Kurder

Kurder

Kurdiska flaggan
• Zaryab • Saladin • Ehmedê Xanî • Qazi Mohammed • Soran Ismail • Mustafa Barzani • Sherefxan Bitlisi • Feleknas Uca • Jalal Talabani
Antal sammanlagt
35–40 miljoner
Regioner med betydande antal
Ursprungsländer: Turkiet 15 000 000 Iran 10 000 000 Irak 5 000 000 Syrien 2 000 000 Afghanistan 200 000 Azerbajdzjan 150 000 Israel 100 000 Libanon 90 000 Armenien 70 000 Georgien 50 000 Turkmenistan 40 000 Övriga länder: Tyskland 500 000 Sverige 150 000 Frankrike 135 000 USA 130 000 Storbritannien 100 000 Nederländerna 80 000 Schweiz 75 000 Belgien 60 000 Österrike 60 000 Australien 50 000 Kanada 40 000 Grekland 30 000 Danmark 20 000 Italien 10 000 Norge 10 000 Brasilien 8 000
Språk
Kurdiska
Religion
Islam, yazdanism, judendom, kristendom, alevism
Besläktade folkgrupper
Gilakier, mazandaranier, lurer, perser

Kurder är en folkgrupp som huvudsakligen lever i delar av Iran, Irak, Syrien och Turkiet och detta område kallas ofta Kurdistan. Kurdiska minoriteter finns också i Libanon, Armenien, Azerbajdzjan och under senare årtionden i några europeiska länder och USA. De talar kurdiska, som är ett av de indoeuropeiska språken i den iranska språkgruppen. Till dess ursprung och etnicitet klassificeras kurderna som en indoeuropeisk folkgrupp.^{[källa behövs]}

Språk

Huvudartikel: kurdiska

Den äldsta källa som nämner kurderna är sumererna, som kring 3000 f.Kr. beskrev "landet Karda". Den grekiske historikern Xenofon skrev om kurderna omkring 200 f.Kr. Platsen där de bodde kallades för Carduchi, Cardyene eller Cordyene och där bodde ett folk som kallades för Kardukhi. De var krigiska och höll till i bergsområden.

Många olika kurdiska klaner har nämnts i den äldre historien, exempelvis Mittani, som motsvarar dagens Metînî och återfinns i ungefär samma geografiska område nu som då. Även Subaru, dagens Zubarîklan i södra Kurdistan vid Hewlêr/Arbil, som omtalades av sumererna, återfinns inom samma område. Än idag är det arabiska namnet för kurderna akrad (plural), turkarna säger kürt och perserna goord/koord.

Kurderna talar olika kurdiska dialekter, enligt vissa. Enligt andra rör det sig om olika språk som skiljer sig så pass mycket att det kan jämföras med skillnaderna mellan ex. svenska och norska. Kurdiska tillhör den indoiranska språkstammen. Till huvuddialekterna/huvudspråken hör kurmanci (med underdialekterna bahdini och nordkurdiska) och sorani (som också kallas för sydkurdiska) och pahlawani (med underdialekterna dimilî, zazakî, hewrami och sorani). Många kurder talar även turkiska, persiska eller arabiska som andraspråk beroende på vilken stat de lever i.

Kurderna använder tre olika alfabet. I Syrien och Turkiet använder de det latinska, i Iran och Irak en variant av arabisk skrift och i f.d. Sovjetunionen (framför allt i Armenien) det kyrilliska alfabetet. Det finns även ett nyutvecklat alfabet, yekgirtî - yekgirtû, som är anpassat för alla kurdiska dialekter.

Litteratur

Kurderna har först i modern tid fått en litteratur på modersmålet. De egna litterära verken är få, vilket beror på att det kurdiska språket under många år har varit förbjudet att använda offentligt. I Sverige finns det enbart lexikon på svenska-nordkurdiska och svenska-sydkurdiska. Trots förbudet, så finns det kurdiska författare och poeter, vars verk har blivit upptecknade. Nîzamî Gencewî, نیزامی گه‌نجه‌وی , Ehmedê Xanîs Mem û Zîn och Sharaf al-Din Bitlisis Sharafnama betraktas som litterära mästerverk.

