Schlieffenplanen
Schlieffenplanen var Tysklands krigsplan för ett krig mot Frankrike. Planen utarbetades av Alfred von Schlieffen mellan 1891 och 1906 då han var tysk generalstabschef.
Planen gick ut på att tyskarna snabbt skulle besegra Frankrike genom att kringgå landets befästningar längs gränsen mot Tyskland i öppen terräng kunna krossa det i militära resurser underlägsna Frankrike. Man skulle krossa den franska armén och tåga in i Paris på cirka sex veckor (39 dagar), för att sedan anfalla Ryssland, som var allierat med Frankrike och som beräknades mobilisera långsammare än Frankrike. Målet var en snabb seger i väst för att undvika ett tvåfrontskrig.
Hans plan var att största delen av den tyska armén skulle sättas in i väst och av den skulle en liten del gå rakt in i Frankrike för att där engagera den franska armén. En liten tysk styrka i öster skulle ha defensiva uppgifter för att hejda varje rysk offensiv. Grundtankarna i planen - nämligen teorin att genom ett avgörande förintelseslag - Vernichtungsschlacht fullständigt krossa en motståndare var egentligen mycket äldre och utvecklade redan av Carl von Clausewitz' i Om kriget. Planen att i ett tvåfrontskrig först slå ut den ena motståndaren hade lanserats av Schlieffens företrädare Helmuth von Moltke den äldre redan 1859. Denne ansåg dock att det var Ryssland som utgjorde det stora hotet och först skulle besegras medan Schlieffen i stället såg Frankrike som det stora hotet. Då Schlieffen 1891, samma år som han tillträdde som generalstabschef ungav ett memorandum för revidering av Moltkes operationsplan uttryckte han sin oro över avsteg från hans plan. Han kontaktade dock Alfred von Waldersee som fungerat som generalstabschef mellan Moltke och Schlieffen 1888-1891
En förutsättning för Schlieffenplanens genomförande var att utnyttja Belgiens territorium. Schlieffen som var militär och inte diplomat tog inte hänsyn till det fördrag mellan Storbritannien, Frankrike, Österrike, Preussen och Ryssland som 1839 åtagit sig att garantera Belgiens neutralitet. Han förutsatte även att Frankrikes krigsplaner även involverade Belgien som ett alternativt uppmarschområde för en offensiv mot Tyskland. Sedan Frankrike och Storbritannien 1904 undertecknat ett samförståndsavtal gjorde Schlieffen visserligen kalkyleringar med ett brittiskt ingripande på fransk sida, men han förutsatte att det skulle ta minst 15 dagar för en brittisk expeditionskår att kunna vara på plats i norra Frankrike, och med en snabb offensiv skulle Frankrike då redan vara besegrat.
För att undvika de franska befästningarna utefter den gemensamma gränsen mellan Tyskland och Frankrike skulle tyska arméernas högra flygel gå genom Luxemburg, Nederländerna och Belgien och i en båge genom norra Frankrike så att Paris kunde vinnas på vägen och därefter vidare österut för att fånga in de franska arméerna som skulle stå fel grupperade, inriktade på Alsace och Lorraine, som övergått till Tyskland 1871. Efter att ha vunnit inringningsstriden skulle de tyska styrkorna transporteras på järnväg öster ut för att möta ryssarna.[1]
Emellertid dog von Schlieffen 1913, ett år innan det skulle visa sig om hans plan skulle vara användbar. Helmuth von Moltke d.y. efterträdde von Schlieffen som generalstabschef efter dennes pensionering 1906. Utnämningen som inte uppskattades av Schlieffen och väckte tveksamheter hos många av de högre officerarna berodde främst på att Moltke stod högt i gunst hos kejsaren som var en stor beundrare av hans farbror. Molkte var en för tveksam och försiktig befälhavare för att effektivt kunna genomföra Schlieffenplanen. Förbättringar och justeringar gjordes i planen och von Moltkes mest betydelsefulla förändring var beslutet att inte skicka några trupper genom Nederländerna. von Moltke ändrade även storleken på styrkorna genom Belgien och de som gick rakt in i Frankrike så att de var jämnstora, trots von Schlieffens påstådda ord på dödsbädden: "Gör högerflanken stark!" Vidare kom senare på grund av Rysslands snabba mobilisering och angrepp mot Ostpreussen en del av trupperna på högerflanken att överföras till östfronten.[2]
Vid utbrottet av första världskriget följdes den av von Moltke modifierade Schlieffenplanen. Den tyska armén blev fördröjd i Belgien och gav Frankrike tid att omgruppera. Den minskade numerären gjorde även att högerflygeln inte gjorde en så vid omfattningsmanöver som var tänkt, på grund av risk att fienden kunde slå in kilar mellan enheterna och truppernas båge hamnade därför öster om Paris i stället för som i den ursprungliga planen väster om om staden. Detta fick till följd precis det som planen syftade till att undvika, nämligen ett tvåfrontskrig. Ingen kan med säkerhet säga att det hade gått annorlunda om man följt von Schlieffens ursprungliga plan. Man kan dock konstatera att den i hög grad var en skrivbordsprodukt - det fanns i stort sett inga utrymmen för oförutsedda händelser i planen. När planen misslyckats i och med den tyska förlusten i slaget vid Marne och dessutom von Moltkes hälsa försämrats blev han avsatt 14 september 1914.[3]
Under andra världskriget använde Hitler Schlieffens idé och kringgick Maginotlinjen med en stor armé och lyckades erövra Frankrike på 44 dagar med blixtkrigstaktiken.
Källor
H. P. Wilmott, Första världskriget (2004) ISBN 91-0-010761-1