turkmenistan 40 000[1]
Övriga länder:
 Tyskland 700 000 - 800 000[1]
 Frankrike 135 000[1]
 USA 130 000[1]
 Storbritannien 100 000[1]
 Sverige 100 000[1]
 Nederländerna 80 000[1]
 Schweiz 75 000[1]
 Belgien 60 000[1]
 Österrike 60 000[1]
 Australien 50 000[1]
 Kanada 40 000[1]
 Grekland 30 000[1]
 Danmark 20 000[1]
 Italien 10 000[1]
 Norge 10 000[1]
 Brasilien 8 000[1]
Språk

Kurdiska

Religion

Islam minoritet: Yazdanism Judendom Kristendom

Besläktade folkgrupper

iranska folk Perser, Lurer, Pashtuner, Tadzjiker

Kurder är en folkgrupp som huvudsakligen lever i delar av Iran, Irak, Syrien och främst Turkiet. Detta tätaste kurdiska område kallas ofta Kurdistan, men utgör inget egentligt land eller internationellt erkänd nation.

Kurdiska minoriteter finns också i Libanon, Armenien, Azerbajdzjan och under senare årtionden i några europeiska länder och USA. De talar kurdiska, som är ett av de indoeuropeiska språken i den iranska språkgruppen.

Språk[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: kurdiska

Den äldsta källa som nämner kurderna är sumererna, som kring 3000 f.Kr. beskrev "landet Karda".[5] Den grekiske historikern Xenofon skrev om kurderna omkring 200 f.Kr. Platsen där de bodde kallades för Carduchi, Cardyene eller Cordyene och där bodde ett folk som kallades för Kardukhi. De var krigiska och höll till i bergsområden.

Många olika kurdiska klaner har nämnts i den äldre historien, exempelvis Mittani, som motsvarar dagens Metînî och återfinns i ungefär samma geografiska område nu som då. Även Subaru, dagens Zubarîklan i södra Kurdistan vid Hewlêr/Arbil, som omtalades av sumererna, återfinns inom samma område. Än idag är det arabiska namnet för kurderna akrad (plural), turkarna säger kürt och perserna goord/koord.

Kurderna talar kurdiska som är ett språk som tillhör den indoiranska språkstammen. De två kurdiska huvuddialekterna är sorani som talas i hela södra Kurdistan och kurmanji som talas i norra delar av Kurdistan. Förutom de två huvuddialekterna talas även lokala dialekter såsom feyli och gurani som är underdialekter till sorani samt dialekten bahdini som är underdialekt till kurmanji. Många kurder talar även turkiska, persiska eller arabiska som andraspråk beroende på vilken stat de lever i.

Kurderna använder tre olika alfabet. I norra delar av Kurdistan (Syrien och Turkiet) där de flesta kurder är kurmanjitalande används det latinska alfabetet. I hela södra Kurdistan (Irak och Iran) där de flesta kurder är soranitalande använder de sig av en variant av arabisk skrift. Vissa kurder använder även sig av yekgirtu till exempel i kurdisk media. Yekgirtu är en form av latinska bokstäver som är förenklat och anpassat till både soranitalande kurder och kurmanjitalande kurder.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Kurderna har först i modern tid fått en litteratur på modersmålet. De egna litterära verken är få, vilket beror på att det kurdiska språket under många år har varit förbjudet att använda offentligt. I Sverige finns det enbart lexikon på svenska-nordkurdiska och svenska-sydkurdiska. Trots förbudet, så finns det kurdiska författare och poeter, vars verk har blivit upptecknade. Nîzamî Gencewî, نیزامی گه‌نجه‌وی , Ehmedê Xanîs Mem û Zîn och Sharaf al-Din Bitlisis Sharafnama betraktas som litterära mästerverk.

Den muntliga traditionen och berättarkonsten är betydande och framförs ofta i form av sånger av en bard (dengbêj). Det finns även ett sångspråk, gorani som oftast används i religiösa sammanhang.

Religion[redigera | redigera wikitext]

De flesta kurder bekänner sig till den sunnitiska grenen av islam, ungefär 85-88 % av alla kurder är sunnimuslimer enligt 2013 års beräkning, men betydande minoritetsgrupper bekänner sig även till shiitisk islam. Shiamuslimer utgör ungefär 9-10 % av kurderna. Före islams ankomst var de flesta kurder zoroastrier och det finns även kristna minoriteter.[6]

Kurderna, afghanerna, balusherna och perser firar ett eget nyår, som kallas för newroz. Högtiden härstammar från zoroastrismen. Newroz infaller alltid varje år på vårdagjämningen. Till skillnad från de religiösa högtiderna firas newroz överallt i Kurdistan, oavsett religiös tillhörighet.