Den muntliga traditionen och berättarkonsten är betydande och framförs ofta i form av sånger av en bard (dengbêj). Det finns även ett sångspråk, gorani som oftast används i religiösa sammanhang.

Religion

De flesta kurder bekänner sig till den sunnitiska grenen av islam, men betydande minoritetsgrupper bekänner sig även till shiitisk islam. Före islams ankomst var de flesta kurder zoroastrier och det fanns även kristna minoriteter.

Många kurder är sekulariserade muslimer, som ofta bara firar större högtider som ramadan. Kurderna, afghanerna, balusherna och iranierna firar också ett eget nyår, som kallas för newroz. Högtiden härstammar från zoroastrismen. Newroz infaller alltid varje år på vårdagjämningen. Till skillnad från de religiösa högtiderna firas newroz överallt i Kurdistan, oavsett religiös tillhörighet.

Historia

Huvudartikel: Kurdernas historia

• 800-talet - Kurderna började konvertera till islam från yezidismen.^{[källa behövs]}
• 1000-talet - Ayyubidynastin grundades av Saladin
• 1915 - Vissa kurder deltog i det Osmanska rikets folkmord på armenier, assyrier/syrianer och greker mot löfte om att få behålla hälften av vad de rövat.
• 1921 - Staten Irak bildades med ett territorium som delvis sammanfaller med Kurdistans.
• 1923 - Turkiets nya gränser bildades med ett territorium som delvis sammanfaller Kurdistans.
• 1925 - Första kurdiska upproret i Turkiet
• 1946 - Efter de allierades ockupation av Iran under andra världskriget uppstod en kurdisk stat, Mahabadrepubliken, på sovjetockuperat område i Iran och Azerbajdzjan. När Sovjetunionen drog sig tillbaka krossades republiken av Irans regering.^{[källa behövs]}
• 1947 - Efter att Mahabadrepubliken fallit, valde den kurdiska presidenten Qazi Mohammad att stanna kvar och blev avrättad. Han blev på så sätt inte ansedd som en förrädare.
• 1958 - Iraks konstitution erkände två folkgrupper: araber och kurder.
• 1978 PKK (Partiya Karkerên Kurdistan) bildades.
• 1979 - Islamiska revolutionen i Iran. Kurderna misslyckades med att uppnå självstyrelse.
• 1984 - Den kurdiska organisationen PKK började utföra väpnade attacker i Turkiet och andra länder. Turkiet slog tillbaka.^{[källa behövs]} Alla politiskt aktiva tvingades i landsflykt eller fängelse.^{[källa behövs]}
• 1988 - Gasattacken i Halabja. Iraks krigsmakt använde stridsgas mot civila kurder och dödade flera tusen personer.
• 1989 Dr Abdul Rahman Ghassemlou (PDKI ledare 1973-1989) och två partikamrater förhandlade med iranska sändebud i Wien om autonomi för den östra kurdiska regionen. De tre i den kurdiska delegationen mördades emellertid av Irans agenter.^{[källa behövs]}
• 1991 - Gulfkriget. Ett kurdiskt uppror i Irak fick stöd av USA, men slogs ner och en halv miljon kurder drevs i landsflykt.^{[källa behövs]}
• 1991 - Turkiet upphävde förbudet mot minoritetsspråk.^{[källa behövs]}
• 1992 - Dr Sadeq Sharefkandi, PDKI:s nya ledare efter Dr Abdul Rahman Qasimlou, mördades vid ett möte på restaurang Myconos i Berlin av iranska agenter.
• 1994 - Leyla Zana, ledamot av Turkiets parlament, talade där på kurdiska för kurdiskt självstyre. För detta dömdes hon till tio års fängelse.^{[källa behövs]}
• 1999 - Abdullah Öcalan arresterades på Greklands ambassad i Nairobi.
• PKK bytte namn till KADEK.^{[källa behövs]}
• 2003 - USA och dess allierade invaderade Irak.
• 2005 - 12 mars utbröt ett kurdiskt uppror. som slogs ned.^{[källa behövs]} Regimen i Syrien delade ut vapen till arabiska grupper^{[källa behövs]} som också bekämpade civila kurder.^{[källa behövs]} Systematiska övergrepp begicks^{[källa behövs]} av arabiska milismän i samarbete med syrisk militär^{[källa behövs]}. De rånade kurdiska hus och butiker som en form av kollektiv bestraffning.^{[källa behövs]}
• 2005 - De kurdiska partierna PUK och PDK valde att gå samman och bildade regering.^{[källa behövs]} Masoud Barzani valdes till Kurdistans förste president.^{[källa behövs]}

