Gran

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln handlar om trädet. För andra betydelser, se Gran (olika betydelser).
Gran
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Kuusk Keila-Paldiski rdt ääres.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Fröväxter
Spermatophyta
Underdivision Barrväxter
Coniferophyta
Klass Pinopsida
Ordning Pinales
Familj Tallväxter
Pinaceae
Släkte Gransläktet
Picea
Art Gran
P. abies
Vetenskapligt namn
§ Picea abies
Auktor (L.) H.Karst., 1881
Hitta fler artiklar om växter med
Picea abies.

Gran (Picea abies) är ett barrträd i gransläktet och familjen tallväxter. Granen kan uppnå 60 meters höjd och en ålder av över 400 år. I södra och mellersta Sverige blir den dock sällan över 200 år, men avverkas vanligen långt tidigare. Man har dock hittat granar på Fulufjället vars rotsystem innehar extrem ålder; flera är över 8000 år. En av dem, Old Tjikko, har daterats till 9550 år gammal, vilket gör den till världens tredje äldsta kända levande organism och världens äldsta individuella trädklon.

Rödgran är samma art men namnet används främst vid handeln med julgranar.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Barr.
Granplanta.

Granen är ett barrträd och barren sitter strödda i mycket stora antal på varje skott men växlar mycket i storlek, form och riktning. Granen är också mycket omväxlande med avseende på kronans form, beroende på huvudgrenarnas riktning och kvistarnas ställning. Kottefjällen har också varierande form. Den är antagligen det mest mångformiga trädet i Norden.

Granen uppvisar tydligt flera av de för barrträdens vegetativa delar typiska kännemärkena. Dessa är, utöver bladens utbildning till barr, den genom hela kronan löpande huvudstammen, huvudgrenarnas konfigurationer i cirklar och hartsavsöndringen i veden och barken.

Frön och kotte.

Granen är nakenfröig vilket betyder att fröämnena sitter på ett fruktblad, som är platt utbrett men ej hopvikt till ett fruktämne. Fruktbladen är spiralställda och har under blomningen oftast purpurröd färg. Eftersom granen vare sig har märke eller stift sker pollineringen genom att pollenet förs av vinden till fruktbladets platta eller kullriga översida, där de små fröämnena sitter och därmed fastnar pollenkorn direkt på fröämnena. När fröna mognar tillväxer och förvedas fruktbladet, men det är fortfarande platt och här utbildar sig alltså inte någon frukt, utan fröna sitter ohöljda i skydd av fjällen, som bildar grankotten.

Granens kotte är alltså en samling spiralställda fruktblad på en utdragen axel och motsvarar en honblomma med talrika pistiller. Dessutom ser man ett litet fjäll utanför varje fruktblad, vilket förklaras av att fruktbladet är kluvet i två lameller. Även "hanblomman" består av en mängd små fjällika blad i spiral så att den liknar ett litet ax. Varje blad bär två pollensäckar.

Granen är sambyggare (monoik). När kotten är mogen, spärrar den ut sina fjäll vid torr väderlek. Eftersom den hänger med toppen nedåt faller fröna ut. De sjunker långsamt, precis som lönnens och asken frukter, på grund av den snabba rotation som under fallet åstadkoms av den stora, tunna hinnan. Detta för fröspridningen så viktiga bihang utgörs av en från kottefjället lossnande lamell. Frön från gran (och tall) är alltså med avseende på sin spridning virvelfrön.

Biotop[redigera | redigera wikitext]

Granen bildar på många platser skogar som är mycket skuggrika. Den är till sin natur ett sekundärt trädslag och växer således upp inne i en redan sluten skog. När granskogen väl slutit sig så har endast andra sekundära trädslag konkurrenskraft att växa upp till stora träd, såvida inte en stor störning som till exempel brand, storm eller översvämning stör och skapar förutsättnngar för andra trädslag. Granskogen uttränger därför lätt både ek och tall.

Granen får inte sina kottar förrän i 30-40 års ålder.[2]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Granen är ursprungligen ett träd i mellersta, östra och norra Europa, men den används inom skogsbruket även i Nordamerika. Den finns i stort sett i hela Sverige men det kan dock förekomma skillnader mellan granar på olika platser. I norra Sverige växer granarna ofta på ett slankare sätt än de i söder och dess kottar har mer rundade fjäll.

Skandinavien[redigera | redigera wikitext]

Granen är ett av de vanligaste träden i Norden. I södra och mellersta Skandinavien är granen en av de yngsta invandrarna bland skogsträden. Genom fossila fynd har man kommit fram till att granen har invandrat hit från öster och nordost och spritt sig mot väster och söder. Naturligt uppväxt gran saknas den i större delen av Skåne och i delar av Halland och Blekinge. Planteringar har dock förekommit även utanför granens naturliga växtområde. Men dessa planteringar har i princip upphört efter 1980-talet. Granen växer här för fort, avståndet mellan årsringar blir därför stora, och virket därmed av låg kvalitet. Julgranar kan dock odlas. I Danmark finns den bara odlad och förvildad. Till Norge har den kommit från Sverige endast genom de lägre passen på fjällryggen mellan länderna och är därför mindre utbredd där. I norra Norrland märks pollen från gran i pollendiagrammen från boreal tid dvs. för ca 9000 år sedan. Granar med rotsystem upp till ca 9500 års ålder har hittats på Fulufjället i Dalarna.[3] I fjällen ligger grangränsen betydligt lägre än björkgränsen.

Granens utseende beror delvis på jordmån och växtens läge, varav flera sorter har beskrivits: gårgran, margran, hänggran, med mera. Detta är samma sorts gran, men växtsättet ger dem olika karaktär. I Skandinavien förekommer spontana korsningar mellan gran och tall (Pin. hybrida).

Granen och människan[redigera | redigera wikitext]

Granens ved är oftast mjukare än tallens, och vanligen mindre rötbeständig. Granen utnyttjas till såväl sågade produkter som massaved.

I vissa delar av världen är det vanligt att man tar in granar i sina hem som prydnad under julen. I Sverige har det traditionellt varit vanlig gran (Picea abies) men även andra arter förekommer. I det tillståndet kallas den för julgran.

Norden[redigera | redigera wikitext]

I Norden användes gran till harts, tuggkåda, till att ge god lukt i rum, som krydda till viltkött, vid garveri, och till golvtiljor. Dock är gran inte det bästa materialet för ved eller kol, eftersom träet sprakar och elden aldrig kommer upp i riktigt höga temperaturer; dock fattar det lätt eld. Samerna använde gran för båttillverkning. Gran användes farmaceuptiskt i plåster och tuggkådan ansågs både rena tandköttet och lindra skörbjugg.[4]

Granen är Medelpads landskapsblomma.

Typer av gran[redigera | redigera wikitext]

Ormgran[redigera | redigera wikitext]

Ormgran (Picea abies 'Virgata') är en granvariant med mycket glesa slingrande grenar och så gott som inga sidoskott på grenarna.

Dikotypgran[redigera | redigera wikitext]

Dikotypgran kallas en avvikande typ av gran som förekommer i bland annat Västerbotten.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Conifer Specialist Group 1998. Picea abies. Från: IUCN 2006. 2006 IUCN Red List of Threatened Species Läst 2007-01-08.
  2. ^ Pleijel, H., Ekologiboken
  3. ^ 2008-04-16 Världens äldsta nu levande träd finns i Dalarna Umeå universitet
  4. ^ Johan Wilhelm Palmstruch, Svensk botanik, band 4

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]