Sèvresfördragets föreskrifter om ett självständigt Kurdistan (1920).

Historia[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Kurdernas historia
  • 1000-talet - Ayyubidynastin grundades av Saladin
  • 1921 - Staten Irak bildades med ett territorium som delvis sammanfaller med Kurdistans.
  • 1923 - Turkiets nya gränser bildades med ett territorium som delvis sammanfaller Kurdistans.
  • 1925 - Första kurdiska upproret i Turkiet
  • 1927 - Araratrepubliken grundas på turkiskt territorium. Republiken faller 1930.
  • 1946 - Efter de allierades ockupation av Iran under andra världskriget uppstod en kurdisk stat, Mahabadrepubliken, på sovjetockuperat område i Iran och Azerbajdzjan. När Sovjetunionen drog sig tillbaka krossades republiken av Irans regering.[källa behövs]
  • 1947 - Efter att Mahabadrepubliken fallit, valde den kurdiska presidenten Qazi Mohammad att stanna kvar och blev avrättad. Han blev på så sätt inte ansedd som en förrädare.
  • 1958 - Iraks konstitution erkände två folkgrupper: araber och kurder.
  • 1978 PKK (Partiya Karkerên Kurdistan) bildades.
  • 1979 - Islamiska revolutionen i Iran. Kurderna misslyckades med att uppnå självstyrelse.
  • 1984 - Den kurdiska organisationen PKK började utföra väpnade attacker i Turkiet och andra länder.
  • 1988 - Gasattacken i Halabja. Iraks krigsmakt använde stridsgas mot civila kurder och dödade flera tusen personer.[7]
  • 1989 Dr Abdul Rahman Ghassemlou (PDKI ledare 1973-1989) och två partikamrater förhandlade med iranska sändebud i Wien om autonomi för den östra kurdiska regionen. De tre i den kurdiska delegationen mördades emellertid av Irans agenter.[källa behövs]
  • 1991 - Gulfkriget. Ett kurdiskt uppror i Irak fick stöd av USA, men slogs ner och en halv miljon kurder drevs i landsflykt.[källa behövs]
  • 1991 - Turkiet upphävde förbudet mot minoritetsspråk.[källa behövs]
  • 1992 - Dr Sadeq Sharefkandi, PDKI:s nya ledare efter Dr Abdul Rahman Qasimlou, mördades vid ett möte på restaurang Myconos i Berlin av iranska agenter.
  • 1994 - Leyla Zana, ledamot av Turkiets parlament, talade där på kurdiska för kurdiskt självstyre. För detta dömdes hon till tio års fängelse.[källa behövs]
  • 1999 - Abdullah Öcalan arresterades på Greklands ambassad i Nairobi.
  • PKK bytte namn till KADEK.[källa behövs]
  • 2003 - USA och dess allierade invaderade Irak.
  • 2005 - 12 mars utbröt ett kurdiskt uppror. som slogs ned.[källa behövs] Regimen i Syrien delade ut vapen till arabiska grupper[källa behövs] som också bekämpade civila kurder.[källa behövs] Systematiska övergrepp begicks[källa behövs] av arabiska milismän i samarbete med syrisk militär[källa behövs]. De rånade kurdiska hus och butiker som en form av kollektiv bestraffning.[källa behövs]
  • 2005 - De kurdiska partierna PUK och PDK valde att gå samman och bildade regering.[källa behövs] Masoud Barzani valdes till Kurdistans förste president.[källa behövs]
    Kurdiskt område i Mellanöstern enligt CIA (1992)

Kurder i olika länder[redigera | redigera wikitext]

Kurdiska barn i Diyarbakır.

Turkiet[redigera | redigera wikitext]

I Turkiet bor det enligt kurdiska uppgifter 19 miljoner kurder. Ny statistisk från år 2012 från den turkiska statistiska centralbyrån visar att det bor mer än 22 miljoner kurder [2][3][4] i landet. Enligt en oberoende uppskattning från 1991 så låg siffran på 11 miljoner.[8] Den högsta siffran gör gällande 25 miljoner[9][10][11].