Kurder i olika länder

Kurdernas utbredningsområde

Turkiet

I Turkiet bor enligt kurdiska uppgifter 19 miljoner kurder. Enligt en oberoende uppskattning från 1991 är de 11 miljoner. De utgör hälften av alla kurder och 18-25 procent av Turkiets befolkning. Om man även räknar med halvkurder, blir antalet avsevärt större, eftersom blandäktenskap är vanliga. Turkiets andra president efter Atatürk, Ismet Inönü, var halvkurd och den numera fängslade PKK ledaren Abdullah Öcalan hävdar att han är halvturk.

Efter den turkiska revolutionen antog Turkiet en författning, som förnekade att det fanns andra inhemska folkgrupper än turkar. En orsak därtill, var att den nationalism som blossade upp på 1800-talet i de olika delarna det Osmanska riket, var en viktig anledning till dess sönderfall. De turkiska myndigheterna använde inte begreppet "kurder" officiellt förrän på 1990-talet.

När den väpnade delen av partiet PKK 1984 började bekämpa statsmakten militärt, proklamerade den turkiska regeringen undantagstillstånd för landets sydöstra delar. Kriget pågick fram till 1999, då PKK:s ledare Abdullah Öcalan sattes i fängelse. År 2004 började kurdiska aktivister på nytt med militära aktioner. Under hela kriget dödades mer än 35 000 människor. Som en del i Turkiets strävan att bli medlem i EU, försöker man nu att förbättra situationen för landets minoriteter.

Kurder är aktiva inom alla områden, både i Turkiet och i norra Kurdistan. Omkring 30 procent av ledamöterna i parlamentet är kurder och samma andel gäller även för toppledare i näringslivet. Tre av landets tidigare presidenter har varit av delvis kurdiskt ursprung Omkring 10 miljoner kurder har flyttat från konfliktområdena i östra Turkiet till städerna i västra Turkiet. Undersökningar har visat att en majoritet av kurderna i Turkiet, 59 procent, är emot en separation och en egen stat.

Irak

Mellan 1970 och 1974 hade kurderna i norra Irak ett begränsat självstyre. Efter Kuwaitkriget 1991 proklamerade Förenta nationerna en skyddszon norr om den 36:e breddgraden. Vid det senaste Irakkriget 2003 kämpade kurdiska militära enheter tillsammans med USA och Alliansen. Efter kriget ökade det kurdiska politiska inflytandet i norra Irak och i hela landet.

Vid parlamentsvalet 2005 fick Kurdistans demokratiska patriotiska allians 75 platser och partiets ledare, Jalal Talabani, blev Iraks president.

Iran

Den skillnad som finns mellan kurdernas situation i Iran och deras situationen i Turkiet och Irak har två förklaringar. Kurderna har gemensamma historiska rötter med perserna och det kurdiska språket är närbesläktat med persiska. Toleransen mot etniska minoriteter har varit lägre i Turkiet och Irak än i Iran.

