Helmuth von Moltke den äldre

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Helmuth von Moltke den äldre.

Helmuth Karl Bernhard von Moltke, Helmuth von Moltke den äldre, född 26 oktober 1800 i Parchim i Mecklenburg-Schwerin, död 24 april 1891 i Berlin, greve, tysk militär; generalmajor 1856, generalstabschef 1857-1887, generalfältmarskalk 1871. Han är framför allt känd för att ha lett preussiska armén i de framgångsrika krigen mot Österrike 1866 och mot Frankrike 1870-1871. Farbror till Helmuth von Moltke d.y.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Helmuth von Moltke var son till den danske generallöjtnanten Friedrich Philipp Victor von Moltke.

Han erhöll sin första utbildning i danska landkadettkåren i Köpenhamn och blev dansk officer i januari 1818, men lämnade Danmark 1822 och inträdde som officer i 8:e preussiska infanteriregementet.

Efter att ha avslutat kursen vid krigsakademin 1828-31 jobbade han med topografiska arbeten och anställdes 1833, efter befordran till premiärlöjtnant, vid generalstaben, som han sedan oavbrutet tillhörde. 1835 begav han sig på en resa till Turkiet, han fick snart sultan Mahmud II:s uppmärksamhet och tilldelades uppgiften att delta i arbetet med ombildandet av den turkiska armén.

Han gjorde flera märkbara ändringar, ledde fästningsbyggnader i Bulgarien och vid Dardanellerna, for 1838 över till Mindre Asien och följde turkiska armén under fälttågen mot kurderna (1838) och mot egyptierna (1839).

Återkommen till Tyskland 1839, användes Moltke i åtskilliga generalstabsbefattningar, blev major 1842, överste 1851 och generalmajor 1856. I oktober 1857 ställdes han i spetsen för arméns generalstab samt utnämndes 1859 till generallöjtnant.

Under de krig som under perioden 1864-1871 förde fram Preussen till en ledande ställning som stormakt och ledde till Tysklands enande spelade Moltke den ledande militära rollen, samtidigt som den preussiske ministerpresidenten Otto von Bismarck spelade den ledande politiska rollen och var krigens egentliga arkitekt.[1] Planen för fälttåget mot Danmark 1864 gjordes av Moltke. Den något djärva, men snillrikt utkastade planen för fälttåget mot Österrike 1866 var även det Moltkes verk, och han fick själv leda utförandet. Kort före 1866 års krig blev han general i infanteriet. Ledningen av kriget mot Frankrike 1870-71 var Moltkes verk. Under kriget erhöll han grevlig status och utnämndes 16 juni 1871, då den segrande armén höll sitt intåg i Berlin, till generalfältmarskalk.

1888 erhöll Moltke på egen ansökan avsked från befattningen som chef för generalstaben. 26 oktober 1890 firades hans 90-årsdag med stor pompa och ståt. Han var sedan 1869 ledamot av svenska Krigsvetenskapsakademin och besökte Sverige 1881.

Tyst och anspråkslös, utrustad med ett gott huvud och en skarp blick, förenade Moltke med grundliga kunskaper stor beslutsamhet och kraft i vilja och handling. Som chef för generalstaben gjorde han denna till en utmärkt elitkår. I många tyska städer har man rest statyer av Moltke.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Staty (Parchim)

Moltke utgav under sin livstid flera skriftliga verk.

  • Briefe über Zustände und Begebenheiten in der Türkei aus den Jahren 1835-39 (1841; flera uppl.),
  • Der russisch-türkische Feldzug in der europäischen Türkei 1828 und 1829 (1845; 2:a uppl. 1877),
  • Briefe aus Russland (förtroliga brev till hans hustru, indiskret meddelade först i danska tidningen "Dagens nyheder" och 1877 utgivna i Tyskland, 4:e uppl. 1892),
  • Das Wanderbuch (1879; 6:e uppl. 1891).
  • Till stor del skrev han den av preussiska generalstaben utgivna förträffliga skildringen Der italienische Feldzug von 1859 och hade sin hand med i de storartade generalstabsberättelserna över 1864, 1866 och 1870-71 års fälttåg.
  • 1891-93 utkom Moltkes Gesammelte Schriften und Denkwürdigkeiten (8 bd; "Generalfältmarskalken H. v. Moltke", 3 delar), och 1892-1912 utgav preussiska generalstaben Moltkes Militärische Werke i fyra grupper i 13 delar (l:a och 2:a grupperna i sammandrag utgivna på svenska, "Generalfältmarskalken von Moltkes militära arbeten", 1897-1901).

Moltke som militärteoretiker[redigera | redigera wikitext]

Moltke var i sitt militära tänkande i flera avseenden starkt påverkad av Carl von Clausewitz och hans arbete Om kriget, bland annat genom att Moltke framhöll det oberäkneliga i krig. Under decennierna närmast efter Clausewitz död 1831 var andra militärteoretiska tänkare såsom Antoine-Henri Jomini mer uppmärksammade, och det var inte minst genom Moltke som Clausewitz tänkande intog den centrala ställning i västvärldens militärteoretiska tänkande som det haft sedan Moltkes tid.[2] På grund av Preussens stora krigsframgångar rönte Moltke och hans principer för krigföring stort intresse både i andra länder och under lång tid efter hans död. Även om Moltke författade en del böcker och andra skrifter torde hans faktiska verksamhet snararare än hans böcker ha varit det som gav inspiration till andras militära tänkande. Han anses bland annat vara den moderna militärbyråkratins skapare, genom den centrala roll som den preussiska generalstaben och den militära planläggningen fick i Preussens krig.[3]

Kuriosa[redigera | redigera wikitext]

  • Enligt en spridd sägen som inte kunnat styrkas sägs han bara ha skrattat eller lett två gånger i hela sitt liv, första gången när hans svärmor dog, andra gången när han såg Vaxholms fästning.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Moltke, Helmuth Karl Bernhard von, 1904–1926.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Alf W. Johansson (1988). Europas krig: Militärt tänkande, strategi och politik från Napoleontiden till andra världskrigets slut. Stockholm: 1988. sid. 88-116. ISBN 91-7297-560-1 
  2. ^ Alf W. Johansson. a.a.. sid. 44 
  3. ^ Alf W. Johansson. a.a.. sid. 96