De utgör hälften av alla kurder och 18-25 eller 30 procent av Turkiets befolkning. Om man även räknar med halvkurder, blir antalet avsevärt större, eftersom blandäktenskap är vanliga. Ismet Inönü, var halvkurd och den numera fängslade PKK ledaren Abdullah Öcalan hävdar att han är halvturk.

Efter den turkiska revolutionen antog Turkiet en författning, som förnekade att det fanns andra inhemska folkgrupper än turkar. Den nationalism som blossade upp på 1800-talet i de olika delarna av Osmanska riket var en viktig anledning till rikets sönderfall. De turkiska myndigheterna använde inte begreppet "kurder" officiellt förrän på 1990-talet.

När den väpnade delen av partiet PKK 1984 började bekämpa statsmakten militärt, proklamerade den turkiska regeringen undantagstillstånd för landets sydöstra delar. Kriget pågick fram till 1999, då PKK:s ledare Abdullah Öcalan sattes i fängelse. År 2004 började kurdiska aktivister på nytt med militära aktioner. Under hela kriget dödades mer än 35 000 människor. Som en del i Turkiets strävan att bli medlem i EU, försöker man nu att förbättra situationen för landets minoriteter.

Kurder är aktiva inom alla områden, både i Turkiet och i norra Kurdistan. Omkring 30 procent av ledamöterna i parlamentet är kurder och samma andel gäller även för toppledare i näringslivet. Tre av landets tidigare presidenter har varit av delvis kurdiskt ursprung[12] Omkring 10 miljoner kurder har flyttat från konfliktområdena i östra Turkiet till städerna i västra Turkiet. Undersökningar har visat att en majoritet av kurderna i Turkiet, 59 procent, är emot en separation och en egen stat.[13]

Irak[redigera | redigera wikitext]

Mellan 1970 och 1974 hade kurderna i norra Irak ett begränsat självstyre. Efter Kuwaitkriget 1991 proklamerade Förenta nationerna en skyddszon norr om den 36:e breddgraden. Vid det senaste Irakkriget 2003 kämpade kurdiska militära enheter tillsammans med USA och Alliansen. Efter kriget ökade det kurdiska politiska inflytandet i norra Irak och i hela landet.

Vid parlamentsvalet 2005[förtydliga] fick Kurdistans demokratiska patriotiska allians 75 platser och partiets ledare, Jalal Talabani, blev Iraks president.

Iran[redigera | redigera wikitext]

Den skillnad som finns mellan kurdernas situation i Iran och deras situationen i Turkiet och Irak har två förklaringar. Kurderna har gemensamma historiska rötter med perserna och det kurdiska språket är närbesläktat med persiska då bägge språken tillhör den iranska språkgruppen. Toleransen mot etniska minoriteter har varit lägre i Turkiet och Irak än i Iran.

Kurdernas urhem ligger i de östra delarna av Zagrosbergen i nordvästra Iran. Safaviddynastin styrde över detta område mellan åren 1502 och 1736. De återkommande krigen mellan Persien och Ryssland gjorde att nationalistiska tankegångar fick fäste bland kurderna och därtill kom att regeringen i Teheran tog ett allt fastare grepp över området genom att söndra och härska. De kurdiska ledarna kämpade sinsemellan om makten. En av dessa var Ismail Aqa, även känd som Simko. Han tog makten efter första världskriget. Men efter Reza Pahlavis militärkupp 1921 återtog Teheran kontrollen över området. Shahen förbjöd att kurdiska språket användes officiellt liksom andra uttryck för kurdisk nationalism. Den 25 augusti 1941 ockuperades Iran av Sovjetunionen och Storbritannien. På våren 1943 utbröt ett uppror i norra Iran, som var ockuperat av Sovjetunionen. Den 16 augusti samma år bildades den Kurdiska ungdomskommittén (Komala-i-Zhian-i-Kurd) i staden Mahabad. Komala stod både för kurdisk nationalism och för reformer. Komala ombildades till ett politiskt parti, Kurdiska demokratiska partiet i Iran (KDPI), med Qazi Muhammed som ledare. Med militärt stöd från kurdisk gerilla som flytt från Irak utropades den 15 december 1945 Republiken Mahabad med Muhammed som president.