Kurdernas urhem ligger i de östra delarna av Zagrosbergen i nordvästra Iran . Safaviddynastin styrde över detta område mellan åren 1502 och 1736. De återkommande krigen mellan Persien och Ryssland gjorde att nationalistiska tankegångar fick fäste bland kurderna och därtill kom att regeringen i Teheran tog ett allt fastare grepp över området genom att söndra och härska. De kurdiska ledarna kämpade sinsemellan om makten. En av dessa var Ismail Aqa, även känd som Simko. Han tog makten efter första världskriget. Men efter Reza Pahlavis militärkupp 1921 återtog Teheran kontrollen över området. Shahen förbjöd att kurdiska språket användes officiellt liksom andra uttryck för kurdisk nationalism. Den 25 augusti 1941 ockuperades Iran av Sovjetunionen och Storbritannien. På våren 1943 utbröt ett uppror i norra Iran, som var ockuperat av Sovjetunionen. Den 16 augusti samma år bildades den Kurdiska ungdomskommittén (Komala-i-Zhian-i-Kurd) i staden Mahabad. Komala stod både för kurdisk nationalism och för reformer. Komala ombildades till ett politiskt parti, Kurdiska demokratiska partiet i Iran (KDPI), med Qazi Muhammed som ledare. Med militärt stöd från kurdisk gerilla som flytt från Irak utropades den 15 december 1945 Republiken Mahabad med Muhammed som president.

Den kurdiska republiken hade bildats med Sovjetunionens tysta medgivande. Till följd av hot från USA tvangs Sovjetunionen att ändra sin strategi i Iran. Man slutade att stödja pro-sovjetiska småstater och valde att istället stödja pro-sovjetiska grupper i Iran. I december 1946 anföll Iran den oberoende republiken Azerbajdzjan och en vecka senare de man ansåg som landsförrädare i Mahabad. Den 31 mars 1947 hängdes Muhammed på det torg där han tidigare hade utropat republikens självständighet. Sovjet ockuperade de norra delarna av Iran, medan USA och England ockuperade landets södra delar. Sovjetunionens, USA:s och Storbritanniens intresse efter andra världskriget var olja. Sovjetunionen lovade upprätta egna stater åt de folkgrupper som stod på deras sida i Iran, men efter hot från USA tvangs Sovjetunionen att dra sig ur Iran.

Därefter var kurderna passiva fram till 1951, då shahen utmanades av vänsterpolitikern Mohammad Mosaddeq. KDPI krävde kurdisk autonomi inom ramen för en konfederation. Men efter att Mossadeq hade störtats 1953, förbjöds alla kurdiska organisationer, inklusive KDPI.

Iran skakades av uppror under 1970-talet. Kurderna stödde upproret, trots att de flesta kurder är sunni, medan andra iranska minoriteter är shia. Förväntningarna var höga, men ayatollah Khomeini gjorde snart klart att en kurdisk autonomi skulle vara helt oacceptabel, då den stred mot umma, den islamiska trosgemenskapen. På våren 1979 utbröt strider mellan kurderna och den iranska militären.

Sedan kriget mellan Iran och Irak hade brutit ut i september 1980 inkallades kurder på båda sidor i striderna. På grund av den militära uppladdningen, kunde Teheran 1982 inleda en offensiv mot dem som regimen betraktade som kurdiska landsförrädare. Politiska partier är inte tillåtna i Iran, men konstitutionen tillförsäkrar etniska minoriteter rätten till kulturell autonomi. Vid regimskiftet hade kurderna kontroll över sin region, men efter att Ayatollah Khomeini proklamerat det heliga kriget, tog Teheranregimen fullständig kontroll över det kurdiska området.