Den kurdiska republiken hade bildats med Sovjetunionens tysta medgivande. Till följd av hot från USA tvangs Sovjetunionen att ändra sin strategi i Iran. Man slutade att stödja prosovjetiska småstater och valde att istället stödja prosovjetiska grupper i Iran. I december 1946 anföll Iran den oberoende republiken Azerbajdzjan och en vecka senare de man ansåg som landsförrädare i Mahabad. Den 31 mars 1947 hängdes Muhammed på det torg där han tidigare hade utropat republikens självständighet. Sovjet ockuperade de norra delarna av Iran, medan USA och England ockuperade landets södra delar. Sovjetunionens, USA:s och Storbritanniens intresse efter andra världskriget var olja. Sovjetunionen lovade upprätta egna stater åt de folkgrupper som stod på deras sida i Iran, men efter hot från USA tvangs Sovjetunionen att dra sig ur Iran.

Därefter var kurderna passiva fram till 1951, då shahen utmanades av premiärministern Mohammad Mosaddeq. KDPI krävde kurdisk autonomi inom ramen för en konfederation. Men efter att Mossadeq hade störtats 1953, förbjöds alla kurdiska organisationer, inklusive KDPI.

Under slutet av 1970-talet skedde ett folkligt uppror i Iran. Kurderna stödde upproret, trots att de flesta kurder är sunni, medan andra iranska minoriteter är shia. Förväntningarna var höga, men ayatollah Khomeini gjorde snart klart att en kurdisk autonomi skulle vara helt oacceptabel, då den stred mot umma, den islamiska trosgemenskapen. Politiska partier är inte tillåtna i Iran, men den nya konstitutionen tillförsäkrade etniska minoriteter rätten till kulturell autonomi och undervisning på sina modersmål. Vid regimskiftet hade lokala politiker kortvarig kontroll över vissa kurdiska områden. På våren 1979 utbröt strider mellan kurderna och den iranska militären vilket ledde till att centralregeringen snabbt återtog kontrollen.

Sedan kriget mellan Iran och Irak hade brutit ut i september 1980 inkallades kurder på båda sidor i striderna. På grund av den militära uppladdningen, kunde Teheran 1982 inleda en offensiv mot dem som regimen inom befolkningen som betraktades som förrädare mot revolutionen (zedd-e enqelâb).

Syrien[redigera | redigera wikitext]

Kurder utgör 9% av Syriens befolkning, totalt omkring 1,6 miljoner.[14] Det gör dem till den största etniska minoriteten i landet. De flesta lever i Hasakahprovinsen i östra Syrien, men det bor även kurder längs norra gränsen mot Turkiet och i Aleppo, Damaskus och andra större städer. Befolkningen i Syrien kan vara en underskattad siffra, det finns uppgifter på 2,3 miljoner kurder i Syrien. Kurder har sen urminnes tider funnits som ursprungsbefolkning i Hassakahprovinsen.

Före 1962 fanns det endast ett fåtal beduin-stammar i dessa kurdiska områden. På grund av jordreformen 1962, flyttades beduin-araber till de kurdiskt dominerade områdena. Intill varje kurdisk by inrättades en arabisk by - på så sätt försökte centralregimen att arabisera demografin.

Efter konflikterna i Turkiet på 1900-talet flydde många assyrier/syrianer till Syrien. Men medan syrianerna lyckades att integreras i det arabiska landet, så försökte kurderna att ta makten i al-Hasakah och bryta loss hela provinsen från Syrien. Det medförde att regeringen 1962 drog in medborgarskapet för den femtedel av den kurdiska befolkningen, som sades komma från Turkiet. De och deras ättlingar är än idag statslösa och i princip fångna i detta område, berövade alla sociala rättigheter i strid med internationell lag.[15][16] Delvis för att undvika ytterligare demonstrationer och oro att sprida sig i landet, lovade den syriska regeringen i mars 2011, att tackla detta problem och bevilja dessa cirka 300,000 kurder som förnekats detta, syriskt medborgarskap.[17]

Europa[redigera | redigera wikitext]

Kurdiska institutet i Paris bedriver forskning om kurderna och deras kultur. Kurderna är sedan 1980-talet en stor invandrargrupp framför allt i Tyskland. Det är främst kurder från Turkiet som bor i Europa, men på senare tid har allt fler kurder kommit även från norra Irak och från Iran.

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Se kurder i Sverige

Tyskland[redigera | redigera wikitext]

Se kurder i Tyskland

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa] lord Russel-Johnston (7 juli 2006) (på engelska). The cultural situation of the Kurds. Doc. 11006. Europarådet. http://assembly.coe.int/ASP/Doc/XrefViewHTML.asp?FileID=11316&Language=EN 
  2. ^ [a b] http://www.rudaw.net/english/kurds/5220.html
  3. ^ [a b] http://theiraqidinar.com/news/over-22-million-kurds-in-turkey-new-statistic-shows-169326
  4. ^ [a b] http://www.dn.se/nyheter/politik/kurder-besvikna-pa-eu
  5. ^ http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=1323872&fileOId=1323873
  6. ^ Religionslexikonet. Stockholm 1996, s. 291
  7. ^ http://news.bbc.co.uk/2/shared/spl/hi/middle_east/02/iraq_events/html/chemical_warfare.stm
  8. ^ Nationalencyklopedin uppger denna siffra som en oberoende uppskattning gjord 1991, Ne.se, "Kurder", läst 17 september 2008
  9. ^ http://www.genocidepreventionnow.org/Home/SPECIALISSUE5ARMENIANGENOCIDECOVICTIMS/tabid/101/ctl/DisplayArticle/mid/607/aid/226/Default.aspx
  10. ^ http://www.ekurd.net/mismas/articles/misc2008/3/kurdsworldwide289.htm
  11. ^ http://www.rizgari.com/modules.php?name=News&file=print&sid=10167
  12. ^ Ingemar Karlsson - Europa och Turken s.138
  13. ^ http://pollmark.com.tr/Haberler.aspx?ID=76
  14. ^ ”World Gazetteer”. Gazetteer.de. http://www.gazetteer.de/wg.php?x=1136895927&men=gpro&lng=en&des=gamelan&dat=200&geo=-106&srt=pnan&col=aohdqcfbeimg&geo=0. Läst 12 december 2012. 
  15. ^ Washington, D.C.   (2005-09-02). ”Syria's Kurds Struggle for Rights”. Voanews.com. http://voanews.com/english/archive/2005-09/2005-09-02-voa15.cfm?CFID=46444555&CFTOKEN=26238763. Läst 12 december 2012. 
  16. ^ Vinsinfo. ”The Media Line”. The Media Line. http://themedialine.org/news/news_detail.asp?NewsID=12568. Läst 12 december 2012. 
  17. ^ ”Syria to tackle Kurd citizenship problem - Just In (Australian Broadcasting Corporation)”. Abc.net.au. 2011-04-01. http://www.abc.net.au/news/stories/2011/04/01/3179357.htm?section=justin. Läst 12 december 2012. 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Demirbag-Sten, Dilsa (2010). Fosterland. Stockholm: Bonnier. Libris 11653901. ISBN 978-91-0-012367-3 
  • Demirbag-Sten, Dilsa (2005). Stamtavlor. Stockholm: Norstedt. Libris 9863565. ISBN 91-1-301102-2 
  • Folket som inte får finnas. Faktaserie / Ung vänster, 1650-2655 ; 7. Stockholm: Ung vänster. 2001. Libris 3391817 
  • Görgü, Bilal (2006). Bergens förlorade heder. Stockholm: Svartvitt. Libris 10257408. ISBN 91-973746-3-6 
  • Livh, Ann-Margarethe; Aras, Naile, & Nuray, Sarikaya Shirvan (2011). Kvinnornas Kurdistan. [Sverige: Ann-Margarethe Livh, Naile Aras, Shirvan Nuray Sarikaya]. Libris 12293171 
  • Nebez, Jemal; Råbergh, Christian (1988). Kurdernas nationella fråga: autonomi, en oavhängig kurdisk stat eller självbestämmande i frihet för friheten?. Kista: Kurdiska akad. för vetenskap och konst. Libris 7765607. ISBN 91-87610-00-0 
  • Norberg, Agneta (1999). Förtryck och motstånd: ett reportage om Turkiet. Stockholm: Vänsterns solidaritetsforum. Libris 7454343. ISBN 91-630-8880-0 
  • Palinuro, Reshaw (2011). Våga vara modig. Norsborg: Recito Förlag. Libris 12141126. ISBN 978-91-86819-18-7 
  • Reichmann, Hannes; Foggensteiner, Alexander, & Helleskog, Anna (1989). Den kurdiska knuten: folkmord i Golfkrigets skugga. Täby: Tryckeriförl. Libris 7793681. ISBN 91-971201-2-X 
  • Salih, Khaled (2000). Kurdfrågan: en bakgrund. Delstudie / MENA-projektet, 99-3213998-X ; 15. Stockholm: Utrikesdepartementet. Libris 7645074. ISBN 91-7496-212-4