Syrien

Kurder utgör 2-5 procent av befolkningen i Syrien. De flesta lever i Al-Hasakehprovinsen i sydöstra Syrien, men det bor även kurder i Aleppo, Damaskus och andra större städer. Efter konflikterna i Turkiet på 1900-talet, flydde många assyrier/syrianer till Syrien. Men medan syrianerna lyckades att integreras i det arabiska landet, så försökte kurderna att ta makten i Al-Hasakehprovinsen och bryta loss den från Syrien. Det medförde att regeringen 1962 drog in medborgarskapet för den femtedel av den kurdiska befolkningen, som sades komma från Turkiet. De och deras ättlingar är än idag statslösa. För att minska det kurdiska hotet mot den kristna befolkningen, lät staten 1973 förflytta arabiska beduiner till Al-Hasakeh för att på så sätt söka uppnå större balans mellan folkgrupperna i området.

Kaukasien

Kurderna kom till Kaukasien redan på 900-talet och deras antal ökade under århundradenas gång. I början av 1800-talet anhöll de om att få slå sig ner i Ryssland. Där grundades 1917 skolor för kurder och 1925 öppnades över femtio skolor för kurder i Armenien och Azerbajdjan. En folkräkning från 1989 visade att 80 procent av kurderna räknade det kurdiska språket som sitt modersmål. Både latinska och kyrilliska bokstäver används i kurdiskt skriftspråk. På senare tid har evangeliska församlingar bildats bland kurder i Armenien och Georgien och många kurder i Armenien firar gudstjänst tillsammans med armeniska evangeliskt kristna. Det finns 50 000 kurder i Armenien enligt en uppskattning från 1991.

Europa

Kurdiska institutet i Paris bedriver forskning om kurderna och deras kultur. Kurderna är sedan 1980-talet en stor invandrargrupp framför allt i Tyskland. Det är främst kurder från Turkiet som bor i Europa, men på senare tid har allt fler kurder kommit även från norra Irak och från Iran.

Sverige

Se kurder i Sverige

Tyskland

Se kurder i Tyskland

Se även

• Kurdkonflikten

Vidare läsning

• Demirbag-Sten, Dilsa (2010). Fosterland. Stockholm: Bonnier. Libris 11653901. ISBN 978-91-0-012367-3 
• Demirbag-Sten, Dilsa (2005). Stamtavlor. Stockholm: Norstedt. Libris 9863565. ISBN 91-1-301102-2 
• Folket som inte får finnas. Faktaserie / Ung vänster, 1650-2655 ; 7. Stockholm: Ung vänster. 2001. Libris 3391817 
• Görgü, Bilal (2006). Bergens förlorade heder. Stockholm: Svartvitt. Libris 10257408. ISBN 91-973746-3-6 
• Livh, Ann-Margarethe; Aras, Naile, & Nuray, Sarikaya Shirvan (2011). Kvinnornas Kurdistan. [Sverige: Ann-Margarethe Livh, Naile Aras, Shirvan Nuray Sarikaya]. Libris 12293171 
• Nebez, Jemal; Råbergh, Christian (1988). Kurdernas nationella fråga: autonomi, en oavhängig kurdisk stat eller självbestämmande i frihet för friheten?. Kista: Kurdiska akad. för vetenskap och konst. Libris 7765607. ISBN 91-87610-00-0 
• Norberg, Agneta (1999). Förtryck och motstånd: ett reportage om Turkiet. Stockholm: Vänsterns solidaritetsforum. Libris 7454343. ISBN 91-630-8880-0 
• Palinuro, Reshaw (2011). Våga vara modig. Norsborg: Recito Förlag. Libris 12141126. ISBN 978-91-86819-18-7 
• Reichmann, Hannes; Foggensteiner, Alexander, & Helleskog, Anna (1989). Den kurdiska knuten: folkmord i Golfkrigets skugga. Täby: Tryckeriförl.. Libris 7793681. ISBN 91-971201-2-X 
• Salih, Khaled (2000). Kurdfrågan: en bakgrund. Delstudie / MENA-projektet, 99-3213998-X ; 15. Stockholm: Utrikesdepartementet. Libris 7645074. ISBN 91-7496-212-4